Du är unik det finns ingen som är som du, visst finns det kanske likheter men  - precis som du är absolut ingen annan!

Men trots att vi alla är unika så har vi alla ungefär samma behov av ett liv i harmoni och kanske lycka (om man nu vågar använda ett så starkt ord.

Någon har sagt att lycka är bra hälsa och dåligt minne.

Det ligger något i detta tillspetsade sätt att sammanfatta vad hamoni och lycka därför att det kan bli så att även om man faktiskt haft mångaglada upplevelser i livet så minns man kanske bara de mest dystra, hemskaste eller de mest förnedrande.

Jag satt hos en gammal kvinna  förra veckan som vet att hennes vandring på jorden närmar sig sitt slut.

Hon har lärt sig förstod jag - att minnas de lyckliga stunderna bara -

Det var sån frid och ro inne i hennes rum.

Jag hade velat stanna där istället för att återvända till det brusande livet utanför.

När jag till sist måste gå och gav henne en varsam kram som troligen blir den sista jag har får ge henne sa hon: "Jag har haft ett väldigt fint liv och jag skulle inte vilja byta ut en enda dag om jag fick leva om mitt liv igen."

Tårögd men tacksam lämnade jag henne.

Att ha fått lära känna henne- om än bara lite är en gåva.

Jag vill sluta som hon - kunna säga att mitt liv har varit fint och att jag inte vill byta bort en enda dag.

Jag råkar veta att hennes liv verkligen inte varit en vandring över soliga ängar.

Hon har haft flera svårigheter än de flesta.

Det var hon som en gång lärde mig att svårigheter och problem har ett ärende till oss.

Hon hade verkligen lärt sig att samla ljuset och minnas allt med glädje.

Och hon har satt spår - i mitt hjärta- och i många andras...spår som ska ges vidare....och delas...

Om man ska bygga ett hus sätter man sig först ner och ritar hur man vill att huset ska se ut.

Så börjar man ta kontakter för att få veta vad av drömhuset som är realiserbart.

Och om inte allt är det - vad måste förändras....och så vidare...

Men våra liv är vi betydligt sämre på att vara arkitekter för.

Känns det som om livet inte riktigt blivit vad du hade tänkt?
Eller stressar du för att hålla alla bollar i luften utan att hinna med de där sakerna som du egentligen vill göra?
Och vet du vad det är du vill göra?
Vad vill du ha ut av livet?

Har du kommit så långt så att du vet det ¨så är det dags att se till att du får en väg som bär till målet!

 Vi har alla tankar om framtiden, om vad vi skulle vilja bli, vad vi skulle vilja göra (även om vi ofta inte ens vågar avslöja dem ens för oss själva): det är dessa som är drivkraften för våra ambitioner, grunden för den interna motivation som skall föra oss mot stjärnorna= det vi längtar efter.

En av de allra viktigaste sakerna att ta itu med är tidstjuvarna.

De finns i de flrstas liv.

Kan det vara så att du surfar runt på mobilen istället för att plugga för tentan du har snart?
Eller att du strosar runt på stan och drömmer och titt-shoppar även när du inte har råd och/eller inget behov av att handla.

Eller säger du alltid ja till övertid, till kompisen som vill ha en kompis med på bio...

Tiden rinner iväg istället för att bli trappsteg till ditt mål.

Men är inte detta tänkande egoistiskt?

Det kan förstås bli det om man inte använder sig av eftertanke.

ÄR det kanske viktigt för den här kompisen att jag följer med.

Kan jobbet klara sig utan min övertid den här dagen?
Det är verkligen inte enkelt.

Men det går!

Lycka till!

Jag har aldrig träffat föräldrar som inte älskat sina barn, men ändå kan deras omsorg om barnen ha stora brister.

Och kanske är det på grund av detta som jag nu och då möter idag vuxna barn som säger sig ha svårt med att försonas med sin barndom.

För älskade - det är alla barn av sina föräldrar.

Hur svårt dessa föräldrar än har att tillgodose sina barns behov så älskar de barnen innerligt.

Jag vet att många barn tar ett oerhöst stort ansvar då de märker att föräldrarna inte mår bre.

Och jag tror att i takt med att de blir vuxna så börjar de se att de missat något.

Och det har de verkligen gjort.

Men - det är ändå aldrig försent att försonas med sin barndom - och med sina föräldrar om de finns kvar i livet!!

Om dina föräldrar inte orkade visa dig hur oerhört mycket du betydde för dem - så var det ändå så.

De såg dig som det absolut bästa i sitt li8v.

Men du vet attm ycket var tokigt.

Så är det.
En del har gått fel, en del är trasigt.

Och du har rätt i det.

Men -  ”sanningar”, som man byggt upp sitt liv kring, måste rämna.

Frisk luft måste blåsa genom ditt liv om du ska ha möjlighet att bli en lycklig människa.

Försonas - det är inte enkelt.

Nej inte alls.

Men det är absolut enda vägen till att låta ditt inflammerade inre få sköljas igenom och bli rent och helt.
Försoning är den antibiotika som själen behöver för att renas och få möjlighet att fungera harmoniskt.

Låt inte ditt minne av och din berättelse om dina föräldrar reduceras till en ynka nedsättande beskrivning, såsom självisk, ond, eller dum i huvudet.
Det finns alltid ett annat sätt att beskriva en människa.

Från en annan vinkel.

Det är alltid absolut möjligt.

Det är dina föräldrar  värda!!

Jag vet att du finns som haft en så helvetisk barndom att du inte ens orkar tala om den.
Men idag är du vuxen och en fin människa.

Hur kan det vara möjligt om dina föräkdrar var så genomonda?

Inget är helt svart eller vitt.

Inte hur svart det än var i din barndom!

Det fanns stråk - av ljus av upprättelse till förälder även för dem som var dina.

Ta tag i det stråket.

Och försök förstå!
Du ska veta att de vet mer än väl att du haft det svårt.

Men det är ju nu en gång så att vi kan misslyckas med det mesta här i världen, men att erkänna att man misslyckats med sitt föräldraskap det klarar i princip ingen.

Så hjälp dem på traven.

Berätta att du såg att de försökte även fast allt blev så fel.

För att bli en hel människa så måste man kunna försons med sin barndom.
Helst också med sina föräldrar.

Men om detta är absolut omöjligt för dig - så försonas med att din barndom inte var en dröm.

Snarare en mardröm.

För att du ska kunna gå vidare som en fri och harmonisk person.

Det finns någon som har sagt: "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom."

Den som sa detta har fel!
Alldeles åt skogen fel.

Du kan inte kliva in i din mors livmoder och låta dig födas - igen - börja om.

Men du kan försonas med att din barndom var helt igenom  galen.

Det kommer att innebära att du kan gå vidare stark och fri - med en försonad barndom bakom dig - och ett harmoniskt vuxenliv!

Man hör numera ofta uttrycket "Att växa som människa"

Men vad betyder det egentligen.

Jag tror att vi alla har en slags intuitiv förståelse för vad det betyder - men - hur ska vi komma dit?
Hur ska vi kunna växa?

Jag tror att det är viktigt att nu och då - och kanske med en viss regelbundenhet stanna upp och verkligen möta sig själv, ifrågasätta alla måsten som livet, andra människor eller vi själva sätter upp för oss.

Att växa som människa är en process som fortgår hela tiden i livet.

Att växa som människa innebär att växa inifrån.

Men vi behöver triggas av utifrån kommande händelser.

Andra människors reflektioner och de livsupplevelser de delar med oss.

Ibland kan vi uppleva det svårt att växa som människa.

Att utmana sig själv, lämna komfortzonen, kasta sig ut och göra nya erfarenheter som sedan ska bearbetas.

Jag brukar i det här sammanhanget ofta tänka på barnen.

Vilka otroliga förebilder de är.

Så mycket vilja och koncentration de kan lägga ner på att nå dit de vill.

Den lilla ungen som vill nå kakfatet till exempel.
Och nästa gång vet den här lilla människan redan mera om hur den ska komma åt den åtråvärda kakan.

För barn är ögonblicksmänniskor - de lever här och nu!

Och det ger dem de vidöppna sinnen som också vi måste ha - om vi  ska utvecklas och växa!

Att alltid reflektera över det vi möter gör att vi växer så det knakar.

Att reflektera är som att sätta sig vid sidan av sig själv och observera vad som händer och lägga märke till känslorna som kommer - fundera över vad de betyder.

Egentligen finns det bara två krafter – eller motpoler – i universum.

 Kärlek och rädsla.

Kärlek expanderar och ger tillväxt, rädsla krymper, fryser och hämmar.

Det stora är att ger vi kärleken utrymme så besegrar den rädslan!

Och du!

Glöm inte att bemöta dig själv så som du bemöter andra människor!

Med respekt och vänlighet!

Har du tänkt på att det är skillnad på att höra och att lyssna?

Hör- det gör de flesta av oss - även om en del fina toner försvinner med åren som går.

Men lyssnar vi?

Hör gör med öronen.

Men lyssnar gör vi med hela vår människa.

För att verkligen lyssna och låta det pågående samtalet bli ett verkligt möte mellan människor behöver vi ha 110% uppmärksamhet påkopplad.

Och för att få den andra människan att verkligen våga öppna sig är vår attityd avgörande.

Har vi en välvillig attityd  - och visar vi att vi har all tid i världen just då för att lyssna.

Kan vi ge den andra personen känslan av att den är en viktig person som har full rätt att få av vår tid.
Klarar vi detta kommer vi att få uppleva den faschinerande känslan av att sitta framför en medmänniska som verkligen delar - för att han eller hon känner att vi verkligen tar emot!

Detta började snurra i mina tankar eftersom en liten människa gav en stor lektion.

En liten kille sitter bredvid sin mamma och babblar om sin dag - mamma hm:ar ibland - helt försjunken i sin mobil.

Efter ett tag drog han i hennes arm...och hon svarade med att säga: jag hör...jag hör...

Varpå den lille genmäler med gråt i rösten....jag vet att du hör- men du lyssnar inte.

Jag tror inte den här lille killen själv förstod vilken vishet han förmedlade.

Men jag tog tacksamt emot.

Det är så lätt att inte lyssna.

Särskilt till vissa människor som vi tycker tjatar om och tjatar om.

Men kanske gör de detta - just för att de inte känner sig lyssnade på.

Nästa gång jag möter någon av dem (jo då, de finns i mitt liv också, precis som de helt säkert finns i ditt) då ska jag lyssna-ta in blickar, handrörelser,, ben som inte kan vara stilla eller vad det nu är kroppen berättar medan munnen  pratar.

Jag är övertygad om att det kommer att bli en revolutionerande upplevelse för den som ingen lyssnar på - men helt säkert blir det så även för mig.

Vissa av oss är tidsoptimister - alltid ute i sista minuten.

Andra har allt färdigt långt innan det behövs.

Vår upplevelse av tid är olika - men tiden är ju inte olika för det.

Vi har faktiskt alla 24 timmar på ett dygn.

Ändå kan vår relation till tiden kan variera väldigt.

Ibland kan tiden kännas som en gåva eller en vän som följer oss på vägen, ibland som en fiende att kämpa mot.

Våra känslor, tankar och handlingar kan bli olika beroende på hur vi bemöter tiden.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att om ´du vill ha hjälp så gå till någon som har mycket att göra! Och visst ligger det något i det!

Vissa människor tycks få hur mycket gjort som helst på en tidsperiod som andra upplever som en startsträcka.

Vad är det som orsakar tidspressen, vår upplevelse av att tiden inte räcker till?

Det är ungefär som att en person kan uppleva en händelse som passerat som om det var för mycket länge sedan - medan någon annan kan uppleva att det var ganska nyligen.

Visst har det väl delvis med ålder att göra.

Nog tycker jag att tiden runnit fortare ju äldre jag blivit.

När vi har roligt eller sysselsätter oss med något som intresserar oss, tycker vi att tiden går fortare än normalt.

Omvänt tycker vi att den går långsammare när vi har smärtor, står i en lång kö, inte har någonting att göra.

Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt i 30.000 dygn, så visst har vi tid!

Vi finns här relativt länge.....och ändå kan det kännas som Vilhelm Moberg skrev...som "Vår stund på jorden".

Framför allt handlar det om att hitta sin egen balans.

Vad behöver just jag för att få saker gjorda och samtidigt må bra?

Inte bara hålla näsan ovanför vattenytan, utan må bra på riktigt.

Kanske är det så enkelt - och så svårt - som att man tar sig tid att tänka efter hur vi egentligen använder tiden

Just nu ska jag landa i  sängen efter en megalång men härlig arbetsdag!

Ska dick inte glömma  citatet att ta med oss in i sömnens rike.

"Livets tragedi ligger i det som dör i en människa medan hon lever – den äkta känslans död, det inspirerade svarets död, den medvetenhet som gör det möjligt att känna en annan människas smärta eller härlighet inom dig själv."

Norman Cousins

Vi säger ofta - kanske mest på skämt - men absolut med ett uns av allvar i - att vi bor i landet Lagom.

Det gäller att inte sticka ut, och att veta sin plats i ledet.

Göra som alla andra- tänka som de och agera som de.

Är det så?

Känner du igen dig?

Jag gör det inte...men senast idag var det en jag talade med som använde just det epitetet om vårt land.

Nu kan det väl tänkas att det är så mellan oss medborgare ibland.

Det vi framför allt inte får vara- är att vara bra på det vi gör, samvetsgranna och goda.

Då blir man väldigt lätt misstänksamt bemött.

Så visst är det  dags att vi uppmuntrar våra barn, och våra vänner, våra arbetskamrater  och medarbetare till att våga vara annorlunda, till att våga sticka ut.

Det är dags att vi gör plats för alla  även de som inte är lagom

Det är dags att skrota Jantelagen och ta till Ante lagen = det ante mig att du är en helt fantastisk människa med unika kvaliteter och full av goda tankar ochidéer..

Men som land sticker vi allt ut en hel del skulle jag vilja säga.

De flesta  svenskar ifrågasätter inte homosexualitet, abort soch inte heller  sex före äktenskapet.

Däremot är det tabu att slå sina barn eller sin fru.

De länder där man tycker på ett helt annat sätt är förfärande många.

Visst - vi kunde vara mera generösa mot varandra som indiver.

Hjälpa fram varandra till att få använda den begåvning vi var och en har.

Men som land är vi inte lagom - där sticker vi ut på ett sätt som gör mig stolt över att vara en del av det här landet!

Tror du att du skulle se att huvudpersonen är rätt ute? 

Lever den sitt eget liv, på sina egna villkor?

Eller lever den någon annans?

Har du ett givande arbete eller studier som känns rätt?'

Eller - är du arbetslös - men lyckas se det som en time-out att njuta av?

Gör du saker du verkligen tycker om på lediga stunder?

Upplever du livet?

Lever du?

Jag tycker det är en bra tankeövning - att försöka se på sig själv utifrån på det här sättet ibland.

Då kan man få en bild av sitt liv.

Det är så lätt att bara trampa på i invanda hjulspår...utan att reflektera över sitt liv.

Om det finns mening i det.

Om det är just det liv som jag vill leva.

Men visst....vissa omständigheter kan man inte råda över själv, men om man kan det - och inser att livet man lever inte är "rätt" så är det kanske läge för en förändring?

 Enligt en undersökning bland äldre människor så är det oftast inte saker man gjorde man ångrar på ålderns höst....det är dom där sakerna man alltid velat göra, men aldrig gjorde............

En sak vet jag säkert - så vill jag inte behöva t'nka när jag kommit dit!

Önskar dig en riktigt bra och meningsfull dag - denna dag som är en del av ditt liv!

Och så förstås - ett citat att stoppa i fickan och ta med oss ut i dagen...

"Den största visheten är att ögonblicket bör njutas och göras till livets ändamål, ty ögonblicket är ensamt det reala och allt annat blott en tankarnas lek."
- Ibid