Ett ord som jag hela mitt liv har tyckt illa om är ordet pension'är.

Jag har skrivit om det här förr - men tankarna sysslar med det nu och då och så blir det tankar runt detta du möter i mitt inlägg hä, även idag!

Jag tycker illa om ordet främst för att det låter som en grupp absolut likadana personer.
Men också för att ingen annan grupp i samhället benämns och omnämns med det sätt på vilket de finansierar sin tillvaro - löntagare skulle vi ju säga då om alla som jobbar och finansierar sin tillvaro med lön - eller bidragstagare med mera mera....det låter inte kul, eller hur?

Forsrkning har faktiskt visat att "pensionärer" är ingen homogen grupp.
Samhället ser på äldre människor som ett kollektiv med samma intressen och åsikter.

Men den bilden är ju så fel som den bara kan bli.. Ju äldre vi blir desto mer skiljer vi oss åt. 

Gemenskap, hälsa och att vara behövd har betydelse - kanske allra främst att vara behövd - även när man livet hamnar på "after work" sidan - där kan vi nog enas, men i övrigt har våra indididuella skillnader blivit fler och djupare med åren. Man kan med skäl kalla en en äldre person för individualist!

Något jag ofta mött under mitt arbete är sorgen hos äldre över den stora bristen på valfrihet.

När man blir sjuk och inte klarar allt själv längre.

Assistansberättigade kan välja vem som ska vara arbetsgivare, vad de vill ha hjälp med, när och hur hjälpen ska ges samt av vilken person som ska utföra insatsen.

De äldres valfrihet är betydligt mer begränsad

Klar diskriminering - och faktum är att det finns en lag mot åldersdiskriminering.

Sällan använd har jag förstått.

Forskning visar att vi tycker synd om äldre och antingen vill hjälpa eller ignorera dem.
Det är dags att se äldre som den viktiga men sorgligt outnyttjade  resurs i samhället som de är -  på mer än ett sätt. 

 Att få vara med i samhället, påverka, ge och ta på ett jämställt sätt tror jag är vår

längtan hela livet.....även då åren vi vandrat här är många - och ju flera de är - desto mera är vi laddade med kunskap och vishet.

Men sanningen är ju att rätten till jämställdhet inte är någon "snällfråga för äldre"
 Alla  - absolut alla gynnas av att absolut alla i ett samhälle är jämställda!
Så är det bara!
 

   


Alla människor behöver andra människor, oavsett hur små, hur unga, hur medelålders eller hur äldre eller gamla vi är.

Även om man står stadigt med båda fötterna på jorden, trygg i sig själv och van att hantera svårigheter kan man plötsligt möta något som så att säga slår undan benen på en.

Alla människor behöver känna sig älskade och få bekräftelse

Det är ett så självklart påstående att det nästintill känns genant att skriva det!

Men ändå tror jag vi lätt glömmer det.

Vi delar lite grand in människor i svaga och starka och i de som behöver hjälp och de som ställer upp.

Egentligen är det lika fel som alltid när man fackar in människor.
Vilka fack det nu än är vi försöker få in varandra och kanske i viss mån oss sj'lva också i.

Även den starkaste människan har en eller felra (octast) svaga punkter och den vi alltid sett som svag kan överraska med att lyfta berg.

Vi är alla unika – och ändå mer lika än vi tror!

Vi har samma behov av att bli sedda och bekrädtade.

Det är faktiskt det enda som kan få oss att växa och få våra olika gåvor i funktion.
Oah när vi ser och bekr'ftar någon annan så är det lite grand som med kramen - vi blir själva bekräftade och uppskattade.

Du kan aldrig säga något gott till en annan människa om hur den är utan att du möter ett par stora ögon och ett varmt leende följer oftast också med.

Blicken och leendet bekräftar i sin tur dig!

En win-win situation med andra ord!

Man kan bli ännu ensammare bland människor än i sin ensamma lägenhet om ingen ser att man finns och bekräftar ens varande just d'r just då med en rörelse, ett handslag, några ord....
Så  - låt oss i alla lägen se varandra.....göra varandra till de fantastiskt unika och viktiga människor vi alla är.

Och du - när något är besvärligt och jobbigt.

Hur skulle det vara att ta emot samma vänliga uppmärksamhet du ger någon annan när du själv behöver det som mest.uppmärksamma att du också, som den människa du är, är en värdig mottagare av medkänsla.
Klappa dig själv på axeln och berätta för dig själv att DU är fantastisk om alla andra just då¨glömmer att göra det!

Avfotad teckninge

Idag har vi ett begrepp som väl funnits med oss under ganska lång tid - men som "kommit på modet" och använts betydligt oftare nu - det är att "ha blivit kränkt".

Vad är att bli kränkt - och vem bestämmer om det jag upplevde som en kränkning faktiskt var det?

Det är den utsatta personen själv som "äger tolkningsföreträde -  alltså bestämmer om det skedda var en kränkning eller inte.

Självklart kan ingen annan veta om jag blivit kränkt av ett visst bemötande, eller ett visst ord.

Men kan man vara säker på att den som står för kränkningen faktiskt har avsett att kränka?
Nej - jag skulle nog vilja säga att det kan man inte alls.

Det är lätt att veta och förhålla sig till att vi inte ska kränka någon på grund av etnecitet, kön religion eller hudfärg.
Men det kan vara svårt för till exempel en chef som vill få ett visst arbete eller projekt utfört - och som har två som vill göra det.

Båda vill bli utsedda.
Den ena är klart mera meriterad.

Hur väljer chefen?

Det allra troligaste är förstås att han/hon väljer utifrån firmans eller företagets bästa- alltså den mest meriterade.
Men om då den andra känner sig kränkt?
Ingen kan ju ta ifrån personen upplevelsen av att vara kränkt - men är det verkligen en kränkning?
Så svårt är det att fastställa om ett handlande innebär en kränkning eller inte....eller...är det kanske inte alls svårt?
Borde ju i varje fall vara lätt att se varför chefen valt som skett.
Men nu är det ju så att enligt lagen har den som känner sig kränkt tolkningsföreträde - vilket ju innebär att den personen kommer att säga att det är en kränkning.

Och också känna så och må dåligt.
Just detta har en vän till mig i chefsposition råkat ut för.
Vännen känner starkt med den som känner sig kränkt men kan ändå inte med bästa vilja i världen säga att jag har kränkt.

För det fanns inte ens med i tanken.

Verkligen inte enkelt!

Du som läser - har du något svar på hur man kan få alla att må bra i den här situationen?

Ha nu en skön fredag - och ta hand om DIG idag

Och så ett citat idag också.....

"Att avlära oss de de flesta saker de lärt oss är ofta viktigare än att lära nytt!.”
Eduard Punset

h  

Tidigt idag på morgonen vände jag på en tidning på köksbordet och läste orden: "Att våga glädjas".

Jag tog med mig orden ut till min tänkarstund på balkongen.

(Jag kan undra ibland om grannarna tror att jag är galen som sätter mig ute på balkongen en liten stund varje tidiga morgon. Isåfall bjuder jag på det.)

Vara glad är väl ingen konst och knappast något som är farligt?
Varför skulle man inte våga vara glad?

Kanske är det så att vi går omkring lite allmänt ifrågasättande och med ett utslätat känsloliv dag efter dag just för att vi är lite rädda för att vara glada.

Kan man vara det?
Rädd för att vara glad?

Livet är aldrig helt okej.Aldrig helt bra....är det inte jobbet som strular, så är det någon familjemedlem-eller hälsan - eller skoskav.... 
Ibland är det mera inte-okej. .
Kanske det egentliga problemet är att vi känner oss pressade till att låtsas att livet inte är svårt - att vi inte mår riktigt bra, men...that´s life you know....
Oftast känns det som att vi förväntas svara: ”Det är bra” när folk ställer frågan: "Hur är det?"

Faktum är att jag tror att vi alla skulle må bättre om vi ibland vågade svara med att klaga på det som gör ont, som är besvärligt - när vi får frågan: "Hur är det?"
Då blir vi ju förhoppningsvis av med den där barlasten som ligger i vägen för att vi ska hitta glädjen.

För den finns ju nära - inom oss.

Men ibland har den fått ett tungt lockk av ledsnad över hur allting är just nu.

Låt oss vara beredda när vi ställer frågan till någon: "Hur är läget?" att ta emot en klagan, en sorg, en förtvivlan till och med. Stanna då till - och lyssna - och inse att du fått vara till stor betydelse för en vän.

Eller också kan vi ha svårt att vara glada för att vi inte riktigt vågar utmana livet med vår glädje....

Kanske fungerar vi som att vår glädje skulle locka fram "demonerna ur hörnen" beredda att kasta sig över oss med olika besvärligheter för att tysta vårt skratt och släcka vår glädje.

Nej så tänker vi förstås inte.
Vi är ju sunda moderna människor.
Hmmm...ja...och ändå fungerar vi ibland just så....

Nu vill jag önska DIG en dag av glädje- ta vara på den där skira vardagsglädjen som möter dig - DU är värd att få vara glad!

...och...ja...förstås...ett citat idag också....

"Ta alltid ut lyckan i förskott.

Det värsta som kan hända

är att du varit lycklig i onödan."
Okänd tänkare

Människan är en resande och flyttande varelse - förflyttar sig ständigt går och återkommer eller söker sig till helt nya vägar.

Man förknippar gärna frihet med att röra sig som man vill...kanske till och med att kunna göra det över hela världen.

Att se nya platser.

Inte hållas tillbaka av några band.

Varje människa vill vara fri. Ingen människa vill  vara förtryckt, ingen vill vara fången, ingen vill vara bunden.

Det är lätt att när man talar om frihet och att vara fri fastna i den yttre verkligheten och anse att det bara är den som har så mycket pengar att den kan göra vad den vill som är fri!

Skulle det verkligen stämma finns det inte många fria människor i världen.

De allra allra flesta får vara glada om de har så det räcker till livets nödtorft.

Många av oss i Sverige har mer än så - men de flesta av oss har inte nog för att alltid kunna göra just det vi vill - just då!

Är vi alltså alla olyckliga?

Nej, nej så är det ju inte.

Frihet är ju inte detta att kunna göra som man vill och fara dit man längtar i varje ögonblick.

Nej - för mig är frihet  -  den sanna friheten  -  att finna sin plats.
Att finna min plats - den  som gör att livet kan pulsera i mig.

Den platsen har varit min genom mitt arbete i många år.

Nu kan jag inte klara arbetet längre på grund av min syn som blir sämre snabbt.

Men jag är övertygad om att det finns en plats där mina fotsteg är väntade - där livet kan fortsätta att pulsera i mig.

Just nu gör livet lite paus....

Det skulle kunna kännas vilset men jag har bestämt mig för att ta emot det som en vilopaus.

För allra sista gången går jag snart till mitt älskade jobb......

Konstigt nog börjar det kännas ganska bra.

Det har hela tiden känts som "Dit du icke vill" men idag har den känslan släppt.

Ska bjuda alla på lunch idag som jag lagade igårkväll.

En jättegryta som jag kallas Africanagryta som stått på balkongen inatt.

Min man får bli chaufför idag.

 
Önskar DIG en fin onsdag!

Lill-lördag sa man i min ungdom!

och så ett citat:....

                                               Oavsett när något tar slut, om det tar slut eller har tagit slut , så kommer minnena vara något av det vackraste jag har.

Anne Fridh

Alla bilder vi bär i vårt undermedvetna påverkar och styr oss.

Så är det oavsett vi är medvetna om det eller inte - oavsett om vi vill det eller in

Om vi ser oss själva som én människa som övervinner....som hittar utvägar är det betydligt större chans att vi klarar oss genom svårigheter än om vi har bilden av oss själva som svag och i behov av hjälp.

Jag är för min del väldigt säker på att såväl jag själv som alla andra människor på jorden är här av en anledning - har ett särskilt syfte.

Det finns också forskning som visar att om du  upplever att du lever ditt syfte ger mening åt prövningar, motivation till handling, ökad livstillfredsställelse och till och med bättre immunförsvar

Alltså är det en bra övertygelse.

Forskaren W Damon definierar syfte som ”en stabil och generaliserad intention att åstadkomma något som är meningsfullt både för dig själv och viktigt för världen bortom ditt själv.”

Jag tycker det är otroligt vackert uttryckt - och dessutom håller jag helt med om det.

Jag har den sista tiden ofta ställt mig frågan Vad är viktigt för mig nu och varför är det viktigt?
I många många år har jag precis vetat vad jag har för syfte.

Att finnas där jag gjorde långa dagar för att se till att människor fick den hjälp av en medmänniska som de behövde.

Jag har älskat det syftet men börjar på grund av min avtagande syn få svårt att fylla det.

Därför är det min sista dag i morgon - i det jobbet.

Men jag vet att något väntar - ett syfte jag ska fylla nu - med de tillgångar och brister som är jag!

Just nu ska jag ta mig tid att lyssna till mitt eget inre, min egen sanning, och hitta vägen genom labyrinten som jag på ett sätt upplever är jag helt övertygad om att jag kommer att göra.

Min blogg har hitintills handlat ganska mycket om min äslkade arbetsplats Frivilligcentralen i Norrköping.

Det kommer aldrig att bli samma "insides" - berättelser även om jag kanske kommer att berätta om något.....men mest blir nog vägen framåt den närmaste tiden en lite mera privat resa.

Hoppas du fortsätter att följa med!

Allt gott till DIG!

Bilden lånad från google

Måndag - och lite kallare ute.

- 3 grader säger faktiskt SMHI och det känns.

Det nyper lite i näsan.

Tiden går så fantastiskt snabbt.

Det känns ibland som att man springer efter och håller den i svansen.

Försöker hinna med- hinna ikapp.Vara mitt i tiden - men den är liksom alltid en bit före.

Tid är skoltid. Tid är klockan. Tid är att passa och missa bussen....att hinna.

Det lär fortfarande finnas kulturer där tiden inte existerar som här utan förhåller sig till människorna och deras rytm. Bussen går när alla har kommit - eller då den är fullsatt.

Så skönt det låter.

Ingen stress....ingen magkatarr i en sådan kutrur kan jag tänka mig.

Vi som hela tiden slåss mot klockan.

Alltid tycker vi har för ont om tid.

Bodil Jönssons har svar på hur nutidsmänniskans tidsmässiga andnöd botas är obarmhärtigt rakt: "Våga förstå att känslan av att du har ont om tid uttrycker att du har ont om liv"

Kanske är det så det är.

Att vi har ont om liv.

Jag ska ge mig själv en och annan stund idag då jag sätter mig ner eller stannar upp i det jag gör och säger: Underbart att jag lever.

Gör det du också - då mår vi mycket bättre ikväll...

Allt gott önskar jag till DIN måndag!

...citat förstås....

"Febril tidsjakt och hög hastighet i vår vardag sliter på psyket. Allra viktigast är att försöka hitta sin rytm, alltså att hålla sin pacemaking. Vet vi bara vad vår ”bästa-rytm” är och skaffar oss verktygen och förmågan att kunna återvända till denna, så klarar vi oss bra också under stress"

. Ur boken Guld av Bodil Jönsson