Visst handlar väldigt mycket - kanske det allra mesta om tid.

Tid att älska, tid att äta.

Tid att jobba, sova, lämna barn på förskolabetala råkningar, träffas - hitta rätt telefonoperatör med mera med mera.

Ja du bättre än någon annan vet vad din tid går åt till.

Förändringarna inom tekniken har givit de flesta av oss en Iphone.

Vi är ständigt måbara.

Inte alltid som en möjlighet.
Kanske känns det oftare som ett krav.

Detta stjäl massor med tid och massor med kraft ifrån oss.

Visst finns det fördelar med vårt uppkopplade informationssamhälle.

Möjligheten att knyta och hålla kontakten med vänner och bekanta som är utspridda över hela jordklotet ger helt nya dimensioner.

Men är de enbart positiva?

Betalar vi inte med ökad stress, psykisk obalans och ohälsa diffusa gränser mellan fritid och arbetstid och minsk­ad effektivitet på jobbet när vi hela tiden blir avbrutna av ett pling i mobilen?När vi flyttade till lägenhet i stan från landet bestämde vi oss för att skippa vår fasta telefon.

Vi har varsin mobil.

Och är vi riktigt trötta eller i nehpv av ro stänger vi av dem.

Våra barn tittar storögt på oss när vi berättar och tycker vi är lite märkliga.

"Tänk om det hänt någon av oss något?"  
Det får vi höra då och då.

Men ofta sitter någon av oss vid datorn....så nåbara är vi.

Men vi bestämmer ändå själva om vi vill nås.

Vi har mått väldigt bra av att ransonera möjligheterna att  nå oss.

Känner du dig stressad och slut.

Pröva med att stänga av Ipad och Iphone!

ge dig två timmar i total ro.

Du är gjord av samma material som stenåldersmänniskan.

Och behöver tid att vara.

Tid för eftertanke.

Det är DITT liv.

Ta dig den tid du behöver - nu och då.

För att sedan känna att det är riktigt kul att folk vill nå dig!

Möten mellan människor är viktigt!

Orden som sägs i mötet är viktiga!

Men kanske är det allra viktigaste den icke verbala kommunikationen.

Ögon som möts.

Händer som når varandra.

Leendet som möter ett leende.

Idag har min dag varit fullständigt fullproppad med möten.

Många tillfällen att öva mig på att vara just här och just nu - med just denna person.

Även om jag vet att jag snart ska möte en helt annan person.

Jag blir så otroligt glad när jag lyckas.
Det är ju först då jag förstår meningen med möten.

Ibland blir liksom mötet inte riktigt av.

Man står (eller sitter) och letar sig frma - men orden går utanför samtalspartnern. De landar aldrig!

Likadant kanske man själv möter den andres ord.

Vaje möte är livsviktigt!

Det kan vara just den här människan den här gången - som säger det jag ska bära med mig - länge!

Klockan är bara 19.40 och det ser ut att börja mörkna ute.

Men riktigt så tidigt kommer väl inte natten ännu?

Det måste vara regnet som är på ingång!

Just när jag skriver detta ser jag hur det börjar ösa ner.

 Det känns riktigt skönt efter den kvava dagen!

Hade ett samtal idag där en mening har stannat i mina tankar.

Med varje ny frivillig har vi en första intervju och informationsmöte.

Detta var en kvinna i 50-års åldern.

Hon sa under vårt samtal så här: "Jag mår riktigt bra  - sedan jag insåg att jag måste våga vara rädd."

Våga vara rädd?

Är det också ett mod!

Kanske!
Ta fram vår rädsla och titta den i ögonen.

Och inse kanske - att den inte är så farlig.

Nu önskar jag DIG en fin kväll!
Och så småningom en god natt.

Så  får vi fundera på om det är så - att det är mod att våga vara rädd!

Och du - nu regnar det!

Istället för ett citat kommer ikväll en kort dikt som jag tycker mycket om:

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg

Norrköping blev i veckan vittne till en oerhört tragisk händelse.

En ung man knivskär tre personer innan en privatperson stoppar hans framfart.

(Privatpersonen visade sig vara en ledig polis.)
Det är fasansfullt för de drabbade.
Och drabbade blev även vittnen.

Av det plötsliga våldet som sliter sönder en vacker sommardag.

Drabbade blev många i stan som knappt vågar gå ut efter detta.

Men drabbad är faktiskt också denna unge kille.

Hans mamma berättar i Norrköpings Tidningar om hur en välöartad och glad tonårskille plötsligt förändrades.

Och om sin kamp för att sonen ska få vård.
Om hur hon (och sonen) bollas mellan psykvården-missbruksvården och socialtjänsten.

Hennes värsta mardröm blev verklig.
Sonens växande desperation hade lett till att han skadat andra.

Menar jag att han är utan skuld?
Nej, absolut inte - om han är frisk.

Men - om han är sjuk och inte får vård - då ligger skulden någon annan stans.
Kanske på psykvården.
Kanske på missbruksvården.
Eller kanske på för små medel.

Nu kommer denne unge man att bli utredd.
Och kanske få den vård han troligen behöver.

Men hur många flera desperaqta människor finns det i vårt samhälle.

Som inte får den vård de behöver!
Inte förrän de gjort något ytterst drastiskt.

Det tycks vara en slags trend just nu att allt ska byta namn.

Dels märker jag det i min stad.

Alla vårdcentraler byter namn till Cityhälsan...norr....söder eller  centrum-och ingen verkar veta vad som äre vad.

I stället för de gamla härliga namnen de hade...Såpkullen, Hageby vårdcentral, Sandbyhovs vårdcentral.

Det får inte längre heta äldreboende- det ska heta "Särskilt boende".

Som om det vore en skam att bli äldre och behöva bo tillsammans med andra äldre....

Men inte bara här i stan.

Man får inte längre säga dagis...man ska säga "förskola".

Jag tycker vi mormödrar ska slåss för att få ha dispens.

Vi har ju sagt dagis hela vårt liv - och vetat vad vi pratar om.
Men...förskola...är det där de små finns eller är det där sexåringarna börjar?

Märker att det råder delade meningar om det!

Ingen ska säga något annat än att livet är svårt.

Det är inte lätt för någon av oss, även om vi ibland tycker att det verkar som att en och annan i vår omgivning dansar fram på rosenblad så vet vi ingenting om hur den männniskan har det - innerst inne.

Problemet är väl att vi ofta förväntar oss att livet ska vara rosenskimrande.

Och - visst -korta stunder är det precis så.

Men de långa maratonlöpningingarna däremellan kan suga musten ur oss.

Och då frågar vi oss: "Varför just jag".

Eller i värsta fall säger vi: "Vad är det jag ska straffas för?"

Och alla de svåra valen vi alla måste göra.

Utan att veta vart den ena eller den andra vägen kommer att föra oss.

Det bästa vi kan göra är att utgå ifrån att livet är ganska tufft.

Och ta det som en utmaning.

När vi tänker så kan vi se på oss själva med andra ögon.

Bli litet snällare mot oss själva.

Ta hand om oss lite bättre.

Och dessutom kan vi göra detsamma mot andra - när vi inser att livet är inte lätt för någon av oss!

Se varandra med nya ögon som ser och förstår att vi - de allra flesta av oss i alla fall - har våra sorger och våra sår.

Det kan medföra att vi får vara med och skapa ett bättre liv (om än inte enklare) både för oss själva och för andra.

Önskar DIG en fantastiskt fin dag - när du känner att du är just där DU vill vara.

Och så citatet:

"En del människor är lyckliga för att de är vackra, andra är vackra för att de är lyckliga"

Okänd tänkare

Blott en dag…. ett ögonblick i sänder...

Livet kan bara levas just nu.

Inte i framtiden och inte i de dagar som redan passerat.

Vilken tröst vad än som kommer på...

Visst är det en styrka och en tröst att få leva i just detta ögonblicket

Jag tror att vi alla har sjungit den psalmen en eller kanske många gånger.

Men vet vi att det finns en historia bakom hur den kom till?

Vi har lärt oss att vi inte kan rädda världen på egen hand, men vi kan faktiskt skapa små underverk.

Vi kan så ett frö i en kruka, vattna varje dag och på så sätt skapa nytt liv.

Vi kan lyssna till någon som mött motgång och sorg - och genom vårt lyssnande ge nytt hopp

Vi kan möta någon med ett leende - och tända ett ljus i en annans hjärta.

Vi kan våga stå för att vi tror på en värld där alla människor har lika värde.

Att alla har rätt till tak över huvudet, mat för dagen, arbete och vila och utbildning.
När vi står för det vi tror på tänder vi andra och ger mod att stå upp.

Vi behöver alla bli mer medvetet ansvarstagande fantasiarbetare.

Släppa fram kraften inom oss genom att känna, tänka – och fantisera-

Och få uppleva att våra drömmar skapar verklighet - för oss själva och för andra!

. Låt oss drömma och arbeta fram en värld där omsorgen om varandra får sitta i högsätet.

Idag en dröm!

Imorgon verklighet!