Jag är i den avundsvärda situationen att jag möter många livsöden i samtalen som ingår som en del i mitt arbete som frivilligsamordnare.

Idag var det ett sådant samtal som berörde mig djupt.

Min samtalspartner var en kvinna som vill bli frivillig (den vanligaste anledningen till samtalen - ett av samtalen med blivande frivilliga kallar vi djupintervju.)

Denna kvinna har för ett år sedan  förlorat sin livspartner som hon delat nästan 40 år med.

Och som hon hoppats få dela pensionärstiden med - få uppleva "de sista gyllne åren" i den tvåsamhet hon levt i större delen av sitt liv.

Men inte alltid blir det som vi vill.

Det fick hon uppleva en dag i maj förra året  när en hjärtinfarkt ändade hennes kärastes liv på ett ögonblick.

Detta var den djupa sorgens andra besök i denna kvinnas liv.

Hon miste sin förstfödde son i cancer då han bara var två år gammal.

När hon berättade detta sa hon: "För varje sorg är det som om man hade en viss mängd tårar, som måste gråtas ut om man ska må bra."

Och jag har gråtit!

Hinkvis med tårar.

Nu känner jag mig redo att ta tag i livet igen.

Hon talade om detta att försöka hitta sig själv - vem är jag - nu - ensam - efter att sedan ungdomen varit två?
Om  sorgen - den - -som människor har så svårt att ta emot från den som smörjer.

Något hon sa har stannat inom mig:
"I vårt samhälle  idag är det nog mera accepterat att vara onykter än att vara ledsen."

Jag avslutar dessa tankar runt det fina samtal jag hade idag med avslutningen av margareta Melins dikt: "Låta komma, låta gå."

Låt oss inte frukta livets smärta:
Den gör ont men gör oss inte illa.
Låt oss ta det bittra med det ljuva –
äppelblom och vinterns nakna gren.

Har du någon gång funderat på hur det kan vara att komma ut i samhället igen efter ett avtjänat fängelsestraff?

Jag funderar på det nu och då.

Och jag möter en och annan av dem som vet hur det är av egen tuff erfarenhet i mitt arbete.

Man känner sig stigmatiserad.

Som om det syns på en att man suttit inne.

Så säger många till mig och jag ser det tydligt i deras bristande självrespekt.

De flesta av oss tänker nog lätt i termer vi och dom.

Dom är dessa som begått brott.

Klart de ska straffas?

Eller?

När vi diskuterar brott och straff måste vi ta utgångspunkt i frågan: Varför straffar vi? Och i förlängningen: Vad vill vi uppnå med straffandet?

Är det så att vi vill skydda andra människor från brottslingen?

Vill vi att personen ska bli en ansvarsmedveten samhällsmedborgare?

Är det hämnd som ligger bakom våra åsikter.?

Eller är det kanske rädsla?

Tänker vi en gång till?

Undrar vi - och vill verkligen veta hur de har det?

Undrar vi varför den här människan begått ett brott?

Och undrar vi någon gång hur det känns att komma ut och kanske knappast veta vad en Iphone är - eftersom dessa inte fanns då man dömdes.

Finns arbetet man hade innan kvar?
Nej, nästan aldrig!

Finns familjen kvar?

Ja mammor finns i princip alltid kvar tror jag....men hur är det med hustrur/makar och barn?

Hur ska man kunna klara sig utan jobb utan familj och med bara negativa kontater?

Går det överhuvudtaget?

Jag har inte svaren!

Men jag önskar att vi alla funderar på detta - och också funderar på hur vi bemöter den som suttit i fängelse!

Hälsar vi dem välkomna i våra kyrkor, våra föreningar - på vårt jobb?

Tar vi bort stenar från deras väg - eller lägger vi dit nya stenar?

Många tycker att förändringar är jobbiga och svåra.

Ändå är förändringar förutsättningar för liv.

Om livet inte var föränderligt, skulle du och jag inte existera?

Ingen baby skulle växa - bli skolbarn, ungdom och sedan vuxen...och så småningom - gammal.

Det är männisikors förändring som har gjort att vi har de bekvämligheter vi har idag.

Om inte förändring funnits skulle vi ännu bo i grottor och jaga vår mat i skogen.

Det är klart att förändring är läskigt.

Det känner jag just nu inför ett nytt hem.

Det pirrar i magen - och verkligen inte bara av förväntan.

Men när jag ser tillbaka på livet ser jag ju att det är förändringarna i mitt liv som gjort det så mångfacetterat.

Livet är underbart mångfacetterat, det finns minst tusen sätt att se på det och leva det.

Visst väljer vi förändringen i mångt och mycket.

Även om en del kommer av sig självt.

Rynkorna till exempel - dem väljer vi inte.

De bara kommer - när åren går och vi förändras.

När vi förändrar vår tillvaro i yttre mening - som att byta bostad - då vill vi ju en förbättring på det ena eller det andra området.

 Det finns en gammal kvinna bland dem som har en frivillig besöksvän.

Jag har känt henne i tio år snart.

Hon har under dessa år  alltid inspirerat mig, eftersom hon alltid älskar livet och uttrycker det..

Hon har mött otaliga utmaningar i sitt liv, och gått igenom många förändringar 

Jag har lärt mycket genom att se hur hennes kärlek till livet förändrat svåra situationer.

Hon har tagit svårigheterna och gjort trappsteg av dem.

På det viset har varje svårighet hon tagit sig igenom givit henne en utökad utsikt som lett till nya insikter.

Sån vill jag också vara när jag fyller 100 år- som hon gör i april!

Det är så ont om mellanrum i våra liv idag.

Det går i ett.

Oftast både på jobbet och hemma.

Men jag tror att vi helt fräckt måste ta oss mellanrum ibland.

Om inte annat måste vi se till få små korta stunder när vi vilar i oss själva.

Mikropauser har jag en vän som kallar det.

Kanske känner du inget när du sitter still i tystnad en så kort stund, men det kan ändå göra något med ditt perspektiv efteråt.

När livet går i ett, kan just mikropauser vara det som får dig att orka och fatta förankrade beslut.

Själv har jag en bok med små tankar liggande bredvid datorn på jobbet.

När alla papper står mig upp i halsen - tar jag boken och slår upp ett ord.

Låter tanken vila vid det.

Och det ger faktiskt ny styrka....det märker jag på att arbetet går lättare efteråt.

Att våga se det stora i det lilla kräver mod.

I vår värld idag är allt det värdefullt och betydelsefullt som syns och hörs.

Vi värderas utifrån vad vi kan producera och prestera för stunden.

Att våga se det stora i det lilla kräver mod.

I vår värld idag är allt det värdefullt och betydelsefullt som syns och hörs.

Vi värderas utifrån vad vi kan producera och prestera för stunden.

Att se det stora i det lilla kräver att vi verkligen bor i oss själva.

Det kräver stillhet och det kräver eftertänksamhet.

Ibland är det oss alldeles för nära för att vi ska se det.

De svällande knopparna på kaktusen i fönstret - den stilla glädjen över den kommande blomningen.

Leendet från den rödkindade lilla krabaten vid busshållplatsen.

Vi som vandrat en bit på livsvägen och kanske till och med passerat livets middagshöjd  - visst kan vi fundera ibland, när vi tänker på alla tidsbesparande hjälpmedel vi har idag - och trots detta har vi aldrig haft så ont om tid.

När jag var barn kunde jag inte slå upp något på Internet - för det fanns inte.

Jag fick lov att ta mig till biblioteket.

Inte kunde jag skicka i väg några rader med e-post.

Brevpapper och penna och frimärke måste jag ha - och plita ner det jag ville ha sagt...och så var det hos mottagaren så där en två dagar efteråt.

Om jag var på stan och behövde få kontakt med någon fick jag leta upp en telefonkiosk...så stod man där med sina pengar i handen och väntade....och väntade....den som haft turen att hinna före hade oftast mycket att säga.

Tänk att man hade tid till allt det där.

Idag går det så snabbt....slå några slag på tangentbordet- uppgiften finns där...hala upp mobiltelefonen...och i nästa stund har man den man vill tala med på tråden.

Och ändå var vi inte lika stressade som vi är idag.

När vi fått så god hjälp att spara tid.

Eller - är det inte så?

Är det istället så att vi fått mera vi måste göra - bara för att det går att göra det?

Tänk om tid mest är en upplevelse.

Tänk om vi egentligen har lika mycket tid idag!

Tänk om vi till och med har mera tid idag.

Logiskt sett borde det ju vara så.

Och - om vi hade tid till allt detta då - vad gör vi då av all tid idag?

Jag förstår det lite bättre när jag läser i en tidskrift att  6 timmar och 5 minuter ägnar den genomsnittlige svensken mellan 9 och 79 år åt medier en vanlig dag!!!

Tänk - vi som skulle spara tid - eller ?

Var det inte så?

Var vi än går så finns det ljud eller musik omkring oss.
Tystnad är idag något av en bristvara.
Stillhet är något som vi drömmer om medan vi skyndar oss att göra allt det vi bedömer som måsten för att sedan kunna koppla av.

Vi alla behöver en stund ro varje dag.

En liten stund av ensamhet så man kan samla tankarna och få nya krafter.

Tystnaden ger en möjlighet till samtal med oss själva.

Det är först när vi uppmärksammar tystnaden som vi blir medvetna om den inre stillheten där vi får möjlighet att stanna upp och bara vila.

Men - då gäller det att vi också har en inre tystnad.

Att det inte är ett uppror av högljudda tankar inom oss.

Många människor har svårt att få tyst på sina egna tankar, tankar på problem som kan påverka välbefinnandet på ett negativt sätt.
Man uppehåller sig vid tankar på problem i stället för att leva här och nu

Många tycker att tystnaden är skrämmande.

Men när man blir van vid att ta en stund varje dag av både yttre och inre tystnad upplever man att den är helande.

Full av frid.

Vi behöver de stunderna i det liv vi lever idag.

I en tillvaro som är fullständigt full av musik i varenda affär vi går in nästan. Billjud, inbromsningar eller annat som får oss att känna av den inre stressen.

Vi behöver tystnaden för att hinna ifatt oss själva.

Och inte bara vara som en spratteldocka där oljuden drar i trådarna.

 En tyst stund gör att vi landar i en frid som vi sedan kan bära med oss ut i ljuden.

Ingen av oss kan gå genom livet utan att drabbas av sorg och förlust.

Jag, liksom säkert du har mist människor.

Vänner och familjemedlemmar.

Och vi vet att det är tungt när saknaden sliter i oss.

Och vi känner ofta oro inför tanken på att möta den sorgen igen.

Oro heter en liten sak inne i en klocka och  hela tiden rörden  sig.

Den hittar ingen ro.

Så kan vår oro oclså kännas ibland.

Som något som rör sig inom oss.....ständigt - alltid.

Vi delar den här oron - vi människor på jorden.

Vi vet att det vi har idag kan tas ifrån oss imorgon.

Vi lever i en värld där människor förföljs och dödas.

Där många måste fly från land, familj och vänner för att starta på nytt i ett nytt land.

Där man inte ens alltid är välkommen.

Terrorhandlingar - något vi knappt kände till för ett par decennier sedan serveras vi nu mer eller mindre dagligen.

Inte underligt att vi nästan sätter morgonkaffet i vrångstrupen.

Det är lätt att ge upp  - att hitta gömställen - utom och inom oss själva.

Eller låta förtvivlan få övertaget och ge upp.

Men vi behöver inte låta det bli så.

Till oss alla vill jag säga: Förtvivla inte över situationen i världen.

Gör istället det du kan utifrån din förmåga och din plats i världen.

Det goda är lågmält - men när alla som vill göra gott kommer tillsammans och vågar stå för sin tro på de goda krafterna genom oss människor - då blir den ett segerrop.