Vi talar ofta om att vi ska undvika att bli utbrända eller slutkörda.

Utmattningsdeprimerad kallas det också ibland,

Men om man nu har ett stressigt jobb - hur undviker man då att hamna i den fällan.

Det finns några små råd man kan ge.

Jag försöker leva efter dem själv.
Och vet att de hjälper.

Tänk efter!

Vad får dig att skratta? Din favoritkomedi?

En fika med bästa vännerna?

Att leka med barnen,egna och/eller andras.?

Att skratta minskar stress och frigör massor av lyckohormoner i kroppen.

Det ligger faktiskt någonting i det gamla talesättet ”ett gott skratt förlänger livet

Att lära sig att ta dagen som den kommer

Idag är fixeringen stor vid att hela tiden vara så effektiv som möjligt, men livet handlar också om att bara njuta ibland.

Det är nyttigt att ibland ägna en lördag åt att göra ”ingenting” och bara ta dagen som den kommer.

Gå i pyjamas hela dagen om du vill - eller gå ut i naturen.

Kort sagt - gör det du längtar efter.

Alla människor förmår inte att upptäcka och bejaka sin fulla potential.

Jag tror att det beror på att många av oss inte har fått veta vilka underverk vi är under den tid då vi växte upp.

Istället har vår självkänsla skrumpnat av brist på stöd och uppskattning.

Ett barn som blir fråntagen rätten att vara den de är kan inte älska som vuxen.

Ett barn utan inre trygghet växer upp med en stor identitetlöshet där de hela tiden känner oro och rädsla -  och hela tiden är beroende av att bli bekräftade för vad de gör har och presterar.

Ett barn längtar efter kärlek, framför all annan längtan.

Och när det får kärlek, kan det utveckla sin förmåga att älska.

Jag drömmer om ett samhälle där det finns utrymme för kärleken, där föräldrar ges mer tid med sina barn, där inte all tid måste gå åt till att tjäna ihop det dagliga brödet.

Med mer tid minskar också slitaget på relationerna och det blir lättare att hålla ihop, och framför allt skapa en trygg och kärleksfull miljö, där barn kan växa till trygga vuxna, som både kan ge och ta emot kärlek.

Tänk om vi lade ner lika mycket tid på att älska människor - möta dem som de är - istället för som vi alltför ofta gör genom att klanka på på att klanka på eller kanske rättare sagt - om dem.

Visst kan skvaller ha sin plats i våra samtal - det vänliga skvallret där vi delar oro för någon både vi och samtalspartnern gillar....men det onda, andras misstag och fel - dem ska vi inte föra vidare.

Jag tror att vi alla vill ha glädje och mötas av kärlek.

Enda sättet att det ska kunna hända är ju att vi själva möter i kärlek och delar med oss av vår glädje.

Den värdefullaste gåva vi kan ge en annan människa är vår kärlek.

Vad vi behöver göra är att öppna vårt hjärtas inre dörr och släppa ut vår kärlek till dem vi möter.

Kärlek accepterar en människa som hon är.
Kärlek skapar den frihet, som gör att en person kan vara sig själv.

Kärlek kan lätt låta lite högtravande - ja jag vet det - men jag väljer ändå att använda det ordet istället för "tycka om" i just de här tankarna.

Kärlek är det ju när vi ger det finaste vi har - delar vår glädje och verkligen SER den människa som står framför oss.

Tänk aldrig att du ska välja o vraka vem du skall ge din kärlek .

Kärleken borde aldrig få skruvas på och av.

Kärleken är aldrig uteslutande, aldrig ägande

Ju mer du är villig att dela den desto mera växer den.

Bestäm dig nu för att bli någon som sprider ljus på jorden och att ge din kärleks gåva till alla du möter.

Du kommer att få möta så mycket kärlek själv att du omsluts av den!

Ljus kan inte finnas utan mörker, och mörker kan inte existera utan ljus !

Man kan även säga att mörker finns inte.
Det kan jämföras med värme, det vill säga att det finns ingen kyla.

Bara frånvaro av värme.

En lek med ord.

Nej en sanning!

Som barn lärde vi oss hur man motar bort mörkret genom att tända en lampa.
Ibland när våra föräldrar var borta på kvällen tände vi varenda lampa i hela huset!

Det finns olika sorters ljus.

Midsommarnattens ljus kan inte jämföras med adventsstjärnans sken men på olika sätt, och vid skilda tillfällen, skingrar båda vårt mörker.

Ibland kan det kännas som att livet badar i solsken medan man andra gånger får leta för att få syn på ett enda litet adventsljus.

Precis som det yttre ljuset varierar i styrka och storlek kan också det inre växla från tid till tid.

Kanske lyser den stora solen ofta med sin frånvaro.

Istället kan det vara när vi lär oss se och lägga ihop de små ljuspunkterna som vi kan få det ljus vi behöver.

Så tycker vi att vi vandrar i mörker därför att det stora ljuset - midsommarnattens eller solens - saknas.

Så låt oss leta de små ljuspunkterna.

De leder oss ut ur mörkret och innan vi vet ordet av så är därute - badande i ljus.

Något som jag ofta funderar över är denna utseendefixering vi människor har.

Och det är minsann inte bara ungdomar, även om de givetvis kanske är mera styrda av den än vad vi är när vi blir lite äldre.

Vi föds nakna och vi föds verkligen  inte utseendefixerade, vi uppfostras till det.

Så viktigt hur vi fostrar våra barn.

Att vi ger dem en annan grund än rädslan att inte passa in på grund av att man är för tjock eller något annat som man upplever som ett skönhetsfel.

Att vara nöjd med sitt utseende är viktigt för en positiv självbild.
Och det är i förskoleåldern som barns kroppsuppfattning grundläggs.

För att utveckla en utseendefixering krävs det som genusforskarna kallar objektifiering.

Det innebär att du intar ett utifrånperspektiv på din kropp, det vill säga att du börjar se på dig själv genom ”andras” ögon, snarare än inifrån.

Vi behöver lära våra barn att de duger.

Att de är fina!

Man är skapt som man är, det går att göra saker åt det, men varför?

Acceptera dig själv så som du ser ut - vad spelar dubbelhaka eller lite för mycket nånstans på kroppen för roll om hundra år?

Det är ju hur vi är som är det viktigaste - och det är vad människor som mött oss minns!

När jag går in här i bloggen möts jag av:

"Din blogg är inte kopplad till Facebook"

Nehe se det är den inte.

För jag VILL inte koppla den till Facebook.

Facebook uppnådde nyligen en miljard användare.

Det är så många människor att tanken svindlar.

I början av Facebook var jag lite misstänksam - för att sedan gå över i en positiv syn på detta sociala medium.

Nu börjar jag kanske vända tillbaka till - om inte en negativ inställning - så en slags jaha- inställning.

Även om det  ju är kul att se vad ens vänner gör.

Se kort på barnbarnen i situationer jag annars inte skulle veta något om.

Ja absolut.

Ändå har jag börjat undra om inte Facebook stjäl kvalitetstid från oss.

Har vi glömt att vi förr faktiskt ringde varandra ibland?

Att vi sågs för en spontanfika?

Nu läser vi vad den andra gör på Facebook.

Om jag ska vara absolut ärlig  hoppas jag faktiskt att Facebook  inte finns om 10 år, att vi faktiskt har insett att det är en tidstjuv som stjäl ifrån oss det vi helst av allt vill ha.

Verkligt fin tid med varandra.

Om det är genom ett brev, ett besök eller ett telefonsamtal där vi berättar för varandra vad vi gör.

Jag jobbar verkligen på att gilla vintern.

Men när morgonen gryr och man redan är sen och vindrutan ser ut som på bilden - då griper längtan till vår och sommar tag i mig med en obetvinglig kraft.

Och jag tycker sååå synd om oss som måste leva i vinter så många månader varje år.

Ser det sedan ut så här under den närapå 3 mil långa resan in till jobbet ocxh man sitter med hjärtat i halsgropen att det ska vara något man missar på grund av snön och blåsten - då kommer alltid - som ett brev på posten - tankarna på att emigrera.

Ska på hembesök denna snöiga dag - för att möta en äldre person som vill ha en frivilligvän.

Och är allt bra glad för att mina stövlar är både stadiga och ganska höga medan jag pulsar mig fram på stadens trottoarer.

Kan inte låta bli att undra om det inte längre finns några som jobbar i vad man en gång i tiden kallade "snösvängen"

Det enda försonande som jag funnit med vinter är alla dessa små människor som bygger fantasifulla gubbar av snö....

Och för deras skull kan jag stå ut ett tag.

Men måste det vara så länge....

Idag var det en stad i snöfall som tog emot mig.

När jag steg ur bilen vid mitt arbete slogs jag av hur tyst det var,.

Visst gick bilarna som vanligt på gatan intill - men de hördes knappast.

Inte förrän brandbilen kom med blåljus och sirener slogs tystnaden sönder.

Jag som just hade en stund där jag bara stod och njöt stördes ju ordentligt av ljuset - och givetvis av tanken på vad det ljudet kan innebära - för någon.

Tystnad - bristvara har någon sagt!

Och det tror jag är sant.

Jag tror dessutom att det är något som vi behöver.

Världen är så full av ljud - så full av ord.

Vi behöver mellanrum!

Tysta mellanrum!

Det är i de tysta mellanrummen som eftertanke och reflektion kan uppstå.

Min tillvaro är överfylld av ord och ljud!

Den sista tiden har jag längtat innerligt efter tystnad!

Gunnar Ekelöf har skrivit en dikt som heter "Poetik"

Jag citerar de första raderna: