Jag skulle önska

att jag kunde

ta ner stjärnorna

då skulle jag
ge dem till dig

som vägvisare

av ljus

så du hittar ut

ur mörkret

Jag tror
det var
någonting
om enkelheten
i att mötas....
någonting om värmen
mellan händer
och mellan ögon
och om alla
de där språken
som inte alls
har med ord att göra....

jag tror det var
någonting om att ge utan rädsla
någonting om att våga lita på
och att stå kvar - vad som än sker
att inte alls gå sönder
av nakenheten i nöden
som dagsljuset avslöjar

Till den

som vågar hoppas

kommer glädjen alltid åter

man hittar det man söker

och än finns
bröd att bryta

ord att hitta

och alltid
en väg framåt

....................................

Släpp dina förtöjningar

dra upp ditt ankare

hissa dina segel

låt kärleken leda dig

glöm alla måste och ska

låt vinden föra dig

in i insikten:

Du får!!!

 Mitt i min vardag
stannar jag till
ett ögonblick

Livet bor i mig
i hela mitt väsen
Livet som är
rent och heligt
strömmar
genom mina
kanaler i evigheter

Rebecca 8 år eller En blå liten sten

En dumdag - en höstdag
då allting var trist
jag hade glömt läxan och fröken var sur
mamma hade ont i huve´t
och själv har jag fått snuva

och ingen kompis hemma när jag ringde på

En dumdag - en höstdag - när allting var trist
och sommar´n var glömd och regnet så vått
jag sparka i gruset
för vad skulle jag göra

Då klirrar det plötsligt till vid min fot

jag böjer mig ner - och gissa vad jag hitta?

En blå liten sten - den blåaste jag sett

En dumdag blev en bradag fastän det var höst

och stenen - den hamna förstås i min ficka

Bortlämnad

men

ändå älskad
av den som var
istället

inte svensk
inte jude

har inte rötterna
i furuskogen

och inte heller
vid klagomuren

mina rötter har ingen jord
att känna sig tillhörig

men i brist på det

har jag skapat mig

luftrötter

för luften-vinden
tillhör ingen
och alla

De avtryck ni ger

sätter spår i mitt inre

jag känner dem

de bor i mig

spåren lämnar

mig inte oberörd

i ljuset

ser jag

en glimt av kraften

i mötet