Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån
de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog
som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,
och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog
för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -

Dan Andersson
det var om aftonen, då solen hon gick ner.

När jag ser min höggravida sonhustru kommer en dikt av )ngemar Leckius i mina tankar.....

Den havande

Det är före vedermödan,
det är före glädjen. Du håller
din mage som en väldig pumpa
eller en planet. Och din undran
tätnar som en stjärnlös natt.
Du lyssnar. Är det ett skrik
eller en sång som växer inom dig?
Du stryker över denna värld,
drar längs ådrornas meridianer.
Du söker ett fäste för din ömhet.
Där inne rör sig små fötter
i hemliga omloppsbanor. Det är
före början. Förgäves söker du
läsa i denna ogenomskinliga
kristallkula.

Gud hjälpe oss
att vi förstår
att händerna vi knäpper
i bön till Dig
är Ditt svar på bönerna
- med dem förändrar vi världen

Gud hjälpe oss
att vi förstår
att hjärnan vi formulerar
våra vackra böner med
är Ditt svar på bönerna
- med dem styr vi
våra tankar och beslut

Gud hjälpe oss att vi förstår
att hjärtats slag
till Din ära
är tänkta att slå
i takt med våra medmänniskors
i delad solidaritet

Gud hjälpe oss
att vi aldrig glömmer
att det vi ber om
redan är oss tillfallet
i vårt egtet namn
när vi verkar i kärlek
på vår jord

Eva Jagrell

Sömnen sviker en stund och jag delar en dikt som jag tycker mycket om med dig som också är ute och tassar i cyberrymden i bara nattsärken....

Dikten heter: Blommor från ingenstans

nollpunktsteologi, skriver han
vi är alla på samma botten
Gud möter oss från nollpunkten
på trots
i det som inte är

som magnolian?
undrar jag

det finns träd
som blommar

innan bladen kommer
blommor från ingenstans
utan vidare förutsättningar
ändå

som om allt växte inifrån

jag undrar om det är så
att vi egentligen möts bäst
i det avlövade

kala grenar
tydliga konturer
nästan fula

då när vi närmar oss
det som är ingenting

tomheten
smärtan
över det som är
och inte är

det finns träd
som blommar
innan bladen kommer
blommor från ingenstans
utan vidare förutsättningar

ändå

som om allt växte inifrån

Kerstin Dillmar

n morgonhälsning till dig i form av Eva Jagrells dikt.

Förtvivlan ligger ständigt på lut,
bakom vardagsmaskerna
hånler demonerna
Men nattens mörker försvinner
och morgonen förlöser sig själv
i ett nytt leende

Livet är ingen rak och lättsam korridor längs
vilken vi färdas fritt och obehindrat,
utan istället en labyrint av passager,
genom vilka vi måste söka vår väg,
vilse och förvirrade, då och då
fångade i en återvändsgränd.

Men alltid, om vi har tron,
ska en dörr öppnas för oss,
kanske inte den vi själva
kommit på tanken att välja,
utan en som till slut
kommer att vara bra för oss.”

A.J Cronin

Varför är det så svårt att tro att man är bra,
att känna att just jag är den jag helst vill va.


Nå´n annans kvalitéer är sånt man bara vet,
men uppskattning från andra tas emot med tveksamhet.


Tänk om vi bara kunde byta plats ett litet tag
och genom andra ögon se oss själva för en dag.


Då skulle du få veta det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt att det finns någon som du.

Siv Andersson

Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.

Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.

Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.

Harry Martinson
Ur samlingen "Dikter om ljus och mörker"