För en tid sedan läste jag en bok av Lise Bourbeau som heter "Lyssna till kroppen".

Den gav mig många aha- upplevelser och många stunder av igenkännande.

Hon skriver bland annat att "Sjukdom är ett sätt för kroppen att tala om att du inte lyssnar på ditt hjärta."

Många gånger är det alltså som att ta bort den röda lampan som blinkar i bilen att något är fel - utan att åtgärda själva problemet, när vi får behandling för våra fysiska åkommor.

Den egentliga orsaken kvarstår och problemen likaså- och blir värre och svårare att reparera när tiden bara får gå utan att vi kommer åt den verkliga orsaken.

När vi har ont i kroppen tror jag också att det är så att kroppen har fångat upp vårt inres budskap om att allt inte är bra, att vi är på fel väg.

Tänk bara på de tillfällen när du drabbas av en känslomässig reaktion. Hur rädsla ger dig ont i magen, gör dig torr i halsen och hur oro och nervositet får dina händer att darra.

Tankar och känslor ger ofta fysiska reaktioner.

Ändå glömmer vi bort de mentala och känslomässiga aspekterna av oss själva.

Vi måste ge oss rätten att släppa taget - att bara vara.

Själv har jag ju ett jobb som kan vara stressigt så till vida att jag hela tiden ställs inför människors nöd och behov och ibland inte kan se till att de får det de vill ha och behöver.

Då kommer ofta den där otäcka handen som klämmer till om halsen så man får svårt att andas. Visst känner du igen känslan?

I det läget går jag ifrån alltihopa fem minuter och går antingen ut och djupandas- eller sätter mig tillbakalutad och blundar och försöker framkalla en rofylld bild...till exempel en å som flyter sakta eller någon annan bild som ger mig känslan av stillhet och ro.

Jag tror att smärtan i kroppen är meddelanden till oss som vi bör lyssna till.

Oftast vet vi nog vad det är som är fel.

Någon relation som är viktig för oss och som inte fungerar- tufft på jobbet- sorg ja...innerst inne finns svaret till att kroppen värker.

En viktig sak att komma ihåg är ju förstås att man inte ska strunta i att gå till doktorn för att få hjälp med kroppens smärta.

På det sättet får vi ju mera ro att hitta anledningen till smärtan.

Vår tids paradox är att vi har högre byggnader,men lägre tålamod.

Bredare motorvägar, men smalare synvinklar.

Vi slösar mycket, men har kvar lite.
Vi köper mer,men njuter mindre av det.

Vi har större hus, men mindre familjer.

Mer bekvämligheter, men mindre tid.

Vi har större klasskillnader, men mindre sunt förnuft.

Mer kunskap, men mindre omdöme.

Fler experter, men mer problem.

Mer medicin, men mindre välmående.

Vi har flerdubblat våra ägodelar, men reducerat vår uppfattning om värde. Vi pratar för mycket, älskar för sällan och hatar för ofta.

Vi har lärt oss att klara dagen, men inte att klara ett helt liv.

Vi har lagt år till livet och inte liv till åren.

Vi har varit hela vägen till månen och tillbaka,men har problem att korsa gatan för att möta den nya grannen.

Vi har besegrat yttre rymden, men inte den inre rymden.

Vi har städat upp i luften, men förorenat våra själar.

Vi har lyckats bryta ner atomen i mindre bitar,men inte våra egna fördomar.

Vi har höga inkomster, men lägre moral.

Vi har fått ett överskott av kvantitet, men ett underskott av kvalitet.

Vi lever i en tid av dubbla inkomster, men med fler skilsmässor i en tid av vackra hus, men brustna hem.

Det är en tid då det finns mycket i skyltfönstret,och ingenting på lagret.

Vi kan skriva spaltkilometer om detta ämne - och vi kan fastslå gång på gång "att förlåta är att släppa en fånge fri och fången är jag själv."

Men ändå är detta det vi har svårast för av allting.

Har någon gjort oss illa så går vi där och pillar på vårt inre sår, kastar arga blickar, berättar för andra hur hemsk denna personen är som gjort detta mot oss.

Vi vuxna har svårt att förstå detta...men häromdagen slogs jag av hur oerhört visa barn är.

Vi hade kurs för frivilliga på mitt arbete och en av deltagarna hade med sig ett tvillingpar på fem år. En pojke och en flicka.

De lekte i ett rum som gränsar till stora salen där kursen pågick.

Jag råkade passera samtidigt som de hamnade i luven på varandra.

Pojken slog till flickan med en bok (gissar att den var konfliktorsaken) och hon började gråta.

Han tog genast tag i hennes hand och sa: Förlåt mig, jag gjorde dumt.

Varpå flickan störtar in till sin mamma och säger: mamma...mamma...vet du vad Leo gjorde,,,han slog mej...längre hinner hon inte förrän brodern kommer in och säger med hög röst...jag sa ju förlåt ju...och då ska man inte prata om det mera.

Nu var ju flickan i det här fallet inte den visa- men brodern var det.

"Jag har ju sagt förlåt och då ska man inte prata om det mera!"

Hur gör vi.
Ja jag förlåter svarar vi kanske när någon ber om, efter att ha förgått sig mot oss.

Men nästa dag kanske vi sitter med en vän och berättar om detta förskräckliga som den andre gjorde mot oss.

Förlåtelse är ju i grund och botten är ett viljebeslut.

Det är ett val man gör.
Men det händer att man känner sig så kränkt och så sårad att man upplever det som att man inte kan förlåta.

Jag tror inte på att det finns oförrätter som är så stora att man inte kan förlåta.

Jag tror snarare att det handlar om att man inte vill förlåta.
 Tänk efter själv.

Visst är det så att man ibland känner sig så djupt sårad och är så besviken på någon att man inte vill förlåta.

Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också.

Och detta ofta efter att vi sagt att vi förlåtit när den andre bett om det - eller kanske till och med utan att han eller hon bett om det.

När man bestämmer sig för att förlåta så bestämmer man sig för att lägga det som hänt bakom sig och glömma det.

Att glömma innebär inte att radera händelsen ur minnet för det är ju näst intill omöjligt.

Med "glömma" menar jag att man väljer att inte dra upp händelsen igen.

Om man drar upp den om och om igen visar det ju bara på att man inte har förlåtit.

Förra veckan  besökte jag en mycket gammal dam.

Vi satt och småpratade över en kopp kaffe hemma hos henne.

Om minnen och om livet.
Denna gamla kvinna var 93 år, klar i huvudet men  - som hon själv sa: klar i knoppen men skröplig i kroppen.

Rätt vad det är kom hon med ett fotografialbum.

Och jag kände nästan en helig känsla när hon öppnade det första bladet och det bleknande svartvita fotot av en rund och go liten bebis sittande på fårfäll visade sig.
"Det är jag" sa den gamla damen.

Så fick jag följa bilderna på hennes livsresa.

Från den lilla bebisen, den förhoppningsfulla skolflickan med en alldeles för stor väska till den skira konfirmanden.

Och så - den vackra bruden.

Barnen - fem stycken blev det....två flickor och tre pojkar.

Här torkade den gamla bort en tår och sa: "Så lycklig den tiden var - den när barna var små"

Den gamla damens alla fem barn är spridda över tre världsdelar idag.

och dagarna blir långa sa hon.

Hon vill ha en vän som besöker henne....som tar en kopp kaffe och för in lite av sitt liv.

Imorgon ska hon träffa en kvinna på 27 år här på Frivilligcentralen

Det ska bli mycket spännande....

Och när jag nyss pratade med henne sa hon att hon trodde att hon skulle ha svårt att sova inatt...och det märkliga är att precis samma sak sa den unga kvinna som vill bli hennes besöksvän när vi möttes på förmiddagen.

Sådana här stunder känner jag att jag verkligen har ett underbart jobb.

Att få ge vänskapen en liten puff och få arrangera ett möte mellan två människor från så skilda generationer...som jag är säker på kommer att ha mycket att ge varandra...

En gammal kvinna kommer att få släkten från nuet in i sin lilla tvåa...och en ung kvinna kommer att få veta mycket om livet som lantbrukarhustru...

Man påstår att kärleken är blind.

Jag skulle vilja säga att kärleken gör oss seende.

Det är genom kärleken vi upptäcker hur vacker en människa är.

Det är genom kärleken vi blir modiga nog att stå på dens sida som alla hackar på

Att våga stå kärleksfull i våra möten med medmänniskor gör oss till sanna medmänniskor.

Det krävs oerhört lite energi att vara kärleksfull.

Att leva ut kärleken gör oss till människor som fungerar.

Dessutom - den som ger kärlek kommer att mötas av kärlek - så att ge ut av kärleken är en investering som slår alla andra investeringar vi kan göra för att få ett lyckligt liv.

När vi älskar blir vi öppna för det vi möter.

Och vi blir modiga.

Kärlek är det du och jag och alla andra behöver för att få vara friska, harmoniska och närvarande.

Rädslan är det som hindrar oss att ge och ta emot kärlek.

Den som mött hårdhet, angrepp mot sin person blir rädd och tar flera steg tillbaka inför möten med andra.

Allt i vårt handlande som inte har sin rot i kärlek - grundar sig i rädsla.

När vi möter någon som backar måste vår kärlek göra oss extra försiktiga och extra ömsinta!

På bei jobbet hos en gammal kvinna upptäckte jag en gammal broderad bonad i hallen.

Du har säkert minnen av liknande...mormor hade...farmor hade - och en och annan vågar ha kvar den på sin vägg

(Om du vill kan du gå in på denna sajt och hitta massor med gamla originalbonader.)

Så här stod det på bonaden där på hallväggen:

"Vi behöver stillhet - Vi behöver ro - bara så kan våra tankar gro"

Jag tror det är vad vi jäktade och stressade nutidsmänniskor mest av allt behöver.

Stillhet och ro.

Ork och tid att vara här och nu - och inte rusa förbi ögonblicken.

Vårt liv består av dessa ögonblick!

När vi är här och nu så betyder det att vi kan närma oss det som är omkring oss på ett nytt sätt- uppleva samklang med allt som lever.

Cirkusdirektör Henry Bronett påbjöd ofta: "stöööörsta mööööjliga tyyystnad"

Kanske skulle vi behöva någon som påbjöd det i våra liv ibland - tystnad och stillhet

Alltmer sällan får vi tid att stilla oss själva där vi vandrar genom livet.
Vi är alltid ”på väg” i arbetslivet eller skolan och vi stillar oss mer sällan för att inte bara se till det fysiska arbetet.
Vi glömmer att vårda oss själva.

.

”Han eller hon är ett riktigt original” brukar vi säga om människor som är ovanliga eller speciella.
Som vågar vara som de är och göra som de vill.
De får epitetet original för att den stora massan inte vågar just det, vara som vi är och göra som vi vill.
Någon har ju också sagt - vi föds som original men dör som kopior.

Vi borde slå vakt om att vara original - unika och fantastiska.
Vi är experter på att stöpa oss själva i en mall av konventioner, förväntningar och ideal.
Livet verkar gå ut på att skaffa sig olika saker;

Att göra samma sak som alla andra redan har gjort om och om igen.

Kanske är det dags att börja leta efter det original vi föddes som - och låta detta blomma ut.

När vi står där med vårt nyfödda barn i famnen - så ler livet - och även om livet givit oss en helt ny uppgift så är det lätt att vara förälder.

Där och då behöver de oss alltid och till 100%.

Och det är inte svårt att motsvara kraven.

Mat och ömhet - närhet och värme.

Som vi njuter av att ge detta lilla värnlösa pyre.

Men vad händer sen då barnen växer och blir större?

Jag tror att det är de flestas erfarenhet att det blir svårare och svårare att vara förälder ju äldre barnet blir.

Tonårstiden tar ju priset.

I vårt hus bor en ung människa som vi älskar över allt på jorden -men som ofta vänder oss ryggen och slår igen dörren för oss.

Vi ser att denna unge har behov - men vilka? Hur gör man?

Lätt att drabbas av panik och känna det som att man absolut inte rälcer till.

Talade idag lite med mina två döttrar som nu hunnit vara föräldrar tre och ett halvt respektive fyra år.

Och en av dem sa då - det var lättare när hon var bebis.

Och då kom mina minnen fram...av hur tufft det var att bli avvisad....att inte känna att man räckte till eller dög...

Men också minnet av en dikt som min mycket visa mor sände mig i ett brev när min äldsta dotter var i tonåren och jag hade frågat henne i ett telefonsamtal: Mamma har jag gjort allt fel? Jag tror hon hatar mig.

Så här lyder dikten -

En mor kom till mig:
Säg - vad fattas i min kärlek?
Mina barn älskar mig ej
som jag dem
Jag svarade:
Likgiltighet
Lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek

Då gick hon bort
Seende mot jorden

Henry Parland

Ibland hamnar vi i dispyter med andra människor och vi har nog alla en tendens att mena att det är den andres fel.

Konflikter och dispyter handlar inte så mycket om vad som händer mellan oss utan mer om vad som händer inom oss.

Det gäller att titta inåt och bli mer medveten om vad det var som gjorde att vi hamnade i just den dispyten.

Nej jag var liten sa man ofta att den som verkade sur och konfliktberedd "vaknat på fel sida."

Undrar om det inte ligger en hel del i det!

Vissa dagar liksom börjar fel redan innan vi stiger ur sängen.

Vad behöver du för att vakna och känna dig dig fri och full av energi?

Jag är övertygad om att allt mänskligt beteende är kopplat till vilket tillstånd människor befinner sig i!

Tänk om det är så att det inte finns några dumma människor utan endast dumma tillstånd?

Frågan är då hur och om man kan ändra på detta om man nu vaknat och allt känns fel idag.

Framför allt tror jag man måste få en stund för sig själv.

För där - i din djupaste, djupaste ensamhet.
Där du tror att ingen annan bor.

Där bor kärleken.

Det gäller att du når den - och oftast gör man det genom att säga bra saker till sig själv.

Berömma sig själv och tala om att jag älskar mig själv som jag är.

För jag är jag och som den jag är - är jag älskad!

Efter detta möte med dig själv och den kärlek som bor i dig har du fått möjlighet till en nystart - även om du "vaknade på fel sida"

Du kan ge och ta emot kärlek - och du kan göra det även när någon söker konflikt med dig.

Genom att inse att det är inte människan som är dum - men kanske det tillstånd hon/han befinner sig i!

Ös på med kärleken som bor inom dig -  det ger den andre en möjlighet att hitta sin egen kärlek - och konflikten blåser bort.