Måste bara sno detta foto från dotterns blogg.

Pixie ett år i mars gör kusin Linnea som är ett halvår yngre fin i håret.

Längtar nästan ihjäl mig när jag ser den här bilden efter de två små trollungarna.

Ja Gunilla. Den är så tragisk att jag nästan tvekade att sätta in den.

Det är så förfärande att tänka sig föräldrarna som insåg - för sent.

Ha det gott!
Kram

http://kaela.bloggagratis.se/2009/04/05/1555217-komma-hem/

Kriget i Vietnam led mot sitt slut och en av de amerikanska soldaterna som kämpat där var på väg hem igen.
När han kom till San Fransisco ringde han sina föräldrar.

Hej mamma och pappa. Jag kommerhem nu och jag tänker be er om en tjänst. Jag har en god vän som jag skulle vilja ta med mig.

Självklart svarade hans föräldrar. Vi ser verkligen fram emot att träffa er.

 - Men det är något som jag måste berätta för er först, fortsatte sonen.

Min vän blev ganska illa åtgången i kriget. Han klev på en landmina och förlorade en arm och ett ben. Eftersom han intehar någonstans att ta vägen vill jag att han ska bo hos oss.

 -  Det var tråkigt att höra, sa hans föräldrar. Kanske kan vi hjälpa honom att finna en ny bostad.

 -  Nej, ni förstår inte, svarade sonen. Jag vill att han ska bo hos oss.

 - Du förstår nog inte riktigt vidden av vad du ber oss om,svarade pappan. Det skulle vara en enorm börda för oss att ta hand om någon med ett så allvarligt handikapp. Vi vill leva våra egna liv och kan inte låta sådant störa.
Jag tycker du ska glömma den här killen och komma hem till oss nu.

Förr eller senare kommer han att hitta någonstans att bo.

Vid det laget hade sonen redan lagt på luren.

Föräldrarna hörde inget från honom på flera dagar.
Till slut fick de ett telefonsamtal från polisen i San Fransisco som berättade för dem att deras son tagit sitt liv.

De chockadr föräldrarna flög omedelbart till San Fransisco för att identifiera sin son.

När de kom till bårhuset upptäckte de till sin stora fasa att han bara hade en arm och ett ben.

Ur boken: Sant och sånt

Klockorna 
  på ålderdomshemmet 
  står
  för det är inte utrett
  till vems ansvarsområde
  det hör
  att dra upp klockorna
Ur  boken: En ny dag

 Tillhör du dem som ett par timmar innan du själv eller barnen ska på kalas, kommer på att du snabbt måste iväg och köpa en present?
Här kommer lösningen: Skaffa ett presentskåp!

Hemma hos oss har vi ett stort skåp fyllt med böcker och andra saker som kan bli lämpliga presenter vid behov.

Varje år funderar jag över vad barn i familje och vänskapskretsen tycker är kul, och vilka böcker som är lämpliga för deras åldersgrupper.

Det brukar ju bli ett antal barnkalas varje år!

På bokrean köper jag också in billiga och bra vuxenböcker, som jag sedan slår in till passande presenter i samband med födelsedagar och andra bjudningar.
Och en del andra saker som jag hittar som är bra presenter.
I en speciell låda finns självklart ett stort antal födelsedagskort.

Det är bara att välja!

En glad nyhet för alla som lider av depression och som har svårt att tåla alla biverkningar från den medicin som ska ändra deras stämningsläge.

Behandlingen utförs var fjortonde dag.

Är smärtfri frånsett att det känns som att någon knackar lite lätt på huvudet säger Gösta som är lycklig att slippa de tabletter han ätit i sex år.
Trehundra andra deprimerade har provat behandlingen och även om inte alla helt blivit fria från symptom har de halverats.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/magnetterapi-kan-bota-depression-1.838201

Simon Manfredsson har evangeliserat  varannan fredag och lördagsnatt.

I tältet som sätts upp bjuds på bullar och fika och samtal förstås.

En underbar demonstration av var kyrkan ska vara.

Inte i avskildhet utan just där folket befinner sig.

Jesus isolerade sig inte itemplet  utan Han fanns ute bland de som hade behov av hjälp.

 Grattis till Simon och hoppas flera städer har folk som kan ta upp idéen.

Något liknande görs faktiskt i Norrköping varannan fredagsnatt.

Men där har man en buss som kallas cafébussen.

Läs här:

http://www.korskyrkan.se/sv/finns-gud/cafebussen/

http://www.cafebussen.se/cafebussen.se/cafebussen.se.html

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=166428

Runar Sögaard ilsknade till när han fick en räkning på 6600 från en bröllopsbutik för satängboxar som använts på hans bröllop.

Han ansåg att de var trasiga och att han inget skulle betala.

Men när kronogogdekravet dök ner kom han till affären och hällde ut 13 000 50-öringar.

Även om jag kan förstå den förtvivlade affärsinnehavaren kan jag inte låta bli att tycka att det var ett smart sätt att göra sig av med mynt som om en kort tid kommer att räknas som skrot.

Och jag blir förvånad om inte affären tvingas anta betalningen.

Än så länge gäller ju 50-öringen.

 http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=166790