Ibland måste vi sluta analysera vad som hänt tidigare,kanske till och med sluta planera inför framtiden och bara se vad som händer.

Jag mötte en kvinna idag.

Hon är en bit över 50 år och har nu varit beroende av sin rullstol i tre år.

Hon fortsätter arbeta 75%.

Hon arbetar som ekonom på ett ganska stort företag.

Vi skulle träffas i ett helt annat sammanhang.

Men mot slutet av mötet förvandlades det affärsmässiga till något mycket mera personligt.

Sjukdomen har tvingat mig att leva livet lite saktare ...sa hon....och fortsatte...det är jag innerligt glad åt.

Nu hinner jag se och uppleva allt på ett helt annat sätt.

Förr var det 120 knyck varenda dag - och jag var egentligen blind för det som inte var direkt kopplat till det jag skulle útföra.

Jag tror att jag vågar säga att jag var en slags arbetsnarkoman.

Och ändå inte.

För jag led av det tunnelseende mitt liv hade utvecklats till.

Nu lever jag medan jag arbetar - och tar saker och ting i en helt annan takt.

Som alla andra ville jag att smärta skulle  gå över snabbt och att välbehag skulle vara länge.

Men minnet kommer ihåg det mest intensiva ögonblicket av smärta eller välbehag och de känslor som fanns i episodens slutskede.

Ett minne som struntar i vad som faktiskt hände under hela perioden har man inte när man lever för fort.

När vi skildes kände jag den där magiska porlande glädjen över att en människa hade öppnat dötren och släppt in mig i den vishet hon så hårt förvärvat!

Så viktigt att vi lär oss leva lite mera sakta.

Inte bara springa genom tillvaron,

Dagen som just nu är på väg att försvinna kommer ju aldrig mera igen!

Jag vaknade inte med tuppen - men nästan.

Grannhundarnas skall väckte mig vid halvsju.

Underbart att komma upp och se denna fantastiska tavla som är min utsikt på baksidan av vårt hus.

Tog på mig en jacka  (bara 9 grader varmt)  och gick ut och satte mig med en kopp kaffe och mobilen.

Varenda grässtrå glittrar.

Det är nästan överjodiskt vackert!

Fåglarna sjunger och solen målar både ljus och skuggor.

En helt ny dag har landat i min famn.

En dag när en massa förberedelser för sommarfesten för våra frivilliga ska ske.

Men innan jag börjar lägga in sill och göra namnkort och...ja vad var det mera....fyller jag på kaffekoppen och sitter en stund till....

Önskar DIG en morgon när du verkligen får uppleva vilken gåva det är när en ny dag landar i din famn!

Ensamheten har många ansikten var ett uttryck jag läste någongång någonstans.

Och det är sant.

Framför allt tror jag den har två ansikten.

Den sociala ensamheten och Den existentiella ensamheten.

Socialt ensam är man när man saknar människor omkring sig.

Många av våra gamla befinner sig där.

Tiden kan tyckas stanna när man blir gammal.

Vänner går bort, orken tar slut och lusten att engagera sig försvinner.

Rädsla och kanske sjukdomar med medförande funktionshinder gör att man har svårt att ta sig ut på egen hand.

Den ensamheten kan vi alla hjälpa till att bekämpa.

Har du en äldre granne - bjud in till söndagsmiddag någon gång - kanske till en kopp kaffe...

Har du en äldre släkting som sitter ensam - hälsa på!

Den existentiella ensamheten är svårare.

Den föds vi med.

Och mycket vi gör - gör vi just för att bekämpa den existentiella ensamheten.

Vi står ut i bristfulla relationer.

Vi fortsätter vara med i ett kamratgäng där vi inte längre känner någon tillhörighet.

Vi gör allt för att lura andra hur lyckade vi är - och hoppas på kuppen kunna lura oss själva.

Vi har allt men saknar ändå något den totala och gränslösa tillhörighetskänslan.

Prylarna får ersätta brustna relationer.

 Vi går på livsstilscoacning och självförverkligandekurser.

Allt för att inte stirra ensamheten i ögonen.

Vad den existentiella ensamheten lever av är framför allt vår rädsla.

 Den människa som jag älskar och lever med kan överge mig.

Jag kan bli utstött ur en viktig gemenskap.

Jag kanske mister mitt jobb - blir arbetslös och får tomma dagar.

Att leva kräver av oss att vi accepterar möjligeheten till lidande, den grundläggande existentiella ensamheten och nödvändigheten av val och bortval.

Motsägelsefullt nog är det så att  först när risken, lidandet, det gåtfulla och det tragiska släpps in blir livet rikt.

Vi blir också tacksamma.

Tacksamma för det vi har idag!

Försök inte springa ifrån din rädsla för att bli ensam, att få lida - bjud in den istället och du ska se att den har blivit stor och fasansfull just för att du stod där och försökte hålla igen dörren för den.

Sjävklart är det underbart roligt att åka runt stan tillsammans med dem man kämpat sig fram emot sin studentexamen med under tre år.

Få visa upp sin glädje - (även om glädjen fått hjälp av innehållet i diverse flaskor och burkar.)

Flera ungdomar har dock skadats allvarligt under dessa glädjerundor.

Läs här - och här  -  och här  -  här  -  här

Nej - nu orkar jag inte mera....

En enda skadad ungdom på tröskeln till det verkliga vuxenlivet är en för mycket!

Ska vi kräva stopp för dessa fordon?

Ibland känns det så.

Men framför allt tror jag att man behöver samtala med ungdomarna om riskerna med en för hög alkoholkonsumtion och färd på lastbilsflak.

Kanske är det allra viktigast!

Det finns flera som tycker så - läs här

Förbud då?
Det känns inte bra.

Jag förstår glädjen och jag förstår behovet av att göra detta som en slags traditionell sista grej tillsammans med dem man umgåtts intensivt med i veckor och månader av plugg.

Vad tycker du?
Vore intressant att få läsa just dina åsikter.

Dessa dagar går många barn ut till sommarlov!

Minns du dina sommarlov?

Jag tror faktiskt vi aldrig glömmer dem - hur gamla vi än blir.

Särskilt inte den där pirrande känslan den allra första dagen på sommarlovet.

Jag glömmer i varje fall aldrig sommarlovskänslan.

Känslan av att vara fri - en sommar - en evighet!
Jag minns grusvägar.

Och älskade dikeskanter...

Doften av nattviol nere i kröken bakom vårt hus.
Och jag  minns de vilda blommorna som min mor lärde mig namnen på -  många gånger även på latin!

Doften från saftkoket i det stora bondköket.

De goda bullarna som serverades till 11-kaffet i syrenbersån.

Vackra dagar förstås.

Men där är det något konstigt med mitt minne.

För jag minns bara vackra dagar från min barndoms sommarlov.

Önskar varenda unge ett alldeles särskilt fint sommarlov.

Även om jag vet att det finns en och annan som inte kommer att ha en rolig sommar.

Det finns 400 000 barn som lever med föräldrar som riskbrukar alkohol eller narkotika.

Det betyder vart femte barn!

Hjärtat gråter vid tanken.

Men det hjälper inte dem som lider.

Det finns barn som kallas för nyfattiga.
Vad nu det är för någonting.

Rädda Barnens fattigdomsrapport visar att 13 procent, 248 000 barn, är fattiga.

Ibland är det samma barn som lever i hem med föräldrar som har ett riskbruk av alkohol och/eller droger.

Ibland inte.

Vi behöver var och en arbeta politiskt för att de här siffrorna ska sjunka drastigt.

Men vi behöver också finnas där för de barn som just idag har det så.

Politiska beslut tar tid - och äventyras av det ena och det andra.

Jag vill tro att vi alla har ögon som ser när en unge i vår närhet far illa.

Vi kan göra skillnad.

Ge barnet en dag på en djurpark - eller badutflykt.

Något fint att minnas.

Inga barn borde ha mörka sommarlovsminnen!

Det här är ett ansvar som ligger på hela vuxenvärlden!

På dig och mig!

Andrum - jag läste ordet i en  tidning som låg på mitt jobb igår.

Sedan dess har det följt mig.

Ett ord som tänder längtan.

Ja, det är nästan som att ordet i sig själv får tankar och pliktkänslor att stanna upp - och jag andas - ända ner i magen!

Ett rum att andas i!

Utrymme att andas - att hämta in ny kraft!

För många av oss är det ont om andrum och tid för eftertanke och reflektion finns knappast.

Så är det för mig ibland - och jag gissar att det är så för dig också mellan varven.

Just nu är hela naturen ett doftande klorofyllt rum.

Just nu är det bara att låta sig omslutas av naturens magiska rum!

Ta en stund ute mitt i plikterna!

Andas!

Önskar DIG en dag med gott om andrum!

Nog kan man slå fast att vi lever i ett prylsamhälle.

Vi har fullt och överfullt av saker i våra skåp och lådor som det var länge sedan vi använde.

Så är det för mig och jag gissar att det är samma sak för de flesta av oss.

Och ändå är vi ständigt på jakt efter nya häftiga prylar.

Särskilt tekniska sådana just i vår tid.

Det är inte mer saker och ting vi behöver i livet, utan något som är bättre.

Vi behöver då och då fråga oss själva: "Behöver jag verkligen detta?"

Oj så tråkigt och pekpinneaktigt det låter tycker du kanske.

Men - nej - det handlar inte om att missa någonting.

Det handlar om att samla verkliga värden.

Och att rädda vår jord.

Levde alla som vi skulle det behövas fem planeter enligt Global Footprint Network (2010).

Vi har bara en!

Kom ihåg - Även om du har hundra par skor i garderoben kan du bara ha ett par på dig.

Även om du äger mer än ett hem kan du bara vara i det ena vid ett bestämt tillfälle.

Vi vill alla bli lyckliga.

Och ofta tror vi att det är de materiella fördelarna som ska stå för den lyckan i våra liv.

Lycka och tillfredsställelse som grundar sig på materiella ting är mycket sårbar.

En bil för 5 miljoner behöver bara en krock för att bli en skrothög.

Vi blir inte tryggare för att vi har mycket pengar och många ägodelar.

Vi blir oroligare.

En materiell sak har alltid sitt högsta värde samma dag som du tar hem den från affären.

Sedan sjunker värdet och tillfredsställelsen det gav att ha förvärvat prylen för varje dag.

Modern forskning visar istället att bra relationer, en meningsfull sysselsättning och att hjälpa andra är viktiga faktorer för vår lycka.

Två forskare - Elizabeth Dunn och Michael Norton kan du läsa här.