Hur länge får jag hålla

din lilla näve så här

och skydda dig och stödja

och vaka vart vägen bär?

Jag undrar blott hur länge

jag får vara i ditt behag.

Du växer och går ifrån mig

alltmer för varje dag.

Erik Lindorm

Jag har haft en verklig högtidsstund.

Under ett par timmar har jag tillåtit mig att glömma tvätten och det där andra och bara suttit och läst dikter.

Det finns så mycket vackra tankar av så många i det vi kallar poesi.

Här delar jag med mig av den som kommer att stanna i mitt hjärta för några dagar framöver....det är jag säker på.

Den har ett namn som vi kanske skulle vilja kalla motsägelsefullt - men dikten visar att så är det inte.

Den heter:

Glädjens mörka blomma

av Birger Franzèn

Det är ur sorgens svarta aska
fuktad av tårar
som glädjens mörka blomma
hämtar sin näring

vi behöver sällan be
om sorgen
den kommer till oss ändå
i nattens mörker
och vi är rädda för den –
sorgen har så kalla ögon

men ibland
kan kanske sorgen hjälpa oss
att se glädjen –
då är sorgen vår vän

glädjen och sorgen
är polerna i vårt liv
där emellan
är livstråden upphängd –
mitt emellan
slölever vi kanske bara
- när vi närmar oss polerna
börjar livet få liv

Starkare än stålet är blomman
starkare än hatet är kärleken
starkare än döden är livet –

I allt det bräckliga
och det till synes svaga
finns det en obändig styrka
som inte låter sig förklaras

En gång ska förvandlingen ske
och glädjetårar skölja bort
den skumma hinnan
för våra ögon
så att vi kan se klart
långt bortom
alla jordiska gränser

Birger Franzèn

Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet –
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma –
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.'

Hur har vi råd att låta bli

Jag vet inte riktigt, men kanske
att vi ska kämpa, inte vara
alltför lyckliga och tillfredsställda
- kanske lever vi som mest
i själva pendelrörelsen
i ovissheten inför morgondagen
utan att tappa fotfäste

En del går där så sakta
så bredbenta i sin stora lycka
så likgiltiga inför omvärldskriser
till dess det krisar till sig
i deras eget liv - någon dör
någon sviker i livets motlut
- då blir man så sårbar

Ett stenborr måste härdas väl
för sitt ändamål, kanhända
måste vi också härdas lite
för oundvikliga livskriser
för att själva kunna vara redskap
- kunna gå in i rollen som
tröstare och glädjespridare

Birger Franzén

Bilden lånad från Google

Nu lägger jag stråken åt sidan
kom spindlar och spänn edra nät -
jag fick ingen klang i min låda
så fattigt och vilset det lät.

Så svårt är att fånga det sköna
i värld som är trasig och hård -
jag sökte i tystnadens nätter
och fann bara mörka ackord.

Men kanske nån gång vid en vägkant
jag finner en ny melodi
och formar så lustigt en visa
för någon som går där förbi.

Birger Franzén

De flesta av oss känner alldeles säkert någon form av otillräcklighet nu och då.

En rädsla för att inte duga.

Jag har alltid undrat om det inte är just den känslan som lig´ger bakom Nils  Ferlins ömsinta dikt: Barfotabarn.
Barfotabarn= har inget att komma med - får inte vara med.

Här kommer dikten:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin