Jag vill stanna vid sidan av vägen
ett litet tag
och söka nå detta flyende ting,
som är jag.
På vardagens allfarvägar
går tanken vill.
Jag vill fånga en aning i handen
och hålla den still.
Så villsam är livets ingång
så strid dess älv.
Jag vill stanna vid sidan avvägen
och nå mig själv.
Okänd poet

Jag ska torka dina tårar, jag ska kamma ditt hår.
Reda ut alla härvor, försiktigt och så gott det går.
Jag ska bada dina fötter, jag ska tvätta dina sår.
Sen ska jag lyfta dina händer och säga:

Där ser du själv hur högt du når...

Jag ska lyfta dina fötter, dom ska flyttas tills du går.
Den ena efter den andra, tills du trampat upp ett spår.
Jag ska gå i din skugga, om du faller finns jag där.
Sen ska jag lyfta dina händer och säga:

Där ser du själv hur stark du är...

Jag ska köpa dig pärlor, det finns pärlor utav glas.
Det är såna jag vill skaffa, såna som kan gå i kras.
Jag ska säga att det vackra är så skört, så skört som du.
Sen ska jag lyfta dina händer och säga:

Du ska va rädd om dig nu...
Jag tar alla bördorna från dig som du bär

Jag befriar ditt huvud från det som tynger, det som tär.
Jag ska ge dig en gloria som lyser upp vart än du går.
Sen ska jag lyfta dina händer och säga:

Där ser du själv hur högt du når...

Jag är med dig i tankarna...
Okänd poet

Vid himlens grind

där blåser en vind

från närmaste stjärna

så sval mot din kind.

Vid himlens port

står tofflor på rad

när barfota änglar

går molnpromenad.

I himlens sal

är väggarna blå.

Där leker Vår Herre

tittut med de små.
Britt G. Hallqvist

Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft,
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Vem är den gode herden
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?


II.

Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger intet jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.


III.

Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.


IV.

Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllne hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.


V.

Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

För den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.


VI.

Vad faller över träden
för silverglans,
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?


VII.

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.


VIII.

Tror du att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?


IX.

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

Hjalmar Gullberg

Undertecknads barnatro
har försvunnit från sitt bo
utan mössa, rock och sko.

Här, i hopp att det blir känt,
vart han sig i världen vänt,
gives hans signalement.

Rösten som en fågeldrill,
ögon blå med blank pupill,
blicken hör ej jorden till.

Den som innan ägarn dör
den försvunne återför,
lovas hederlig dusör.

Hjalmar Gullberg

"Att vara eller icke vara - frågan
betyder-

är det modigast att tåla
ett vidrigt ödes hugg och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av plågor
och dräpa dem beslutsamt?

Att få dö-
att sova, inte mer, och tro att sömnen
gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar
som köttet fått till arvedel-det vore
ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova, sova, kanske drömma
-ja det är stötestenen!

Vilka drömmar
ger dödens sömn, när vi kastat av oss
allt jäkt, och kapat livets ankartross?

Den tanken hejdar oss, och det är den
som gör eländighetens liv så långt.

Vem skulle tåla världens gisselslag,
tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,
föraktad kärleks pina, lagens tröghet,
ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar
odågan ger den tåliga förtjänsten?

-Vem tålde livet om han kunde göra
sig kvitt allt detta bara med en dolk?

Vem skulle dra på bördorna och stöna
och svettas under livets ok, om inte
vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet från vars gräns
ingen har återvänt? Det lamslår viljan,
och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt
kan falla platt och mista namnet handling."

Britt Hallqvist har översatt Shakespeares Hamlet

Vi är Guds förvaltare,
du och jag.
De gåvor vi fått
är av olika slag.

Den ene fick vilja,
stark som stål,
och mod att kämpa
för höga mål.

Den andre är bräcklig,
ett kärl av ler.
Kanske en själ
som kämpar och ber.

Den ene kan sjunga
med klockren röst.
Den andre kan dela
med de gråtande tröst.

Vi har fått här i livet
var sin del
av Guds outgrundliga
puzzlespel.

Där alla bitar behövs,

Också de små.

Också din och min lilla bit

så färglös och grå.

Något skulle fattas

I Guds mönster utan den.

Var rädd om den gåvan du fått !
Förakta ej den !

Guds delningssätt är för oss
en hemlighet.
Tänk om vi alltid
kunde minnas det !

Och tänk om vi kunde
vad ej alla förstår,
glädjas över
vad andra får.

Hos Gud finns ingen gradering
efter människors mått.
Tacka Gud för din gåva !
Bruka det du har fått !

När Guds mönster en gång är färdigt
då ska vi förstå
och också kunna tacka för
att han delat så.

Hans Hallebo

Jag talar till mina vuxna barns änglar
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet
och när de förnekar er och livet
vänder ni er bort och gråter
Men stannar kvar?
De behöver er
Mera än då de var små
de behöver er förtvivlat
för ungdomen är den svåraste tiden
Allting ska göras på egen hand
man skall rycka sig lös
tänka igenom allt själv
vill inte veta av änglar
O mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa
Men ni får.
En mor kan inte längre råda
Men er visdom är Guds.
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen
att finna den rätta vägen
deras enda väg
Viola Renvall

««