Läser i Dagens Nyheter att när polisen gick bet på att hitta parets stulna bil fick hustrun i familjen en idé.

Man kontaktade en siare som sa att bilen stod på en parkering under tre tallar, ganska nära vatten.

Ett idogt letande tog vid - efter en parkering med tre tallar.

Och man fann den!

Och bilen!

I Luleå.

Märkligt utan tvekan!

Man säger ju att polisen ibland tar hjälp av siare och fjärrskådare - och det kan man ju verkligen förstå - om det händer såna här övertygande saker.

Läser i Dagens Nyheter att det nu fastslagits att den kvinnliga mordåtalade läkaren från Astrid Lindgrens sjukhus frias.

Bevisen håller inte.

Ingen av oss kommer kanske någonsin att få veta vad som egentligen hänt.

Och att barnet i vilket fall skulle ha avlidit inom några timmar enligt efter vad man kan förstå får ju inte medföra att någon ger dödshjälp.

Det är ju förbjudet i Sverige - och det hoppas jag att det ska fortsätta vara.

Trots att det kan vara svårt att stå fast vid den övertygelsen inför ett lidande spådbarn som så vitt det är möjligt att veta bara har några timmar kvar att leva. Och att det är timmar av lidande.

Ingen har väl undgått att höra om och beröras av den lille 4-åringens död i Ljungby.

Nu säger en pappa i Svenska Dagbladets artikel att andra barn jagade 4-åringen och att han verkade utsatt!

Förlåt en stilla undran.

Om pappan konstaterade detta - varför i hela världen ingrep han inte!!!

Det handlade ju om barn - så han behövde knappast uppbåda så stort civilkurage för att våga

Mellan 15-20 kvinnor i Sverige insjkuknar varje dag i bröstcancer.

Det går snabbt att få sin diagnos - men sedan dröjer det innan man får påbörja sin behandling skriver Dagens Nyheter.

Det är lätt att tänka sig hur tungt det är psykiskt att gå och vänta och veta att man har en livsfarlig sjukdom som behöver åtgärdas snabbt.

Jag kan inte hålla tillbaka en stilla undran: Hur skulle det vara om det vore män som fick bröstcancer? Skulle väntetiderna även då vara lika långa?

Och - om man nu har identifierat detta problem: Vad kommer man att göra åt det? Och hur snabbt?

Expressen berättar om att lilla Kiki tappade sin älskade nalle och trodde aldrig att hon skulle få se den igen.

Nu var det så att det var utanför Rosenbad hon tappade sin rygsäck där hon förvarade nallen. I den fanns hennes namn och adressen till hennes forna hemland Belgien.

Där låg nallen länge innan mamma Annick var ner för att se till huset och hittade den - med en hälsning från Fredrik Reinfeldt i paketet.

Kopparstölderna är ett riktigt stort problem läser jag i Svenska Dagbladet

På bara ett år kostar dessa stölder banverket 100 miljoner kronor och ställer till det ordentligt för oss som använder tåget som ett sätt att ta oss från en plats till en annan....tusentals förseningar - bara i år - sägs bero på dessa stölder.

Inte är jag kvinna att veta hur man ska stoppa dem.

Men något måste göras.

De som är ute efter koppar vet ju tydligen precis var de ska hämta den.

Så varför inte se till att det är larmat eller finns vakter....

Kanske båda delarna är omöjligt...men som sagt...något måste göras...

Caroline Mellgren, Fakulteten för hälsa och samhälle har undersökt om människors oro för brott påverkas av området de bor i.

Undersökningen visar att det betyder mera vem jag är - och min bakgrund än var jag bor - hur mycket jag oroar mig.

PS. Tyvärr går det inte att få direktlänken att fungera  Kopierar istället

Pressmeddelande från

Skulle du kunna tänka dig att bo på 11 kvm.

Det gör Ingrid Wase som Dagens Nyheter skriver en artikel om.

Jag tilltalas av det där att det är så lite grejor...hur mycket behöver man egentligen?
Och den snabba städningen förstås.

För utan tvekan är vi våra grejors fångar.

varje ny pryl vi skaffar kräver ju sin omvårdnad och för med sig beroende.

Men jag är rädd att jag skulle få cellskräck om jag skulle bo så här litet.

Min dotter i Stockholm bor med sin treåring på 27 kvm och jag lovar att det är trångt.

Så jag kan ungefär föreställa mig.