Läste någonstans att av de barn som föds idag kommer hälften att uppleva att få en tresiffrig födelsedag - det vill säga, bli minst hundra år.

Om det är sant eller inte vet bara de som lever om hundra år men visst  är vi  på väg mot ett samhälle där allt fler lever till en hög ålder, ofta med bibehållen kapacitet.

 Om nuvarande trender håller i sig kommer människor över 65 inom ett par decennier att vara en stor grupp i samhället, över 30%, även om inga medicinska genombrott sker.

De kommer inte att vara en skock skröpliga gubbar och gummor som håller sig till bingo och tango på ålderdomshemmet,aktiva människor som vill ta del av både det ena och det andra i samhället.

De sociala förändringarna kommer att bli rejäla: hur pensionssystemet bör fungera är bara en detalj, vi kommer också att få hantera frågor om olika åldersgruppers inflytande i samhället, generationsskillnader i värderingar och kultur långt bortom de vi har idag och framväxten av nya familjeformer.

Utan tvekan kommer många att sucka över den gamla goda tiden då folk inte var så friska och levde så länge, men föredrar vi verkligen det alternativet?

Det är märkligt det här med att skriva blogg.

Man kastar sin flaskpost i blindo ut i det digitala havet

Inget vet man om var den landar, om den alls driver i land på någon annans strand, eller om den alls blir läst....

Ändå är vi många, många som skriver...om det vi tänker på..om det som händer oss och vår familj...om rädsla och glädje...kärlek och och oro...

Iband har jag undrat vad det är som driver oss alla bloggare?

Om man skulle göra ett försök att räkna ihop den tid som vi tillbringar vid våra datorer medan vi knackar ner det som rör sig inom oss...ja då blev det nog en otrolig massa timmar.

Det blir en vänkrets...och det blev så tydligt för mig för en tid sedan då Lisa- en bloggvän sedan långt innan jag hade min egen blogg...tvingades sträcka vapen inför den cancer som hon kämpat så tappert mot i flera år.

När meddelandet kom i min inbox från hennes man rann tårarna och jag upplevde tomheten på samma sätt som man gör när ens vän i ens geografiska närhet inte längre finns på jorden...

Jag har lagt märke till att många av oss börjar blogga i ett avgörande skede i livet...

När vi drabbas av sjukdom,,får barn eller bygger hus.

Det är ju säkert en viktig hjälp för den som kämpar mot sjukdom eller andra svårigheter att verbalisera nöden och oron...och det är en enorm gåva direkt ur livet från dem till oss.

Jag vill säga ett stort tack till alla som delar sin glädje och sin sorg på sin blogg.

Du anar inte hur betydelsefull du blir för många som läser......

Att se med tacksamhet på det man har - det är en revolution på vägen att bli en förnöjd och glad människa.

Istället går man kanske och önskar sig än det ena än det andra.

Tänker att om jag vore...om jag hade....om det var så istället för som det är....och blir olyckligare och olyckligare

Att leva med tacksamheten som utgångspunkt är en konst.

Särskilt för den som har svåra omständigheter.

Men det finns inget liv där det inte finns saker att vara tacksam över.

 Det man fokuserar på växer.

Väljer jag tacksamhetsutgångspunkten när jag tänker på mina vänner, mina barn, mina föräldrar, mitt hem, - ja då växer tillfredsställelsen.

Det blir bara bättre och bättre.

Tyvärr fungerar det ju omvänt också.

Om jag ser på min omgivning och mitt liv från missnöjdhetsutgångspunkten så växer min missnöjdhet och min otillfredsställelse ökar.

från animated pictures

Ett enda nyårslöfte har jag givit.

Jag tycker själv jag gör ett ganska bra jobb med att hålla det.

Missar ibland men stannar då genast upp.

STRESSA INTE!

Det var mitt nödvändiga nyårslöfte.

Mit jobb kan bli hur stressigt som helst - särskilt om man som jag har en viss benägenhet att slå knut på sig själv och vända minuterna ut och in för att hinna allt....

Jag har satt upp en liten skylt på tavlar vid mitt skrivbord...eller rättare sagt en liten lapp med några rader

"Jag ansvarar för vad jag ser.

Jag väljer de känslor jag upplever

Och jag bestämmer det mål jag vill uppnå.

Och allt som verkar hända mig det ber jag om

Och jag får som jag har bett."

Gerald Jampolsky

För att påminna mig om att det är jag som väljer stressen - om jag istället för att se de stora högarna med papper, där varje papper representerar en människa som behöver hjälp med något- ser den andra högen - där de finns som fått den efterfrågade hjälpen - då andas jag lättare och blir gladare och mera effektiv.

 Det gäller att hitta en stressfri struktur - inte lätt men det går.

Att inte stressa 2010 är alltså mitt löfte och mitt mål.

Jag misslyckas ibland...men då brukar jag tänka- om jag har tänkt åka till Gävle och får punktering i Upplands Väsby - inte ger jag upp och vänder till baka- jag lagar nog punkteringen och åker vidare...

så när stressen lyckas få mig i sitt grepp - då får jag "laga punkteringen på löftet" och fortsätta vidare med mitt nya stressfria liv.

Är man materialist för att man känner lycka över det man har i materialistiskt avseende?

Lycka över sitt hem, över en vas man gillar …en tröja man älskar?

Nej det vill jag inte tro.

Det är inte glädjen över det jag har som gör mig till materialist – den leder ju till tacksamhet och insikt om att jag är en människa som har det gott och bra.

Jag tror att vi oftare än vi gör borde se oss omkring på det vi har och känna tacksamheten komma och lysa upp vårt sinne.

En tacksam människa är ju en glad människa.

Det hjälper en att fokusera, uppleva och uppskatta livets goda sidor.

Det ökar ens självkänsla när man inser vad andra gör för en och vad man åstadkommit.

Det hjälper en att hantera stress och traumatiska upplevelser.

Det stärker ens sociala band, ger inspiration att vårda nya och gamla relationer.

Det minskar tendensen att jämföra sig med andra.

Så jag tänker gå ut i min dag idag – tacksam över att jag får uppleva den, över att jag har ett arbete som jag älskar  - hur stressigt det än är – att gå till.

Tacksam över jackan som värmer mig och bilen som tar mig de tre milen till jobbet….

Att vara tacksam tror jag gör mig till en gladare människa – idag!

Det finns ett gammalt ordspråk som säger "Man ser inte skogen för bara trän"

Jag undrar om inte det ofta beskriver vår situation.

Vi har hela skogen-allt det vackra levande växande- fågelsången, stillheten och den mjuka mossan som tar emot våra steg.

Men vi stirrar oss blinda på det som hindrar oss att se vad vi har!

De sista åren har jag försökt träna mig i att  se och stanna upp i det som händer i vardagen, de små sakerna.

Just idag är jag så glad att jag har en ledig dag - att jag har familj och underbara vänner som betyder så mycket.

Att jag får vara frisk.

Att jag har pengar så det räcker till mat och hus.

Att jag är född i ett land där det är fred.

Varje dag i mitt  liv - är mitt liv.

Inte ska jag förmörka mina dagar genom att klaga och oroa mig

Jag har bestämt mig för att välja glädje i stället för att fastna i gnälltanketräsket.

Oftast lyckas jag...men det händer ju att man slinter med foten - och hör sig själv klaga över något....

Man kan faktiskt diskutera det allra mesta....och det gav fikaonversationen på morgonen idag på mitt jobb belägg för.

Men det som kan tyckas ytligt har nog ändå en allvarlig underton.

Det som hamnade på tapeten var  >skillnader<!

Och det vi kom att stanna inför var att försöka få klart för oss eller göra klart för de andra - vilket det nu var som gav inspirationen till att försöka fundera ut vad det är för skillnad på samtal och prat.

Pratet.
Alla de där orden och meningarna som rinner som flytande vatten eller formar sig till en taktfast dans.
Pratet går liksom av sig självt i - det rinner på och det är i varje fall för en eventuell betraktare - gansta ostrukturerat.

Men säger de egentligen något?

Är det inte mest tomma ord.

Ett socialt smörjmedel för att få relationerna att kännas avslappnade och naturliga.

Vi enades i varje fall om att >prat< - det rör sig ofta på ett ytligt plan.

Som vad den eller den sa på TV, jumpern man köpt, den otrevliga kassörskan på ICA /oppsan, där snubblade vi vid förtal.

Medan ett samtal har ett mål.

Man vill komma nånstans. Reda ut något. Lösa ett problem.

I ett samtal pratar man helst inte i mun på varandra.

Så som ofta sker när man pratar.

I vilket fall tycker jag nog att vi redde ut begreppen ganska bra.

Så det som förekom vid jobbets fikabord idag måste nog kallas samtal!

Ofta hör man människor säga - eller kanske tänker själv: "Varför ska det vara så svårt att få vara sig själv...vara den man är...."

Det ärfaktiskt  inte andra utan vi själva som sätter krokben för oss.

Märkligt - men sant!

För vi vill ofta vara så mycket bättre, så mycket snyggare, så mycket smartare än vad vi är.

Men hur kan och vågar man då bli sig själv?

- Första steget är att bli observant på sina tankar.

Man ska vara ärlig mot sig själv "jag är lite osäker nu men det är okej". Ärligheten avdramatiserar. 

Skapa dig  ett inre rum dit du alltid kan gå och där du är trygg.

Där du duger!

 Man får hitta något slags knep för sig själv när tankarna på att inte duga dyker upp.

Oftast märker vi ju inte tankarna förrän vi har en känsla.

Då får man spola tillbaka. Det kan ha hänt något tidigare på dagen eller under gårdagen som distraherar.

Kan vi lära oss att styra våra tankar så kan vi också se till att oduglighetskänslan inte infinner sig.

- Det är som att vara ute och gå med en hund som drar och som man hela tiden får rycka tillbaka. Om det dyker upp en tanke "jag duger inte" drar man tillbaka och svarar "jo, det gör jag visst".

Jag blir det jag säger till mig själv att jag är!

 Vänd inte blicken från något utan vänd blicken till något. Tänk inte vad kan jag få utan vad kan jag ge?

-

Vi mår allra bäst när vi har en mening och en mening får vi när vi bidrar till andra människor.

 Det är inte lätt, vi lever i ett samhälle där vi ska förverkliga oss själva, och det ska vi, självklart, men anledningen till att vi gör det glömmer vi så lätt.

Vi ä'r här för att ge, inte för att få.

Inte bara för att sitta där och vara självförverkligad. 

Sjävförverkligad blir man i samspelet med andra - när man känner att man kan ge till sin omgivning.