Vad svårt det är för oss att lära oss att älska oss själva.
Kanske därför att de flesta av oss aldrig lärde oss att älska oss själva som barn.

Vi fick nog oftare höra att det var något negativt med att älska sig själv - än att vi uppmanades att gilla den vi såg i spegeln.

Att man blandade ihop detta att älska sig själv med självupptagenhet och egoism.

Det har ingenting med det att göra.

De flesta barn födda under fyrtio, femtio och sextitalet och möttes nog mera med förmaningar än uppmuntran.

Kanske är det så att denna generation sedan förde detta vidare - så att även senare delen av nittonhundratalets barn kan stämma in i det jag säger.

Vi slet hårt för att bli älskade.

Att bli godkända.
För att få bra betyg - vara artiga mot grannfrun, le på befallning.
För det godkännande vi då fick förväxlade vi med kärlek.

Inte konstigt att vi har svårt att hitta rätt i kärleksdjungeln då.

Har du tänkt på vad vi säger om en vän råkar misslyckas - råkar ut för "hjärnsläpp" eller gör bort sig?

Vi säger: "Äsch, glöm det, det var väl inte så farligt."
Men om det händer oss själva betyder det däremot att känner oss som värdelösa fiaskon.

Så låt oss träna på att vara lika snälla och förlåtande mot oss själva som vi är mot andra.

Det är först när vi klarar det som vi kan blir älskande och omsorgstagande medmänniskor.

Det är först när vi själva vågar vara synliga - och när vi kan "okeya" att vi misslyckas ibland och inte alltid är vårt bästa jag - men ändå har rätt att bli bekräftade och älskade som vi kan göra andra människor synliga!

En man, placerad på mitt arbete i en arbetsmarknadsåtgärd har mött något av det svåraste man kan möta.

Hans son, en ung kille, har tagit sitt eget liv.

Mannen är sjukskriven för närvarande, men kommer ändå in på obbet varje eftermiddag och säger: "Jag vill bara sitta en stund....och en lång stund sitter han - tyst!

Så börjar han prata...osorterat, rörigt....och blicken som möter mig är så svart av sorg att det bränner i min själ.

Jag har inga ord....men jag har upptäckt att jag behöver inte ha så många ord.

Det är han som behöver få ut sina känslor i ord.

Och på något sätt...oordnat, rörigt...tror jag han får det.

Igår hade han varit och beställt gravsten.

Begravningen blir nu i början på november.

Jag rördes så starkt av den känsla han gav uttryck åt genom att säga: "Men de är så hårda...alla stenarna....

Ibland bjuder livet på hård sten

Tyngre än vi kunde drömma om att vi skulle behöva möta.

Jag tror att då behöver vi människor.

Inte människor med ord....för inga ord räcker till.

Men männsikor som orkar vara där...och lyssna...finnas...

Jag hoppas att närvaron ska ge honom något.

Känslan av att han inte är absolut ensam i denna den ensammaste av känslor.

Att ha mist sin son!

Ni är betydelsefulla för mig varenda en.

Jag har aldrig sett någon av er men ...

detta är en dikt till er alla från mig...

Jag "såg" din röst och kände bandet
fast inget ljud nådde mitt öra
Mina ögon har aldrig sett ditt ansikte

min hand har aldrig mött din

jag vet inte ens var du bor

men känner dig mycket nära.

Styrkan i närheten som vi delar

gror och växer i våra hjärtan

precis som det var menat att bli
när jag först "såg" din röst

anade din värme och kärlek

när jag först mötte dig i glädje.

Kanske kommer vi aldrig att mötas

eller ses i "det verkliga livet"

Men för alltid förblir du min vän

med en egen plats i mitt hjärta.
 Kaela

Det har sagts om några av våra mest framstående regissörer, Ingemar Bergman och Colin Nutley att en unik förmåga de haft när det gäller Igmar bergman och har när det gäller Colin Nutley, är att de förmår skådespelaren att ge det bästa.
Då man tänker Bergman kanske man först och främst tänker tungsinne, svårmodighet och oändliga själsdjup.
Det skådespelare säger är att han hade en fantastisk förmåga att ur dem plocka fram det bästa och förmågor de inte hade en aning om att de besatt.

Tänk att få en sådan beskrivning om sig själv!

Att man kan plocka fram förmågor ur människor som de inte ens själva visste att de hade!!!

Vilken underbar egenskap!

Vi är inte alla regissörer.

Men jag tror att om vi i möten med andra människor försöker få dem att ta fram det de har inom sig - hjälpa dem att växa- så växer vi själva och inser att vi har en unik förmåga.

Jag tror att det vi människor har allra svårast för är tilliten till vår egen förmåga - och till andras.

Om vi lär oss att se våra egna möjligheter kan vi på samma sätt se andras.

Vad är egentligen tillit?
Det finns fler utbildningar än vi kan räkna till som pratar om tillit - och ändå tror jag det är så enkelt som att acceptera att vi är mycket starkare än vi tror.

Att vi har betydligt fler förmågor än vi känner till.

Och att vi klarar mycket mera än vi tror.
Om vi vet att rädsla är motsatsen till att tillit - och vi bekämpar våra rädsklor genom att utmana dem - och inse hur starka vi är tror jag vi ska inse hur oslagbara vi är.

Kanske är det en kris största och viktigaste budskap till oss.

Du klarade det här - nu vet du att du klarar betydligt mer än du visste.

Och så växer tilliten till att vi är fantastiska och unika!

DU är fantastisk och fullständigt unik!

Bär de orden med dig ut i dag!!

Vad är framgång egentligen?

För mig?

För dig?

Vi ser ju för det mesta framgången som något materiellt.

Framgången pumpas ut i annonser, artiklar, TV serier.

En framgångsrik livsstil kopplas till ett exklusivt boende på gräddhyllan eller penthouse i New York, fett bankkonto, att köra Porsche, att bära kläder från dyra modehus.

En liten grupp människor har det så.

Men alla andra - de flesta - du och jag?

Vi som inte är framgångsrika som inte kör sportbil eller bor i lyxlägenhet och inte åker till Maldiverna varje år.

Ska vi se oss som misslyckade?

Det finns en helt annan verklighet än den materiella .

Och en helt annan framgång än tjock plånbok och/eller berömmelse!

Att ha människor som man älskar är en rikedom som slår allting annat - likaså givetvis att ha människor som älskar oss.

När mina barn var små kallade jag dem för mina juveler.

Och inga juveler i något bankfack har någonsin kunnat gå upp mot dem - varken när de var små eller idag!

Att uppleva stunden och inte bara rusa på och missa det man passerar på resan genom livet.

Att se och reflektera ger tankar - och tankar ger undan för undan vishet.

Det är en rikedom som är helt oberoende av börsernas upp och nedgång - ingen tjuv kan ta det ifrån oss-och det är inte tungt att bära med sig.

I veckan mötte jag en familj från Syrien.

Ganska nykomna - bar ännu sommarkläder.

Tur att hösten är varm.

De berättade - genom tolk - vad resan mött dem med.

Vilka strapatser de utsatts för under flykten.....

och jag tänkte....

Tänk om utvecklingen blev sådan att jag  tvingades lämna Sverige och hamnade i ett land där de flesta har andra värderingar än jag är van att möta i många viktiga frågor.

Dessutom talar de ett oförståeligt språk som jag  måste lära mig snabbt för att kunna skapa en vardag som fungerar i det nya landet....mina kläder är för vintriga och varma....jag förstår inte det som sägs omkring mig....

och så skulle någon undra om jag flydde för att få mera gott om pengar??!!!  

När jag har talat med människor som drabbats av svår och lång sjukdom eller funktionshinder säger många att vännerna försvinner.

Det blir så tyst och tomt!

Kan det bero på att man inte längre kan vara lika aktiv som innan eller vad

Det är ju då man bäst behöver vänner för att kunna fortsätta ett meningsfullt liv.

Kan det vara så att vännerna till den som blivit sjuk upplever att personen ifråga inte är så kul längre.

När era vänner/arbetskamrater blir drabbade av ett funktionshinder/långvarig sjukdom så se till att dessa inte blir bortglömmda se till att de även fast de kanske inte fungerar på samma sätt längre får vara med i gemenskapen som innan de drabbades

Din vän är samma människa inuti fast kroppen skadats.

Tänk på att det nästa gång kan vara ni själva som blir drabbade och bortglömda  - det kan ta en sekund för livet att ändra inriktning.

Man kan fråga sig om vi behöver alla de gränser vi har satt upp?

Gör så och inte så....så gör man bara inte...så tänker man bara inte...

Självklart behöver vi gränser i olika avseenden.

Så att vi inte gör illa oss, ssjälva eller gör illa någon annan.

Bara det som vi själva gör med oss själva… så mycket, så ofta… så gediget, det vi gör med oss själva.

Begränsar oss!
Utestänger oss från det som är det stora äventyret - livet!

Det där livet som vi drömmer om.

Den värld vi uppfattar oss se bygger på de ramar vi själva tillverkat eller tagit till oss av andra.

Det är kanske svårt att tro att det är vi själva som inte tillåter oss att se mer än det vi mentalt klarar av att tro på.

Det övriga filtrerar vi själva bort!?

Visst är det nödvändigt att hålla sig till vanor och rutiner för att livet skall fungera på ett rationellt sätt.

Det är inte de gränserna eller vanorna jag avser.

Om vi bestämmer oss för att fokusera på  det lilla, så fastnar vi i det lilla och nära perspektivet.

Om vi bara ser till det stora perspektivet så kanske vi missar detaljerna i nuet, där allting pågår.

Vad du väljer att tro på är helt och hållet din sak.

Var och en har sin väg att vandra.

Jag tror att jag vågar säga att jag följer delvis en väg som andra har gått före mig men jag har gjort en egen för mig unik variant av den.

För mig är livet ett äventyr - och jag vill hinna med att se och uppleva det jag möter utan att titta bort för att något inte passar in i min världsbild.

Kanske gör det livet oförutsägbart.

Men så är ju livet.

Vi gör upp planer och vi sätter upp gränser.

Och så kanske vi inte är med längre när det kommer till att planerna ska förverkligas.

Och vi är bara delvis med - om gränserna vi satt upp för oss själva är ett alltför effektivt filter.