Jag vet inte om du liksom jag har upptäckt att det finns människor som faktiskt har svårt för närhet.

Kanske framför allt fysisk närhet i form av en kram eller en smekning på kinden.

De ryggar liksom tillbaka.

Bland våra frivilliga finns en kvinna som gör underbara insatser för medmänniskor med behov.

Om jag presenterar ett uppdrag för henne känner jag att jag måste lyssna noggrant till hennes ja så att det inte gömmer sig ett nej där bakom.

Igår eftermiddag ringde hon på dörren till mitt jobb.

Hon tackade gärna ja till kaffe och vi satt i vårt mysiga lilla kök och drack kaffe och småpratade.

Eftersom jag hade en bestämd känsla av att det var något särskilt hon ville försökte jag "hålla mun" så mycket som möjligt för att uppfatta både det som sas och orden som liksom bara hängde i luften.

Plötsligt frågade hon: "Tycker du att jag är konstig?"
Jag svarade förstås nej absolut inte....och hon fortsatte...jag skulle så gärna krama om människor ibland, men jag kan liksom inte.
Det låser sig.
Jag frågade hur hennes barndom sett ut.
Om hon hade en nära och varm relation till sina föräldrar?
Om hon fick mycket kramar!

Hon skakade på huvudet...och sa: "Nej inga kramar, jag kan minnas en enda gång då min mor strök mig över kinden...när jag fastnat med handen i en gammal solstol och slitit bort en nagel.
Jag hade kunnat göra om det - för en smekning till.

Återigen barndomen!
Så viktig den är!

Hon satt länge och titade på sin halvfulla kopp....så sa hon...jag skulle vilja lära mig att ge en kram och ta emot en. Hur gör man?
Jag - som insåg att hon hade en ganska lång väg att gå...hade lite svårt att hitta orden.
Men till slut sa jag...det är en lång du har att gå....men den blir lättare för varje steg-för varje kram.

Vi drack vårt kaffe och när vi skildes sa hon: "Jag skulle gärna vilja få en kram"
Åh det fick hon mer än gärna.
Lite skrämt och försiktigt gensvar!
Men hon lämnade huset med ett litet leende!

jag kan bara önska henne från hela mitt hjärta framgång på hennes väg.
Att de anknyutningsproblem, den skygghet och rädsla hon burit hela livet ska försvinna undan för undan så att den som hon verkligen är där innanför får blomma ut.
Att isen ska smälta och vårblommorna dofta i hennes  liv.

Tänk, att aldrig ha blivit kramad som barn. I varje fall inte som hon mindes!

Nu önskar jag DIG en underbar lördag!

Vi ska styra kosan ner till mörkaste Småland där en mycket viktig person i mitt liv bor.
En barndomsvän - som varit en underbar följeslagare - om än ofta på håll - i mitt liv.

Ta med dig citatet ut i din dag!

"Det finns tecken och nyanser i livet som du kanske inte ser förrän du tvättat dina ögon... med tårar."

Lena Ahrle

J

ag som både har en svärmor och är en brukar ibland fråga mig varför den relationen är så svår.

För det är den utan tvekan.

Jag tror att man som svärdotter lätt upplever ett konkurrensförhållande till sin svärmor.

Hon har ju så länge varit första kvinnan i ens mans liv.

Jag älskar verkligen min svärmor.

Kanske därför jag har lite svårt att förstå varför det ska vara svårt.

En svärmor 'r ju den som skapat stor del av mannen i mitt liv.

Särskilt i mitt fall.
Eftersom hon efter den tidens sed var hemmafru.

Jag  känner mig älskad av genne också.

Men återigen - varför ska det vara svårt.

Kanske minns du den text jag satte in om hustrun som ville att hennes man skulle bjuda ut sin mamma på restaurang så att bara de två fick en stund för sig själva.

Jag önskar verkligen min man och min svärmor sådana stunder!

Av hela mitt hjärta.

Jag hör många svärmödrar som känner sig undanskuffade av sin svärdotter.
Mormor har första platsen.
Farmor får snällt ta det som bli över.

Hur har DU upplevt detta.
Kanske med att ha en svärmor eller vara en!

Berätta gärna!

Min man har gått på fotbollsmatch mellan IFK och AIK med sina kollegor.
Ensam hemma känns riktigt bra en stund.

Men - tänk om ensamhetenen vore min vardag?

Hur skulle jag känna då?

Är vi människor ensammare idag än vi var förr?

Ja jag tror det.

Beroende på förstås hur långt tillbaka i tiden man går.

Om vi går ända bort till bondesamhället fanns det inte många ensamma människor.

Familjerna bestod egentligen av alla generationer.

Men var det alltid så bra?
Nej givetvis inte.

Tror att det fanns många åldringar som omgivna av sin familj kände sig ensamma även då.
Eller åtminstone oänskade när de inte längre kunde bidra till det gemensamma arbetet.
Kanske med den vård de behövde lagd på en motvillig sonhustru - eller dotter.

Då stod kvinnorna för hela delen av barn och äldre.

Idag delas det ganska bra på vården av barnen - men jag undrar hur det är med vården av äldre?

Förr fanns det i alla byar och i varje kvarter i städerna den där tanten som hade koll på allt.
Hon som ofta kallades "Dagens Nyheter"

Hon finns knappt alls längre och framför allt inte i städerna.

Nu mera är det knappast någon som vet något om någon annan, och i många fall vet vi inte ens vad grannen i samma trappuppgång heter.

Skvaller och social kontroll kan ju kännas oangenämt och hindrande.

Men det var också ett sätt att bry sig om - trots allt.

Bryr vi oss om längre?

Ja jag tror att vi gör det - men att vi allt för sällan orkar omsätta omtanken i en handling av omsorg.

Så kanske är det tid vi framför allt skulle behöva för att inte vara så ensamma i det samhälle vi har skapat idag.

Men inte bara tid!

Även kunskap om människors behov.

Och god vilja!

Avslutar med Ragnar Thoursies dikt som jag tycker mycket om:

Det vanliga-det ofattbara.

Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss,

med öppen mun åser de undret.

Det är ett par dagar in i maj, i vårmånaden,

undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden,

I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,

ändå är de lika gripna nu som första gången.

Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj.

Det vanliga.

Det ofattbara.

För ett par år sedan var jag i en djurpark och såg en elefant som stod fastbunden vid en löjligt liten pinne.

Jag gissar att elefanten bara hade behövt rycka till så hade pinnen åkt upp och den hade varit mer eller mindre fri.

Jag har ofta sett den där bilden av elefanten för min inre syn.

Och undrat över varför den stannade där.

Men kanske var det så att en gång för länge sedan lade någon ett snöre elefantbabyns hals - när den här jättestora elefanten var liten.

Och på så sätt tror han att han fortfarande är bunden.

De här tankarna fick mig att fundera vidare på hur många "snören" som lagts om små människobarn.

Som binder dem ännu upp i vuxen ålder.

Jag tror att man precis som elefanten lär sig saker om sig själv genom vuxnas kommentare -  som barn och det är med den insikten och de åsikterna om sig själv man ger sig ut i vuxenlivet.

I det undermedvetna har man livet igenom kunskapen kvar från det man lärde sig som barn och det lägger ut reglerna  och ställer upp hindren för vår kreativitet i  vårt vuxna liv.

När vi var barn var vår fantasi gränslös och oändlig - men den kanske tvingades in i en för trång bild av oss själva av omdömen som vuxna runt omkring oss gav.

Vi hade samma slumrande styrka som den lilla elefantungen - men den bands av att vår syn på oss själva påverkades av dem som fanns omkring oss.

Inte därför att någon ville skada oss. Utan därför att man kallade det fostran.

Och kanske blev fostran mer än vad den borde ha varit.

Ibland ser jag genom fönstret på mitt jobb en grupp förskolebarn gåendes på led.

Jag anar den instängda längtan i barnen, jag ser deras kroppsspråk som säger:

Jagi vill inte gå på led - jag vill hoppa och skutta fram.

Tänk om vi vuxna skulle våga se när vi kontrolleraroch lägger ut hinder för barnens liv därför att vi är rädda för vårt eget misslyckande.

För att se detta måste vi släppa fram vårt eget instängda barn först....och låta det tumla runt på möjligheternas äng.

Om vi inte gör det kommer barn även i framtiden att bete sig som den stora elefanten.

För den som själv har många hinder utlagda runt sitt liv  och inte är medveten om det - den kommer att binda nya generationers barn.

Pratade med en vän igår.

Som står inför något som jag tror vi alla ser fram emot med en viss rädsla - och minns med en tår.

Hennes två barn flyttar båda till annan ort.

Nej, de är inte födda samtidigt, men den ena blev kvar ett år efter studenten och jobbade på pappas företag- den andra beslutadfe att direkt efter gymnasiet flytta till annan stad med högskola.

Oj hur väl jag mindes hur det var när hon berättade om hur hon fasade.

Tystnaden.

Bara två tallrikar.

Ingen som slår i dörrar.

Inga kompisar som ringer på.

Kanske är det den del av föräldraskapet som är allra svårast.

När vi tvingas släppa taget.

Och veta att nu är det dags att överlämna denna älskade unge till livet.

På gott och ont.

Vi kommer inte att vara där och blåsa på skrubbsåren - sätta på plåster och allt är bra.

Nu blir vårt barn en vuxen - på riktigt - som tar sina egna stormar.

Just då är det svårt att se och tänka att detta också faktiskt är en fas där  ens egen frihet ökar.

Men så är det faktiskt!
Även om jag för min del alltid älskat Alf Robertssons sång om hotellstäderskan som säger: "Det fanns en tid i mitt liv som var så fin - fylld av hundar och ungar och hembryggt äppelvin."
Tänker mig att det hembryggda äppelvinet står för ont om pengar.

Vilket det ofta är när stugan är full med barn.

Idag är en ny dag - att göra det bästa av.

Att upptäcka guldkornen i!

Jag önskar DIG en riktigt fin söndag!

Här kommer dagens citat:

"Den sanna kärleken liknar cirkeln - och cirkeln har inget slut"

Okänd upphovsman

Jag hade förväntat mig att vakna till en våt dag med tunga skyar idag.

För så var prognosen när jag tittade sist.

Men solen skiner och prognosen säger mestadels soligt.

Inte lätt att vara väderlekstjänst kan jag tänka mig.

Det finns säkert massor av anledningar till att vädret inte blir vad det ser ut att bli.

Går det åt det håll det gjort idag är ju allting bra.

Då är vi nöjda.

Men hade det varit tvärtom hade vi kanske känt oss lite lurade.

Förväntan avgör mycket i våra liv

Förväntan - att vänta före!

Förväntan är en viktig drivkraft vi behöver, lika viktig som vår fantasi!

Om man saknar förväntan då blir man cynisk och illusionslös.

Med andra ord - knappast en lycklig människa.

Förväntan är en tro/förmodan/förhoppning som är centrerad i framtiden men skapad i nuet.

Byggstenarna i förväntan är alltså inte av allra hårdaste material.

Men det är några av de viktigaste stenar vi ändå har att bygga vårt liv med.

Tro - Förmodan - Förhoppning.

Vad vore livet dessa tre byggstenar förutan.?

Så viktigt att vi inte fastnar i  allt för snäva förväntningar, som begränsar möjligheter till livsupplevelser.

Även om det inte blir som vi förväntar oss - så har förväntan skapat nya upplevelser att utvecklas av - glädjas åt och må bra av!

Så nu hoppas jag DU förväntar dig något extra av denna lördag.

Minns att förv'ntan inte tittar så mycket på de faktiska förhållandena.

Den hoppas!

Varsågod - här kommer morgonens citat:

"Man störs inte av saker som händer, utan genom sin uppfattning om saker som händer."

Epiktetos

Jag lyssnade med ett halvt öra till samtalen i det andra rummet på mitt arbete för en tid sedan.

När jag plötsligt hör någon säga: "Där hittade jag en glänta att återvända till".

"Glänta" - vilket underbart ord - och vilken skön företeelse.

Jag tror att vi alla behöver hitta gläntor i livet.

Där det öppnar sig och sikten blir längre.

Idag skiner solen så underbart vackert och lockar mig ut.

Eftersom det aviseras  mängder med regn i helgen är det ju klokt att leta upp en glänta idag.

Att vila i.

Att se sikten klarna i det virrvarr vi kallar livet.

Hoppas DU också hittar en glänta idag!
Där du får hämta ny vision och nya krafter.

Ta gärna med dig dagens citat då du lämnar: 

"Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på
och uppskatta stället du befinner dig på
Härifrån är allt möjligt"

Kevin Hall

Tillfreds - visst är det ett underbart ord som ger associationer av frid och fred. ro och glädje?

Vara nöjd och belåten.

Kan man vara tillfreds i alla lägen?

Nej, det tror jag inte ens man ska vara.

Man ska aldrig vara tillfreds med dåliga företeelser som att en skolkamrat eller arbetskamrat mobbas till exempel.

Men vara tillfreds med livet rör sig för mig på ett litet annat plan.

Idag är det en grå dag som har grytt.

Jag kan välja om jag surar och tycker det är botten, eller om jag trots gråheten kan känna tillfredsställelse över en ny dag!

Jag tror bland annat att vi behöver sträva efter att vara en human being istället för en human doing.

Vi är så vana att hela tiden göra något, prestera något, sträva efter något, uppnå något.

Detta kan ju vara bra i och för sig.

Om jag är tillfreds med det jag gör.

Så jag inte sedan rusar vidare till nästa projekt...och nästa...och nästa.

För mig är att vara tillfreds bland annat just att stanna upp en liten stund och känna att jag är ganska nöjd med mitt liv som det ser ut!

Nu hoppas jag att DU kan känna tillfredsställelse över DIN nya dag trots att solen inte skiner och badstranden lockar.

Det är DIN dag - DIN Möjlighet till att känna dig tillfreds med den här dagen som just landat i din famn.

Här kommer dagens citat:

" En människa kan aldrig någonsin vara tillfreds utan sitt eget gillande"

Mark Twain