Jag har ofta mött människor som talar väldigt positivt om sitt engagemang i en sångkör.

Hur viktigt det är för dem.

Satt i samtal igår med en av de härliga frivilliga på mitt arbete.

Hon talade om lyckor..och sa att de uppdrag hon gör som frivillig kanske är nr ett av det som gör henne lycklig - men nummer två, eller nästan delad förstaplats som hon sa - är just hennes engagemang i en kör.

Hon sjunger i kyrkokör.

Det har gjorts studier som visar att körmedlemmar känner starkare samhörighet med sina medsångare än idrottare känner med sina lagkamrater.

Kanske för att körsång är ett målinriktat och inspirerande arbete som ger fysiska effekter i form av mer energi, djupare sömn, kroppslig avspändhet samt bättre hållning.

Den påverkar också känslolivet, och genom att den öppnar upp för olika känslouttryck kan körverksamheten fungera som en själslig terapi.

Denna kvinna, som också gör många frivilliguppdrag sa också att man får energi, man blir hög, man blir glad av körsång.

Det är som att tanka energi avslutade hon.

Många avstår för att man anser att man inte kan sjunga.

Vilket inte lär vara sant.

Det finns till och med en kör som heter "Vi som inte kan sjunga" läste jag för en tid sedan.

Det är tråkigt att vi vi tänker elitistiskt när det gäller sång.

När vi ser en halvhalt person jogga tycker vi ju inte att den personen är dålig på att springa utan att det är starkt och bra att ta i efter sin förmåga.

Våga ha tråkigt!!

Tråkigheten är en av de mest skapande aktiviteterna.

Då hinner du möta dig själv och låta tankarna gå.

Min kreativitet grundar sig i att jag vågar ha det tråkigt.

Jag är nog den jag är idag för att jag hade det ganska tråkigt som liten.

Idag betraktas tråkighet som en dödlig sjukdom -det är snabb - snabbare- snabbast som gäller - men glöm inte att det  är i långsamheten som de riktigt kreativa tankarna kommer

Ibland blir jag både ledsen och upprörd över det kategoriserande vi ägnar oss åt i Sverige.

Ofta märker jag  till exempel hur vi pratar om äldre, pensionärer eller gamla som om de inte längre vore individer

Förresten - varför klumpar vi ihop alla som finansierar sin tillvaro med det de betalat in under ett långt arbetsliv - när vi inte säger löntagare i dagligt tal,om de som ännu jobbar?

Vansinnigt att göra så tycker jag.

Kan vi inte säga seniorer istället!

Vem är egentligen gammal?

En gång i tiden var man gammal när man var fyrtio.

Ganska nyligen var man gammal när man var sextio.

Idag har det väl flyttats upp ytterligare en bit.

Att vi blir äldre - det är livets gång.

Idag är vi alla en dag äldre än i går.

Och en del har många ljus att blåsa ut på tårtan.

Men - det enda äldre människor har gemensamt är sin ålder!

i övrigt är de indivder med ungefär samma tankar och funderingar som de hade för 50-60 år sedan.

Så en sak är säker - snart måste äldreboendena sparka ut Jularbo och Livet i finnskogarna och öppna dörren för Elvis och andra samtida med honom.

En del av de som skrek sig hesa på Elvis-galorna bor redan på ett äldreboende - eller särskilt boende som politikerna vill att vi ska säga nu.

Tant Annika med rollatorn som alltid gillat att sminka sig är lika förtjust i att göra det ännu - och  så vidare.

Och vi får aldrig glömma att även personer över pensionsåldern fortsätter att utvecklas. 
Det är inte bara sönderfall och utförsbacke - det sker en ständig förnyelse inom oss - så länge vi lever och andas!

Underbart och sant!

Jag vet inte hur det är med dig...men för mig är det så att jag sällan eller nästan aldrig känner igen mig i det som andra människor säger att jag är.

Oavsett om det de säger är positivt eller negativt.

Ibland kan jag uppleva att någon fångat en liten aning - men det är bara en liten prisma av den helhet som jag utgör.

Det här har lärt mig att jag aldrig ska uttala mig om andra människor - att han eller hon är sån eller sån!

Det är fullständigt befängt att inbilla mig att jag skulle kunna veta det.

Jag ser ju bara en liten prisma.

Kanske en för stunden mindre bra prisma - eller kanske istället en riktigt fin prisma.

Men jag ser inte helheten.

Han ingen aning om vilka steniga vägar den människan gått.

Vi lever i ett fritt land där man har rätt att tycka till om saker, uttrycka sina åsikter och prata öppet om dem. Men det är en sak att tycka till om politik eller andra företeelser - och en helt annan att ha åsikter om människor -kanske utifrån bara ett kort möte med denna människa.

Vi måste inse att vi aldrig har nog med kunskap för att uttala oss om en annan människa.

Vi har ingen aning (eller i varje fall en mycket diffus sådan) om deras tankar, drömmar, rädslor och bakgrund. Vi vet inte orsaken till att människor beter sig på ett visst sätt eller varför och vilken sida av dem som de visar oss och vilken de väljer att gömma.

Vi vet inte vilka bördor de bär i sin ryggsäck eller vilka saker de fått gå igenom genom livet. Ingen är perfekt.

Jag är det inte - och inte heller du - och om jag står där och ser en medmänniska misslyckas - så är det verkligen inte min sak att bedöma - det är min sak att hjälpa.

Är det en tillfällighet att vi säger kropp och själ och inte själ och kropp.

Mår vi inte bra i själen så mår ju inte heller kroppen bra.

Däremot har jag mött många med besvär i kroppen som mått bra i själen och genom detta kunnat lyfta sig över de lidanden och brister som kroppen ger.

Det är faktiskt så att till och med WHO (världshälsoorganisationen) har en lista över saker som påverkar vår emotionella hälsa:

Hopp, harmoni, helhet, mening med livet, personlig tro, förundran samt andlig kontakt och andlig styrka.

En människa vars hopp om en bra framtid är litet eller inte finns kommer alldeles säkert snart att känna av olika krämpor i kroppen.

Är man inte harmonisk så syns det snart i ideliga läkarbesök eftersom kroppen får olika symptom.
Helhet - att inse att vi är både kropp och själ och vårda själen lika väl som vi vårdar kroppen.
Har man inte hittat meningen med livet slokar kroppen.

En tro gör människan levande - inifrån och ut.

Förundran lyfter själen och får kroppen att känna sig styrkt.

Andlig kontakt och andlig styrka ger allt detta andra, hopp, harmoni, helhet, mening med livet, förundran - andlig kontakt och styrka.

Kroppen har lättare att uttrycka sig än själen.

Den försöker ofta förgäves få kontakt med oss men vi vägrar lyssna.

Därför tar själen till kroppsliga symptom  ibland.

Den använder kroppen för att få sin röst hörd.

Själen använder faktiskt kroppen som uttrycksmedel.

Om vi är oroliga för något, eller ledsna och sorgsna så syns det i vår kropp, i våra rörelser.

Därför borde det finnas minst lika många magasin och tidningar som talar om hur vi ska få vår själ att må bra som det finns för kroppens välbefinnande.

Nu är det ju så att om själens smärta har hunnit ställa till problem för kroppen så måste vi åtgärda dem genom läkarbesök.

Men jämsides med det borde vi fråga oss vad det egentligen är den onda kroppen berättar.

En gammal vis dam som jag hade glädjen att leva nära en gång i tiden sa ofta: "Kärleken är inte en känsla- den är ett beslut"

Då var jag kanske lite väl ung för att förstå vad hon egentligen sa, men åren och erfarenheten har lärt mig att hon hade rätt.

Man beslutar sig för att älska förstås- varför skulle man annars säga: "I nöd och lust"

Ändå är det så förunderligt att när man beslutar sig för att älska så öppnas oceaner av harmoni i livet.

Läste några ord av Erich Fromm som var en tysk filosof och psykoanalytiker som föddes år 1900 och dog 1980.

"Att älska någon är inte en stark känsla i största allmänhet, utan det är ett avgörande, en bedömning och ett löfte. Om kärleken endast vore en känsla, skulle det inte finnnas någon psykologisk täckning för löftet att älska varandra i nöd och lust. Känslan kommer, den kanske försvinner.
Kärleken borde rimligen grunda sig på en viljeakt, ett avgörande beslut att ägna hela mitt liv åt en annan persons liv.
Att älska är att utlämna sig själv utan garanti, att ge sig helt i förhoppning att vår kärlek kommer att väcka kärlek hos den vi älskar. Kärlek är en troshandling, och alla som är fattiga på tro är också fattiga på kärlek.
Tro kräver mod, förmåga att ta en risk, till och med beredvillighet att acceptera smärta och motgång."

En försiktig person råkar inte ut för en massa olyckor, men han/hon går också miste om en mängd spännande händelser och upplevelser. 

Alla har vi vårt fria val.

Att inte välja är också ett val.

Många gör saker de inte vill.

De köper sådant de egentligen inte behöver, eller har råd med, bara för att "alla andra" har sådana saker, och för att de tror att det förväntas av dem att de också måste ha det för att räknas.

Jag vägrar finna mig i det.

Visst händer det att jag gör saker jag inte vill - bara för att de måste göras...städa utr kylskåpet till exempel.

Men drar man det till sin spets är det faktiskt också ett val.

Att jag inte vill ha ett sunkigt kylskåp har en konsekvens - jag måste st'da.

Så hur man vänder och vrider på saker och ting så väljer vi!

Egentligen kan vi faktiskt inte gå någon annan väg än vår egen.

Också om jag  väljer att gå efter andras tyckande och tänkande så är det ändå jag som beslutar mig för att detta ska vara min väg.

Om vi ska våga att ta steget att börja leva vårt eget liv behöver vi först acceptera oss själva som vi är.

Om du inte är där idag - så börja respektera dig själv, dina talanger och drömmar, och till slut älska dig själv och därmed vinse att du är en unik person som har en unik möjlighet att välja din egen unika väg!

Det är så fantastiskt att möta människor som med humor och glädje delar med sig av sina klavertramp och misslyckanden.

De har en självdistans och ödmjukhet inför sig själva och där med inför andra.

De vet att alla gör fel och misslyckas ibland.

Men att ett misslyckande endast är det samma som att man lyckades missa helt enkelt, och då får man ju ladda om!

Men så finns dessa människor som istället fokuserar hela sin energi på vad andra gör för misslyckande.

De döljer sin osäkerhet bakom andras klavertramp.

De uttrycker högt sitt missnöje över den ena och den andra.

Men säger de någonsin dessa ord till den det berör?

Detta säger väldigt mycket om den som beklagar sig.

Ja, det säger faktiskt mer om denna än om personen den talar om.

Visst kan det vara svårt att ta ut sin frustration på rätt plats.

Och kanske till och med skrämmande.skrämmande

Men en äkta ödmjukhet måste slipas.

Och då måste man också öva att våga tala direkt till den det berör.

Vågar man bjuda på sina egna tavlor, vågar man också ofta reda ut det ena och det andra med sin omgivning.

För då har man den insikten att vi alla gör fel och är bräckliga, sårbara människor.

Att misslyckas endast är att lyckas missa -  och att prata nedvärderande om andra är ett misslyckande som endast säger något om MIG.