En ny bild på gatorna i våra svenska städer är tiggarna.

I media kan man läsa de mest olika teorier om varför de är här.

Att de tigger för att få ihop pengar till ligor bland annat.

Jag undrar om den som påstår det har en aning om hur lite pengar de faktiskt får in.

Hur många av oss i Sverige har kontanter på oss idag.

De flesta har bara bankkort.

Bara detta gör att jag inte tror att det är värst lukrativt att tigga i Sverige.

Det gör så ont att se dem.

De desillusionerade blickarna - eller de förtvivlade vädjande blickarna.

Vi är inte vana vid detta i Sverige!

Vi vet inte hur vi ska bemöta dem.

De flesta av oss låtsas nog att vi inte ser dem.

Lars Linebäck, direktor för Linköpings stadsmission säger i Kyrkans Tidning att deras utredning har visat att det inte handlar om några ligor.

Linköping hör till de städer som just nu ordnat så tiggarna ska få tak över huvuet, frukost och ett kvällsmål.

Det gläder mig.

Jag önskar att någon tar tag i det i min stad också.

Marcus Birro skriver i Expressen så här:

Mitt brott är egentligen dubbelt. Jag vägrar ge av mitt överflöd och jag undviker att bemöta de här människorna med ett enda gram anständighet. Jag skäms över mig själv. Är jag ensam med att känna så här? Hur ska vi göra för att komma till rätta med allt detta? Och var börjar vi?

Jag delar hans tankar och hans fråga.

Var börjar vi?

Något är snett i samhället idag och det bekymrar mig.

Jag tror att det därför jag återkommer till tankar om ensamheten och allt det som skaver når en människa tvingas leva utan kontakter med andra.

Jag tror att vi människor har blivit rädda för varandra.

Vi litar inte på dem vi möter på gatan. vem vet vem det kan vara.

Vi går till våra jobb och vi ler mot varandra - men inuti känns det tomt.

Och vi går hem till ett välordnat hem där just inget saknas.

Så tror jag alltför många har det idag.

När en dag har gått och kvällen kommer brukar jag tänka efter om vad som har hänt mig under dagen, vilka människor jag har träffat och vad som har hänt vid dessa möten.

Den judiske tänkaren Martin Buber har sagt; Allt verkligt liv är möte.

Hur mår då den som knappast får några möten alls.

Jag vet ju att det finns otroligt många människor bara i min stad som inte mött en enda människa idag - och inte igår eller dagen dessförinnan.

Jag möter dem ibland i telefon.

De söker en frivillig som kan besöka dem ibland.

Visst handlar det mest om människor vars höga ålder sätter gränser för deras möjligheter att möta andra människor.

Men de människorna är lika viktiga som alla andra.

Bryr vi oss om att det bor många äldre som blivit fångar i sin lägenhet?

Bryr vi oss om att det finns barn som känner livsleda redan efter några få år på jorden?

Jag har ju den stora glädjen att arbeta med att förmedla människor till människor.

Men det skulle behövas så många flera som ville dela med sig av sin tid nu och då.

De anar inte hur mycket de skulle få ut av att vara behövda.

För att behövas - det är absolut människans största behov!

Om ingen behöver oss längre - då känns det inte gott att leva,

Detta möter jag också hos många gamla framför allt, men även hos yngre ibland.

Det finns inte en enda människa som ingen behöver !

Alla behövs vi!

Men någon måste berätta det för den som känner sig överflödig därför att ingen frågar efter henne eller honom.

Och det berättar vi enbart genom att ta tid för människan.

Ord räcker inte till!

Jag känner mig prioriterad som får arbeta med det jag älskar - att möta människor.

Och att få göra det på djupet.

Att möta människor, få ta del av deras livsöde, uppmärksamma var och en på ett alldeles speciellt sätt -lyssna stilla till deras berättelse och deras behov - det kräver kraft- men det frigör samtidigt energi.

Det är öppenheten som skapar möten - och möten behöver vi.

Inte de där hastiga" hej då, vi ses, är stressad- ring mig.....ses nån gång-mötena."

Utan möten där man sitter ner och verkligen tar sig tid att lyssna och tid att se varandra.

 Det är alltför  sällan vi verkligen sällan vi möts - men vi kanske ses ganska ofta!

Undrar varför vi är så angelägna om vår integritet  - om att hålla distans .

Det är ju inte distansen som hjälper oss i att få leva livet fullt ut- utan närheten.

Och jag är övertygad om att djupt inom oss har många av oss en känsla av att vårt naturliga tillstånd är att vara kärleksfulla och modiga, och våga vara öppet lyssnande, nyfiken och förutsättningslös.

Vad är att verkligen mötas?

Kanske konsten att få människan att känna sig välkommen i mötet - så att vindbryggan fälls ner och masken slits av.

Känner att detta är något som kommer att bo i mina tankar en tid - - att mötas - att verkligen mötas.....hur ska varje möte verkligen bli ett MÖTE?

Möten mellan människor är ett ämne som aldrig kan nog diskuteras. 

De mest skimrande ögonblicken i våra liv - nog handlar de alla om mänskliga möten, om att se och bli sedd?

Det är i mötena med andra som jag blir jag.

Det är då som livet självt och dess verkliga mening rör vid vårt hjärta!
Vi talar ofta om att ses - men sällan säger vi att vi ska möta varandra.

Ses låter lite snabbt förbiilande som passerar utan att lämna just några spår.

Ett möte förändrar oss!

Ger oss nya grunder för reflektioner och insikter och hur och varför vi blir som vi blir vi människor.

Många människor kan berätta om något tillfälle i livet, ett visst ögonblick, ett särskilt möte, som haft avgörande betydelse, som bidragit till ny insikt och förändring av livsriktning.

I ett verkligt möte blir jag mera jag och du mera du - om vi vågar bekräfta varandra och varandras olikheter.

Hur ska vi övervinna ondskan i världen?

Den finns ju överallt.

Till och med inom oss själva.

Den förvränger sig så att vi inte förstår att det är ondska.

Ändå så finns den både i den som begår den onda handlingen  - och i oss - om vi slutar se den som begått det onda som en människa och börjar kalla den för ett monster eller liknande.

Ondskan gör allt för att vi skall ge den kraft att växa. 
Vi får inte böja oss för den!

Det enda sättet att bekämpa ondskan är att göra gott!

För varje god handling som oegistiskt görs för en annan människa så krymper ondskan.

Vi  får inte tänka att det jag gör är en droppe i havet - det betyder ingenting.

Tänk istället att havet faktiskt består av droppar.

När vi alla bidrar med det goda i tankar och handling, gör det i längden  mycket och det är på det här sättet som vi måste tänka - om vi vill bekämpa ondskan!

Vi kan inte ta strid med den på något annat sätt.

Vi får inte ge den utrymme inom oss genom att önska allt ont över ondskans hantlangare.

Enda vägen till att godheten ska breda ut sig är att: tänka gott - handla gott!

Så gör så gott du kan och fundera inte över om andra gör mer, det är inte det viktiga.

De frivilliga på mitt arbete kan ibland säga: jag gör så lite, andra gör mycket mera.

Svaret de får är alltid: Alla gör lika mycket, för alla gör det de kan!

Det viktiga är att vi alla gör det vi kan utan att snegla på om andra gör mer.

Det märkliga med att tänka goda tankar även om människor som kanske beter sig på ett sätt som vi inte gillar - mot oss eller mot andra är att vi faktiskt börjar tycka om dem.

Och den som känner att den blir omtyckt den fäller in taggarna....

Idag har två av mina vänner mist en av sina föräldrar.

Visst - de var gamla och det var inte helt oväntat.

Men - det känns inte mindre för att den som gick var gammal - när man går från en dödsbädd med orden "aldrig mer" ringande i öronen,

Är det dessutom som här - den sista av de två föräldrar som satte en till livet som själv lämnade det blir det extra påtagligt.

Ingens dotter/son längre.

Föräldralös 50-åring som en av vännerna sa.

Återigen en påminnelse om att livet är för kort för att slarvas bort.

Det är inte mycket vi vet, men att livet är kort vet vi,
ändå lever vi som om just den sanningen vore lögn.
Vi slösar med ögonblicken, vi skjuter upp kärleken....
vi kalkylerar med en evighet som inte finns. .......inte här på jorden och tillsammans i alla fall.

Ännu en påminnelse om att man aldrig kan säga "jag älskar dig" för många gånger.....

Historien upprepar sej alltid i någon form,
Nu är det min tur att se ungdomarnas blickar

Jag var också ung en gång och full av opposition mot det etablerade.
Min kompis och jag förfasade oss över  " de gamla" som vi såg komma i från jobben.

Vi skulle aaaaaldrig bli som dom och inte bli 50 -  och gammal och grå.

Och nu står man här  -  inte så gammal som jag trodde då - men lite tröttare i kroppen än för 30-40 år sedan.

Folk förfasas över ungdomarna men det kommer att bli folk av dem också - jag vet -  jag var också ung en gång.

I dessas ögon - de som är unga idag  - är jag bara en gammal kärring  - en sån som de aldrig vill bli.......

.......men snart sitter de här själva...på en bänk...just så gamla som de idag aldrig vill bli .........

Vad får det kosta att rädda en människa på glid?

Vad tjänar vi på att rädda en individ?

Och inte minst  - vad kostar det att låta bli?

Nu talar jag i pengar eftersom det är det som politiker bäst förstår.

I livskvalitée för den unika människan som får ett meningsfullt liv om man kan hindra ett livslångt lidande i droger, utanförskap och kanske kriminalitet är det en skyhög vinst!

Jag vet att det finns uträkningar (även om alla måste bli till viss del teoretiska) på vad det kostar om det går snett för en ung människa och den hamnar i detta.

Summan är svindlande hög.

Så varför satsar vi inte mera på förebyggande insatser?

Är det för att vinsten ligger så långt fram i tiden?
Eller att det till vissa delar är oklart hur stor den blir?

För inte kan det väl vara så att vi bara "håller tummarna" för att det ska lösa sig av sig självt när vi ser att en ung människa är på väg att tappa fotfästet?

Tänk så skönt att bli lite äldre och börja förstå vad som är viktigt här i livet
Jag har ofta stått i frontzonen och slitit mina händer blodiga mot omöjlighetens alla murar.

Nu har jag lärt mig när jag ska lägga ner och när det är värt att kämpa.
Jag kan njuta och jag kan säga nej
Jag vågar stå för den jag är och tackar för åren som gav mig den insikten.......