De två dagar som ligger bakom har ju för min del inneburit ett möte med små människor.

Och som vanligt har jag konstaterat vilka livskonstnärer de är.

De bor verkligen i stund.

Oavsett hur den ser ut.

I sorg och glädje.

Men en sorgsen stund bryts snart av en glädjestund - och glömt är det tråkiga.

Hur ofta är vi vuxna på samma sätt just i den stund som är.

Lever vi vårt NU eller är vi i vårt FÖRR eller SEDAN?

Om vi verkligen lever i vårt NU oavsett hur det ser ut - oavsett om det är sorg eller glädje så märker vi hur tacksamhetskänslan tar överhanden.

Barn är experter på att vara här och nu.

Barn ältar inte det som är historia och oroar sig inte så mycket för framtiden.

Vi får låta barnen bli vår lärare.

Ja men säger du kanske - de har ju inget ansvar.

Vi som vuxna är ju överhopade av ansvar inför det som kommer.

Ja det är sant.

Men det får aldrig hindra oss att bo i vårt NU!

Just nu h är ord som jälper dej att finna dej tillrätta här och nu.

När allt kommer omkring är här och nu det enda du någonsin har.

Du har bara ögonblicket.

Gårdagen har tagit färg av vägdammet - och morgondagen skyms av dis.

NU är allting klart och tydligt!

ta emot ditt NU.

Oavsett om det är ett bra nu eller inte.

Det är bara på det sättet vi kan vara ständigt levande!

Det är Nationaldagen idag och vi trodde att vi skulle se lite festligheter under vårt förmiddagsbesök i Stockholms innerstad.

Men ingenting.

Säkert är det lite tal här och där - men inte går vi man ur huse som vårt brödrafolk, norrmännen gör.

Nu har vi ju ganska kort tradition av att fira nationaldag. (Visserligen hette det innan det blev nationaldagen 6 juni, Svenska flaggans dag- men det kanske inte hjälper.

Vi har ju ändå haft ett hyfsat väder trots blåsten som blivit denna vårs signum - och våra stackars grannar fick fira 17 maj i regn.

Det var först 1983 som dagen  hos oss även fick status som nationaldag

Sedan 1996 är nationaldagen en salutdag, och från och med 2005 är nationaldagen även en helgdag.

Vilket vi ju inte märker så mycket av då den firas på lördag eller söndag.

Prinsessan Estelle har förstås visats upp i nationaldräkt....så kanske kommer vårt firande igånr så småningom också!

Jag surfade runt lite på internet idag medan jag satt på jobbet och väntade på ett besök.

Och råkade hamna på två helt olika sidor som fick mig att tänka på hur olika villkor vi har på den här jorden.

Det ena var en blogg, skriven av en tjej som sysslar med allehanda styrkesporter.

På frågan om hon trodde hon kunde förbättra sina resultat hade hon svarat...man orkar alltid lite till.

Det andra var en intervju med en person flytt undan terror och våld.

När han beskrev sina umbäranden under flykten och fick frågan hur han orkade...svarade han: Man orkar alltid lite mer, det var vad jag sa till mig själv när jag kände mig som att det inte gick längre.

Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på lyxen i bloggartjejens situation -  att ha ork och tid och pengar nog för att syssla med sin kropp, och amvända orden för att heja på sig själv i en slags iver att nå den kropp hon ville ha.

Medan en annan person i ett annat land använde samma ord till sig själv för att vinna kampen på liv och död.

Jag har svårt för att beundra styrketräningstjejen men jag tycker det är bra att hon gör något som hon mår bra.

Men jag känner beundran och respekt inför den som tvingades fly från allt han ditintills kallat sitt eget till ett ovisst öde på en annan plats på jordklotet.

Ändå - det var  viktiga ord för dem båda.

Och viktiga för oss alla när vi hamnar i - eller väljer att vara i en situation där vi får spänna våra krafter till det yttersta.

Idag när jag skulle lämna jobbet såg jag en rörande syn på gården utanför porten.

En duva gick omkring med en vinge som var så skadad att hon (eller han) nästan släpade den på marken.

Men den skadade duvan var inte ensam!

Runt henne med beskäftiga steg och orolig uppsyn gick en annan duva....och kluckade tröstande och kanske lite uppmanande.

En inblick i de vilda djurens värld som gjorde ont i hjärtat.

Undrar vad som kommer att hända med den skadade duvan?

Jag hoppas kompisen/partenrn inte sviker utan stannar och ser till att det går bra.

Imorgonkväll ska vi ha den första anställningsintervjun som förhoppningsvis ska ge mig en kollea mot hösten.

Känns riktigt spännande.

Och lite oroligt.

Det finns ett par saker som är viktigare än allting annat då det gäller en frivilligsamordnare...

Visst 'r utbildning viktigt.

Men ännu viktigare är det stora hjärtat.

Att vilja se till att så många som det bara är möjligt får den hjälp att bryta ensamheten och få en större trygghet.

Att inte "hålla sig på en kant" och anse att man inte ska göra vissa saker.

De två sakerna är avgörande.

Men hur kan man se detpå en intervju?

Det går ju inte - eller nästan inte.

Så jag får luta mig mot att vi har sex månaders provanställning.

Fel frivilligsamordnare kan stjälpa en Frivilligcentral.

Och det vill vi inte se!

Inatt blev det en kort sömn för mig.

Så jag ska faktiskt snart krypa isäng.

Och försöka ta igen lite sömn.

Men tvp saker är viktiga först.

Att önska DIG en skön kväll och en god natt!

Och att ge oss alla ett citat som lyfter tanken:

"Det kunde varit jag" regeln är en moralisk .

kompass som står sig

Den som ser världen ur det perspektivet ser också andras lidande"

Lena Andersson

På mitt arbete finns ett antal människor i arbetasmarknadsåtgärder.

I Fas3 - detta fruktansvärt olämpliga namn och etikett på långtidsarbetslösa.

Som om allt var deras eget fel.

Att de inte lyckats skaffa jobb!

Där det inte finns så värst många jobb.

Idag är det inte bara lågutbildade som är utan arbete.

En del av de högskoleutbildade som vill bli min kollega och som svarade på vår annons är arbetslösa.

Det drabbar människor som är olika.

Olika utbildade.

Olika uthålliga.

Olika ...olika...olika..

Det går inte att facka in dem i något särskilt fack.

Det finns ett enkelt och osvikligt säkert sätt att sluta se sina medmänniskor som just det - människor!

Det är genom att börja kategorisera dem...

När man inte orkar se lidandet och tragedin så säger man inte längre, Pelle Lena, Hasse och Tova -  man säger  hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade , pensionärer, hotade kvinnor, bokstavsbarn....ja listan kan bli ännu längre.

Det gäller att alltid minnas att det är en människa som jag som jag har framför mig - vilka etiketter som än kan sättas på honom eller henne.

 
Vi bär på föreställningar om hur olika människor är, utifrån det vi kan avläsa av deras utsida.

Föreställningarna grundar sig på de erfarenheter vi har eller i värsta fall på rena fördomar.

 Hur bilden av den människa vi möter ser ut avgör ofta hur vi behandlar henne.

Hur vill vi själva bli behandlade?
Vill vi ha en etikett i pannan?

Nej jag tror att de människor som får verklig betydelse för oss är de som tar sig tid att upptäcka vilka vi är och som behandlar oss därefter.

Vi är alla unika.

Du är unik!
Jag är unik!

Arbetslösa är inte en homogen grupp.

Det som binder dem samman är just att de saknar lönearbet.

Tänk om vi kunde inse det - då skulle vi komma varandra närmare.

Nu har klockan gått och efter en lika intensiv dag som vanligt på mitt arbete är jag ordentligt trött.

Så jag säger god natt till DIG!

Och önskar dig en skön avslutning på dagen och en god natts sömn.

Ta med dig det här citatet genom kvälls-tandborstningen, och lägg det under kudden när du ska sova:

"Ord kan låta dig förstå någonting, men erfarenhet låter dig veta.

Byt aldrig, aldrig ut din egen erfarenhet mot någon annans ord om någonting som är verkligt viktigt, som Gud till exempel.
Eller kärleken.

Eller vad som är sant om en annan."

Neale Donald Walch

Många med mig har säkert berörts av Beatles när de sjöng..."All you need is love"

Och de flesta av oss är nog beredda att instämma i att kärlek är det enda som kan rädda världen.

Just den kärleken som ger utan att kräva tillbaka.

Kärlek blir många gånger manipulatíon.

Om du älskar mig så älskar jag dig.

Det är inte den kärleken jag menar som kan rädda världen.

Det är det oegoistiska utgivandet.

Inte för min skull utan för någon/några andras skull.

Tycker du att det låter flummigt och världsfrånvänt?
För mig är kärleken ett kraftfullt redskap.

När kärleken verkligen får vara kärlek.

Martin Luther King sa något som jag ofta tänker på när jag ser ut över världen och ser orättvisorna mellan länder och mellan människor.

Behöver idag ju inte gå längre än till ICA för att köpa några apelsiner eller en liter mjölk förrän orättvisan i vår värld skriker emot mig i form av tiggaren som möter min blick.

"Armodet är inget nytt.

Vad som är nytt är emellertid, att vi nu äger resurserna att göra slut på det.”/...

/Varför skall det finnas hunger och brist i något enda land, i någon enda stad, vid något enda bord, när människan äger resurserna och kunskaperna för att fylla hela den mänskliga tillvarons grundläggande behov?”"

Så sa han.....och tänk om vi tog honom på orden och började arbeta för ett rättvisare samhälle och en rättvisare värld på alla nivåer.

Jag tror det är möjligt, precis som han trodde, att utrota hungern...

Men då måste den osjälviska kärleken få vara vår drivkraft!

Jag möter så oerhört många ensamma människor i mitt arbete.

Tankarna rör sig därför ofta runt ensamheten

Jag märker att oändligt många människor känner sig ensamma.

 En del av oss är ensamma i den bemärkelsen att vi saknar familj, vänner och en kärleksrelation.

Andra är inte ensamma till det yttre, men upplever ändå en slags ensamhet mitt ibland vänner arbetskamrater och familj..

Att känna sig ensam är  förstås i första hand ett existentiellt problem.

Existentiella problem vi upplever kan aldrig upplösas av en yttre kraft.

Det måste komma inifrån människan själv.

Det är bara jag som kan förändra min egen ensamhet.

Aldrig någon annan.

Och det är svårt.

Givetvis tänker jag inte nu på alla våra gamla som sitter i sina lägenheter utan att våga sig ut.

Utan på oss mitt i livet som faktiskt borde kunna ändra på vår ensamhet.

Vi kan sträcka ut en hand till den som är ensam.
Dra in i gemenskapen.

Göra plats - även för den som kanske är lite annorlunda.

Nu r det kväll och jag är oerhört trött efter en dag som inte givit en enda and-paus.

Men jag önskar DIG en skön kväll och en god natt!

Det ska jag också försöka ha!

Och så ett citat förstås:

"Jag är realist - så jag förväntar mig mirakel"

Wayne Dyer

 

Vår tid är mer individualistisk än någonsin, gemenskap är en bristvara

Något de flesta av oss kan hålla med om, det är jag säker på.

Vi lever i de snabba mötenas tid....ett hej på gatan....kanske en kram i bästa fall....några ord till eller från expediten där vi gör våra veckohandling 52 gånger per år.

Lite inblickar i varandras liv via Facebook och andra sociala medier.

Bättre dörrar och bättre lås för att stänga "de farliga" ute.

Trots att det är så att när vi låser med dubbla lås om oss, är det oftare våra vänner vi låser ute - än de som vill oss ont.

Förr var gemenskapen given.

Man föddes in i  den - i en by, en familj, en släkt.

I dag är den en uppgift.
Var och en måste hitta sitt eget sociala sammanhang.

Kraven har skärpts från båda håll: vi ska vara både autonoma och sociala.

Samtidigt som vi ska gå vår egen väg ska vi ha hundratal s" gilla" på Facebook - eller - här på Bloggplatsen.

Varför behöver vi det!
Det är bekräftelse.

Och alla behöver vi bekräftelse - jag ser dig! Du är okay!

Och när vi är för trötta att söka gemenskap "in live" söker vi den på nätet.

Missförstå mig inte!

Jag älskar gemenskapen på nätet.

Men- den fyller inte behovet av närhet och tillhörighet så som gemenskapen i rum gör.

Kanske ska vi ta och bjuda hem vänner vi egentligen inte sett ordentligt på länge på fika eller middag idag.

Eller på en skogspromenad.....

Så vi får lite gemenskap just där vi befinner oss oclså!