Vad roligt att "se" dig Ulla!

Ja visst är det så - innerst inne vet vi alltid vilken väg vi ska gå.

Gäller att ta oss tid och lyssna till den inre rösten.

Dagens kloka ord

Absolut e-k!

Allt vi hör och ser och möter - varhelst det än är - påverkar oss.

Önskar dig också en jätteskön vecka!

Dagens kloka ord

Visste du att dina två gånger om dagen tandborstning inte bara handlar om tandhälsa.

Det handlar faktiskt också om att slippa drabbas av hjärtsjukdom!

Så  - borsta för livet!

Du har helt visst rätt Lennart!

Men nu tror jag inte att det är ateismen som man böjer knä för.

Ateisterna har nog accepterat skolavslutningar i kyrkan,.

Nja, mer eller mindre i alla fall.

Om inte annat med motivationen att det är en högtidlig lokal...gammals kulturarv osv.

Nej här böjer man urskilljningslöst knä för en annan religion.

Visst ska vi repsektera andra religioners sätt och tänkande - men inte till den grad att vi kastar bort våra egna.

Hur kan man blanda samman kravet på.........

Ja Kristina - jag blev verkligen lättad då någon presenterade detta för mig för några år sedan.

Det är ju så äckligt med de små krypen.

Kram

Så blir du av med bananflugor

Det behövs ett utökat samarbete mellan kommun, landsting och frivilligorganisationer för att klara den framtida vården av äldre och sjuka ansåg deltagarna på det seminarium som Sveriges Pensionärsförbund, SPF, höll i dag på Seniorcentrum i Eskilstuna.

Så sant.

Många gamla har det redan idag väldigt svårt och lever i en ödslig ensamhet som ingen människa skulle behöva göra.

Det vill till att kommunernas anställda bemöter frivilligarbetarna betydligt mera vänligt och välkomnande.

Jag som arbetar som samordnare på en Frivilligcentral www.frivilligcentralen.se ser ju hur ofta de känner sig illa bemötta på de äldreboenden bland annat där de ska hämta personer som behöver hjälp till läkare eller annat.

Ekuriren

Jag du lina - vissa tjejer springer nog lika fort som vissa killar- och kanske gjorde dessa tjejerna det!

Ha det gott och var rädd om dig!

Ovanligt med kvinnliga väskryckare

  

Det var 1959 som hon hade gått på darrande ben och frågat om det fanns jobb för henne.
En ung flicka på 19 år och ändå änka med ett barn i magen.
Livet hade tett sig nattsvart för henne.
När budet kom att hennes Bert förolyckats i en olycka på sin motorcykel svartnade allt.
Barnet i henne syntes inte ännu så hon travade iväg till fabriken- hon måste ju försörja sig.
Och jobb fick hon.
Och åthutning - när förmannen förstod hur det stod till med henne.
Lille Per var bara två månader då hon fick lov att börja lämna honom hos sin mor.
Sedan cyklade hon på den gropiga grusvägen ner till fabriken.
Vägen var vacker och hon passerade många fina trädgårdar och varje dag drömde hon att Per och hon bodde i ett av de där husen.
Samma väg cyklade hon vid lunch för att amma den lille - och samma väg hem efter stämpelklockan.

Hon kunde hugga i och det gjorde hon.
Hon avancerade
Efter några år hade hon blivit bas över avsyningen och hon var mycket stolt över sin nya uppgift.
Hon synade så snabbt och så noggrant hon förmådde och kontrollerade de andra med ett vakande öga.
Det var inte så många sjukdagar hon hade haft. Hon mindes när hennes son hade varit allvarligt sjuk i slutet av sextitalet.
Hon hade med största svårighet tagit ledigt i två dagar och hon trodde nästan att hon skulle bli uppsagd.

Pensionsdagen och därmed sista dagen på arbetet infann sig och det var med spänd förväntan hon grenslade sin slitna cykel den disiga marsmorgonen som skulle bli hennes sista vid avsyningsbandet.

På kvällen kom förmannen fram till henne och gav henne ett paket med silverpapper
I paketet låg en chokladask. Så dyr att hon aldrig kunnat unna sig något sånt. Han tackade henne för att det arbete hon så plikttroget utfört i alla år.

När Lena cyklade hem rann tårarna.
Vad skulle hon göra imorgon?
Och nästa dag?
Ingen behövde henne.
Ingen frågade efter henne.
Hon funderade på varför det hade blivit så fel idag.
Varför hade de inte ens haft ett avskedskaffe för henne.
Kanske skulle hon själv ha bjudit på tårta.
Ja, naturligtvis var det så. Hon bestämde sig för att cykla ner till fabriken om någon vecka.

När hon torsdagen därpå balanserade sin gröna prinsesstårta i cykelkorgen, kände hon sig nöjd.
Ingen såg henne när hon kom in. Hon tittade in på avsyningen där en av de unga flickorna nu hade blivit bas.
Man hade ändrat på en del saker.
Lena stod i dörren till avsyningen och kände att hon inte längre hörde dit.
Hon ställde prinsesstårtan på kaffebordet och smög sig ut därifrån.
När hon cyklade hem virvlade molnen runt över slottet och en solstråle färgade taket rött.
Hon kände sig plötsligt befriad, när hon insåg att hon aldrig mer skulle behöva återvända till fabriken.
Hon började att att smånynna och hon tog en annan väg hem än hon hade gjort de senaste 20 åren.
Hon smet in på Konsum och köpte popcorn och Allers och kände sig lyxig.
När hon kom hem, bläddrade hon i tidningen och såg en annons om fotvandring i fjällen.
Hon rev ut hela sidan och satte sig för att smutta på sitt Gevalia framför Rapport.
"Om jag skulle ta ett glas champagne", tänkte hon.
Hon hade en flaska som hon fått i present av Per och den hade legat i snart ett år.

Hon gick ut på balkongen och öppnade flaskan.
Korken slog i mot järnet i balkongräcket och det klingade till.
Hon såg ut över staden framför sina fötter.
Utsikt hade hon i alla fall från sin balkong på tionde våningen.
Den stad som sett henne födas, växa upp och slita i femtio långa år för en alltför låg dagpenning.
Och som med all sannolikhet också skulle se henne dö.
Hon smuttade på champagnen och det kittlade på tungan och bubblade i svalget.
Efter en stund spred sig berusningens ljuva sötma i hennes trötta kropp. Järnräckets kyla förfö