Låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid.

Låt oss älska, låt oss sjunga,
inte hålla tand för tunga.

Låt oss skratta, låt oss leka,
låt oss sorgerna beveka.

Låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort.

Bo Setterlind

Hon stod ensam med strängar av frost i sitt hår
och spelade i nattvinden sen.
Och hon var som en harpa i salar av is,
den skälvande snöböjda en.
Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hår
och hans öga hade tårarnas glans:
o, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
så mycken skimrande härlighet fanns.

O, hör, det är toner av pärlor och guld,
det är sången om den eviga sommarens land,
av sjungande stjärnor är all himmelen full
och av härlighet stå skyarna i brand.
O, vind, du må sjunga mig från hem och hus,
du må komma mig att glömma bort moder min,
men lär mig, men lär mig att sjunga som du,
och ge mig en harpa som din.

Och vinden han sade: din glädje och gud
och mera får du ge för en harpa som min.
Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt
och all människors lycka, är harpan din.
Ty en glädje fördold för allt kött skall du få --
men bitter som kärrblommans bär --
och en nämnlös ångest att nära dig på
och harpan jag spelade här.

Men varför skall du giva mig mörker och sorg,
när din harpa och din sång är mig nog,
fast aldrig har jag gråtit såsom i natt
när din ande över strängarna drog?
Men vinden sade: så vet att min sång
den är dånet från det dansande hav
och skräcken som ropar i vaknatten lång
och de vitaste benen i grav.

Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som jag
och min harpa skall lära dig din moder försmå,
och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt,
så tag nu din harpa och gå.
Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst
och det här är blott den snöböjda en,
och din barndom är gången, gå sjung om din höst
men skynda dig ty natten är sen.

Och han vandrade och sjöng och han kände väl
att han spelade sitt bröst till ett sår,
och för harpan han glömde att bedja
för sin själ genom tröstlösa år.
Och när han sjungit en mörkhårig jungfru
till att giva sig så vit såsom snö,
då sjöng han till harpan en visa
om att ensam och glädjelös dö.

Men hon ville ha sångarens kärlek:
du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav --
Och han sade: min kärlek åt en stjärna
och min harpa åt det dansande hav.
Och hon sade: du har dårat mig med sånger,
du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken
Och han sade: när du böjer dig och gråter
då liknar du den snöböjda en.

Och hon snyftade: du tog vad jag ägde,
jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig vred
Och han sade: jag ser månen som en konung gå
över mörknande dalarna ned.
Du må kasta dig i gräset och gråta,
du må dö som den vindfällda gran --
Jag skall spela vid det skummande havet
och dö som den sjungande svan.

Men han krälade som ormen mot sitt gömsle,
när solen slutat värma och kvällen blivit sen,
och så hann han sin barndoms skogar igen
och föll ned för den snöböjda en.
Och han sade: tag åter din harpa,
må ondskan spela sina visor på den!
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld:
ge mig barndomens hjärta igen!

Och då kände han en skälvande, kvävande makt,
något sög sig i sårade bröstet fast,
och hans hjärta av stormande kärlek
det fylldes till brädden och brast.

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick
att fjärdarna blixtra och jorden är varm
och himlen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i miljoner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

Med en obönhörlig kraft och mjukhet
berör du mitt allra innersta.
Letar dig fram till varje liten vrå.
Dyrkar upp hjärtats låsta rum.
Väcker känslor jag inte trodde fanns.
Väcker mitt slumrande jag.

J
ag vill ge dig det finaste jag har.
Jag lägger mitt hjärta i dina händer.
Det är fullt av kärlek.
Det är fullt av längtan.
Jag ger det till dig.
Du gör med det vad du vill.
Mitt hjärta det är ditt.

Ann Johlin

Ni vet allihop hur det hände:
"En av Eder" ... och denne var jag.
Det kom köld i min hud och det brände
som glödgade gisselslag.

Hängläppad jag stod som en fåne.
Så bar mig sandalerna fort
under midnattens glosögda måne
mot översteprästens port.

Mitt ärende slog som en bräcka.
Den fryntlige Hannas sken
som en nytvättad gris vid mitt fräcka
inträdesord: Nazarén.

Och priset på Åsnemessias?
- Rätt märkligt hur vi tagit fel
på nardustflaskan, Marias,
dock bjöds jag en tiondel.

Min siffra var bara ett infall,
Jag bugade för deras bud.
Fast trettio silverpengar
är dåligt batalt för en gud.

Jag log lite blekt - och jag kräktes
mitt under Kaifas tal,
men jag bar genom isigt töcken
min gärning till Kidrons dal.

Sen vandrade jag några dagar
allena i bygden och såg
djupt i den djupa mullen
och högt emot molnens tåg.

De spetälske fick mina drakmer
jag sa: det är orent guld
men de ropade: Löne dej Herren
och vare dej städse huld.

~Nils Ferlin~..

..

Besök din far, medan
din far i livet är.
Han väntar dig tåligt,
alltid rolös faderligt kär

Klandrar ej, om du kommer sällan
endast en tyst undran dig ger.
Han inget mer av dig saknar
om dig han framför sig ser.

Inga glädjande ord dig svallar,
men i blicken du kan se,
när dig han gästar med kaffe,
och omtanke till dig vill ge.

Nyfiket han frågar dig inget,
ty inom sig han ser,
när glädjen trycker i bröstet
eller sorgen dig smärtan ger.

Han tröstar dig ej. Han kan,
som bara en far förmår,
ge dig dagliga lättsamma ord
så sorgens band hos dig förgår.

Vid dörren han vemodigt lyssnar
hur dina steg sakta dör ut.
Sitter väntande åter i tystnad
Ett möte med mening är slut.

Och åter i hans fönster
ett fladdrande ljus dig lär.
Besök din far, medan
din far i livet är.
"Moses"

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vacker i skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldiga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck i trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,
när ska du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden - och allting tar slut
och människorsläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.