Direktlänk till inlägg 30 april 2017
Jag hörde här om dagen talas om en man som just fått en cancerdiagnos. Och den var hård.
Inoperabel cancer.
Jag kände till detta- men inte det jag kommer att berätta här.
Han var mitt i livet mitt i karriären med tre tonåringar därhemma.
Jag har aldrig träffat honom, men jag känner hans syster.
Hon berättade att det första han gjorde efter diagnosen var att ta med sig hela familjen på en revy.
Ganska snart därefter berättade han för sin fru hur det var. Och därefter berättade de tillsammans för barnen. Två flickor och en pojke mellan 14 och 17 år.
Han visste att han skulle ha i bästa fall fyra till fem månader på sig att göra saker.
Han och hans fru kom överens om att utifrån vad de hade pratat om att de längtade efter att göra - se till att genomföra så mycket som bara gick av det!
De sålde sin villa och sin sommarstuga för att flytta in i en hyreslägenhet.
Så åkte de till Kuba. Det hade de pratat om att de ville se.
Därefter till New York.
Hustrun hade en del innestående semester.
Därutöver tog hon först tjänstledigt och sedan vård i livets slutskede när hennes man inte längre orkade göra dessa saker.
De köpte kokböcker och lagade mat de talat om att pröva. Gick på konsert och bio.
Efter en ganska tuff strid med barnens rektorer fick barnen extra ledigt då de åkte iväg.
Kort sagt. De försökte uppfylla alla drömmar.
De hade många fina stunder och både barnen och hustrun säger ett de inte ångrar flytten eller att det blev lite kärvt ekonomiskt och extra krafttag i skolarbetet under hemmaperioderna.
14 - åringen hade sagt till sin mamma häromdagen: "Vadfint det var när vi stack förra året, till Grekland sista april. Vi fick verkligen vara med pappa och jag kommer alltid att bära honom inom mig.Det har gjort att jag har funderat över dem idag! Burit i mina tankar.
Så här kan eller vill nog inte alla göra.
Men det kändes bra att höra att de upplever att det de arrangerade är en hjälp nu.
Pappan gick bort i september 2016.
De fick faktiskt nästan ett halvår för att göra spännande saker innan hans tillstånd krävde vård..Som hans hustru gav honom hemma. (i samarbete med lasarettet förstås)
Jag har som sagt tänkt mycket på den här familjen idag!
Och funderat på hur viktigt det är att vi var och en tillsammans med våra allra närmaste får se till att den sista tiden i livet inte bara blir en väntan i dödens väntrum!
Att vårt liv är liv - så långt det är möjligt och på det sätt vi var och vill ha det!
Nu har vintern kommit till Norrköping. Det var ett par tre år sedan vår stad vart klädd i vitt! Moses älskar det! Men jag är begränsat förtjust! Den enorma vitheten bländar mina få procent av syn så det blir tufft att vara ute. ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | |||
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||
|