Det som aldrig blev av
av allt det fina jag ville
ansatser och avsikter

tankar
med frö till handling
viljan - som reste sig
och kroknade
allt det ofullbordade....

Det mesta jag ville
blev kanske halvvägs
och ibland inte ens det
förlamade ansatser
strypta avsikter

tiden gick så svindlande fort
och så mycket blev aldrig av....
Kaela

Vem har tid
att lyssna
till viskningarna
mellan de pråliga orden

vi lever var och en
bakom vårt eget stängsel
av aldrig utsagda ord

Kan våra ögon mötas?
Kan vi se på varandra
med kärlekens blick?

Ja
när alla ridåer har fallit
när rollerna ramlat av

när våra ansikten blir nakna
kan våra ögon mötas

som körsbärsblomman
på den nakna grenen
blommar vårt hopp
den stund
vi möter varandras blickar
bortom all föreställning

Då
ska förståelsens och kärlekens tecken
skapa en triumfbro
över vår ensamhets
avgrunder
Kaela

Skärvor av verklighet
darrande
i min hand

skärvor med hårda kanter-

mina händer blöder
skärvornas kanter
var vassa

så som verkligheten är
hel eller trasig.

Jag kastar dem
ifrån mig

men blodiga sår
är minnet de gav
Kaela

Häng sorgflor över fanorna

för Sverige har sorg

våldet har besegrat

ett tio års barn

Aldrig mera ska hon kasta sin cykel

på grusgången

och skynda in i tryggheten

Aldrig mera ska hon hoppa hage

med håret dansande

på ryggen

Aldrig mera ska hon fnittra och tissla

med sin allra bästa bästis

på flickors vis.

Aldrig mera ska hon sucka över matteläxan

och babbla i telefonen

i timmar

Aldrig mer ska hon vakna och upptäcka

att snön skapat världen vit

medan hon sov.

Övergiven ligger hennes nalle på sängen

och rummets  ödsliga tystnad

ekar tomt

Hon kommer aldrig att konfirmeras

inte heller stå brud

Aldrig ska hon känna bubbelglädjen

vid den första fiskliknande

rörelsen

från det nya livet.

Hon är bestulen på sitt liv

och hennes mamma och pappa

har förlorat

sitt älskade barn....

Häng sorgflor över fanorna

för Sverige har sorg

våldet har besegrat

ett tio års barn

Kaela

Solen synar
den kalla jorden
som legat övergiven

plockar fram sina strålar
smeker liv
i de bruna markerna

väcker träden
ur deras vintersömn

skänker nytt ljus
som bländar
våra vintergråvana ögon

vinterns kyla
möter kinden
men våren värmer
våra kurade ryggar

från de spretiga buskarna
vid ån

stiger fåglarnas
lovsång...
Kaela

Har vi tid att lyssna
till viskningarna mellan orden?
Har vi tid för tystnaden
runt det som blev sagt?

Bor i vårt hjärta
en villkorslös och gränslös
kärlek
som tinar den tjäle
som livsvinterns kyla
lagt runt ett människohjärta?

Är våra ögon klara nog
att se gråten
bakom stelnade leenden
att se sorgen som skapat hatet?

Är våra händer varsamma nog
att lösa upp händer
som knutits i kramp
genom år av smärta och övergivenhet?
Kaela

Dagar går
med tunga steg
över rastlösa golv

en vanlig onsdag
när tiden är

en vass kniv

vetskapen
om att det är som
det brukar vara

en helt vanlig onsdag
Kaela

Ingen annan

kan jag leva nära 
än den som ger mig

frihet 
att dra mig undan 
som går varsamt

när den närmar sig
mina gränser 

som förstår att jag
ibland

måste bo i tystnaden 

den somsäger sig

ha rätt till mig 

dödar min kärlek
Kaela