Vi människor går omkring på jorden och antingen grämer oss över det förflutna eller så väntar vi på att något speciellt eller bättre skall hända i framtiden.

Men när nutiden rullar på så blir den framtid - och nuet vi har just nu blir dåtid. 

Jag stod och iakttog en liten vinbärssnäcka - eller vinbärssnigel vilket man nu säger  - när jag hängt upp handdukarna på torkvindan.

Långsamt, långsamt rör den sig framåt.

Gör sig ingen brådska - den vet att den kommer fram ändå.

Tänk om den kunde viska sin hemlighet - långsamhetens tanke  - så högt så att jag stressade och ofta halvspringande människa kunde inse att även om man rör sig i snigelfart - så kommer man faktiskt framåt.

När jag vistas där - i min trädgård då rullar tiden utan att jag tänker på det - den korta stunden efter tv'ätthängningen blev ett andningshål.

Snigeln gav mig en läxa...

Mycket av det vi tänker på handlar om framtiden.

Och en del tankar handlar även om det som en gång varit.

Är inte mitt nu bra måste det bero på att jag inte var io nuet i mitt få - och om jag inte är nuet nu - just nu - detta nu - så blir frasmtiden inte vad den kunde ha blivit om jag mötte den med lugn och tillförsikt!

Forskning om framgångsrika äktenskap visar bland annat att parterna pratar mycket med varandra, fem timmar mer per vecka än i äktenskap som inte lyckas.

Det samma gäller tror jag för alla relationer.

Skapa tid att prata, uppskatta varandra, dela upplevelser, vara tillsammans, utan störning frånTV, mobiler, datorer eller radio.

Att verkligen möta en annan människa är att berikas.

Man känner att man tillförts ett verkligt värde och man växer som människa.

Jag har den stora förmånen i mitt jobb att få många fina möten med människor genom de intervjuer jag utför av blivande frivilligarbetare.

I de allra flesta fall upplever jag hur en dörr öppnas och jag tillåts få insyn i en värld - en annan människa.

Och varje gång lär jag mig ytterligare något om mig själv.

Vi behöver de här mötena med andra!

Det är bara det att öten - verkliga möten - kräver att vi inte bara stänger av TV-knappen - vi behöver också stänga av alla tankar som snurrar runt - och bara fokusera på den människa vi har framför oss.

Så låt oss hitta avstängningsknappen på TV:n och stänga av mobilen - och rensa tankarna -  och verkligen närvarande ut i fingerspetsarna möta varandra.

Kanske kommer vi då att upptäcka - inte bara - och min hand är så lik din hand - utan också - känna igen varandras tankar och drömmar!

Idag är det första september och det är väl den absoluta porten till hösten.

Brrr...tänker vi och burrar in oss i jackkragen.

Men - nu - precis nu står vi inför en av naturens vackraste skådespel.

När lönnarna flammar och färgspektrat i hela naturen blir så vidunderligt vackert.

Faktum är att höstens färger är varma.

Men det vi gör när vi känner oss nedstämda över det faktum att sommaren definitivt är över och hösten är här är att vi tar in hela hösten på en gång.

Vi fasar för november gråhet och isregn.

Och visst kommer vi dit - men just nu kommer vi att få vara med om ett vidunderligt färgspel.

Det är det här alla kloka ord om att ta till vara dagen handlar om.

Att vi ska leva i nuet - stanna till och njuta!

Morgondagen kommer med novembergråhet - det är sant.

Men då laddar vi med ljus och sprakande brasor (om vi har möjlighet)

Nu är nu - och hur november blir det är sedan - och om sedan vet vi mycket lite.

Finns det något mera avstressande än att pyssla i en trädgård-eller pyssla med jord och växter över huvud taget.

Om det nu är så att man har en balkong eller inte ens det så har man ändå ett fönster där man kan ställa en blomma.

En blomma växer i den takt den växer. Den skyndar sig inte och försöker inte vara något den inte är.

En ros är en ros.

Rosen bryr sig inte om vad andra tycker - den blir det den är skapad för.

Att växter påverkas av sin omgivning och växer och eller skrumpnar och dör är rätt självklart.

Att ställa en ökenväxt vid  ett vattendrag gör att den dör rätt snart.

Olika sorters växter behöver olika förutsättningar för att må bra.

Precis som människor.

Omgivningen är viktig!

Både växter och människor behöver rätt sorts näring för just sina förutsättningar och behov.

De behöver också få vara ifred ibland för att växa.

Kanske är det dessa likartade behov med blommorna som gör att vi mår så bra av att pyssla med dem!

Unna dig det!

Läste någonstans för en tid sedan att om man drömmer om ett hus så är huset symbolen för mig själv.

jag tyckte det lär ganska intressant.

Ett hus består ju ofta av flera våningar.

I varje fall en källarvåning och en bostadsvåning, ibland också en övervåning.

Källaren - vår barndom enligt författaren till det jag läste.

Kanske -

Jag måste säga att jag i alla fall nästan aldrig drömt om ett hus - tror jag,.

För det är inte så vanligt att jag tar mig tid att minnas mina drömmar när jag vaknar.

Klockan ringer - in i duschen...frukost och dagen har börjat....

Men sedan vidtar en resa från hemmet till jobbet på tre mil.

Idag vandrade mina tankar till möten som den här dagen ska innebära...och - om allas vår ensamhet.

Alla har vi ett gömställe någonstans djupt inne i oss.
Ett ställe vi drar oss tillbaka till ibland för att vara ensamma och hitta oss själva.
Men oftast upptäcker i varje fall jag att även detta innersta rum är befolkat...av minnen av människor jag mött under livet...av tankar på människor jag mötte igår och dem jag ska möta idag.

Den insikten gör ju att vi kan känna oss övertygade om att om vi så bara har ett mycket litet nätverk av människor som angår oss och som vi angår är det i princip alltid någon som tänker på oss.

Stort - eller hur?

Jag avslutar de här kanske lite spridda tankarna med en dikt som jag har i mitt anteckningsblock..."Hittade dikter av okända poeter.

Vi möttes igen

inte alls underligt

att våra hjärtan

då tändes

Jag såg dig i ljuset

från ditt Du såg mig

i ljuset från mitt

Ansiktena låg i skugga

Vi hörde varandra tala

med röster på långt avstånd

Vad som blev sagt – 
det vet jag inte 

men tänk

att vi hör varandra 

på så långt avstånd

Alla särskilda boenden försöker skapa en så hemlik miljö som möjligt.

Ofta blir resultatet bra med empatisk och kunnig personal,med lite  egna möbler, och familjemedlemmar som besöker  Trots det kan den boende känna sig som en främling och hemlös på boendet. Hur ofta hör inte de som arbetar i vården: Jag vill hem! Jag bor inte här!

Jag undrar om vi alls kan tänka oss in i hur det är att bli gammal och inte klara sig själv hemma.

Och tvingas flytta!

Tyvärr finns det ibland ingen annan utväg.

Men hur ska vi göra så att flytten blir så bra som möjligt?
Jag tror många har funderat på den frågan - och jag vet att det görs mycket.

Men det är klart att inget är så bra som att få bo kvar i sitt eget hem!

Jag läste i Veteranen en artikel om Hans Pettersson 74 år som med stöd av sina grannar kan bo kvar hemma.

Familjen som hyr ovanpå Hans lägenhet hjälper till med diverse saker som underlättar för honom.

Så glad man blir av att läsa sånt.

Finns det något viktigare för oss människor än att bli sedd och bekräftad?

Det kan låta enkelt, men ändå är det en bristvara för många människor; att träffa en annan person som är intresserad av vem jag är.

En klok person som jobbar med missbrukare har berättat för mig att den starkaste inverkan på en missbrukare - när det gäller att få denne att bryta med sitt missbruk - är att få perosnen att inse att han/hon är viktig för andra.

Jag tror att det är ett botemedel mot mycket mera.

Ångest och dålig självkänsla, ensamhet och isolering.

Den som blir sedd och blir bekräftad som viktig och bra växer!

Vi har alla - var och en av oss- allt efter förmåga och möjligheter -  ett ansvar för att skapa goda spiraler och växtmöjligheter för våra medmänniskor genom att skapa eller vara sådana att det är tillåtet att säga att jag är bra, eller få berätta att jag tycker det är roligt att du är bra!

Läste en gång en bok som hette: "I am okay - you´re okay" av Thomas M. Harris.

Kanske en av de böcker som i det skede då den kom in i mitt liv blivit en av de mest betydelsefulla böcker jag läst.

Idag tror jag den är oerhört svår att få tag i.

Men jag har hittad den här och här

Bara titeln har mycket att lära oss.

Om vi kan skriva den titeln som överskrift över våra liv - ja då har vi kommit långt på vägen att må bättre och att vara med om att få andra att må bättre.

Den här tiden på året drabbas jag ofta av något jag skulle vilja kalla höstvemod.

Det formar mina tankar och reflektioner, men ändå låter jag mig villigt förföras av höstens väldighet.

Det är ju egentligen inte hösten jag känner vemod över.

Denna första delen av hösten är ju fantastiskt vacker.

Kanske är det så att det vilar ett vemod över tillvaron så här i brytningstid.

Eller är det kanske insikten - att ännu en sommar är tillända.

Och kanske en sommar som var lite väl blöt....men dock en sommar

Den som jag och många andra längtade till hela långa kalla vintern.

Nu är den snart bara ett sprött minne.

Och jag inser allt starkare, för varje höst, att det inte bara är sommaren som är kort utan att hela livet går fort.

Alldeles för fort.

Det är inte svårt att ge Vilhelm Moberg rätt i valet av titel på den bok som jag tror blev hans sista: "Min stund på jorden"

Medan löven glöder och så småningom faller vill jag hinna med att fundera över och förhålla mig till den insikt som vemodet ger om att livet är begränsat, och att jag behöver försonas med detta.

Livet är ständigt på väg - det stannar aldrig vid igår.

Men just nu ska jag fånga stunden - just den här stunden - när solen slösar sin värme över oss så man skulle tro det att det mitt i brinnande sommar !

Egentligen kan inte livet vara bättre!