Trons kraft föder hoppet
Jag tror att det finns negativa och positiva saker som påverkar oss människor.
För min egen del överväger de positiva.
De föder en ljus och kärleksfull tillvaro
som har en stark påverkan på vårt sätt att leva.
Den positiva inneboende kraften hos oss människor föder hoppet.
Denna inneboende kraft som bl.a får oss att övervinna svårigheter, som ger
livskvalité, glädje och kärlek.
Det finns också en utomstående positiv kraft som styr oss mot något annat.
Viket kan sammanfattas med dessa ord:
Hoppets kraft föder tron.

Jag vet att du tror…..att du förstår….

det du tror jag sa….

Men jag är inte säker på att du inser….

att det du hörde….

inte är vad jag menade….
Ur Bodil Jönssons bok "Tankar om tid"

Livet blir så mycket roligare och så mycket rikare om man har ett stort hjärta och ett öppet sinne. För tänk om alla människor vore likadana, vad trist och grå världen världen skulle vara då.

Kom att tänka på en berättelse från boken
"Konsten att vara snäll", som kanske kan ge dig en
vink om en tänkbar lösning för den som lever i en outhärdliga situation:

En man levde med sin hustru och fjorton barn i en
liten kolonistuga med bara ett rum. Han gick till en
vis man och bad om råd, eftersom deras situation var
outhärdlig pga trångboddheten. "Det råd jag kan ge dig
är att ta in geten och låta den bo med er", sa den vise
mannen. Den olycklige mannen undrade om han hade
hört fel, men den vise mannen bekräftade att geten
skulle in i stugan och bad honom sedan komma tillbaka
efter en vecka. När mannen återkom fick han frågan hur
han hade det. Han svarade: "Detta måste vara Helvetet.
Geten stinker, bökar omkring och tar upp massor av
plats. Det är fruktansvärt!" "Bra", sa den vise mannen.
"Nu skall du släppa ut geten igen. Det kommer att
kännas som om du lever i Paradiset."

Det finns två stora krafter -- rädsla och kärlek. De är två
oförenliga känslor. De kan inte upplevas samtidigt.
 Mobbing är ett uttryck för rädsla. Den som är rädd hanterar sin rädsla genom att attackera den som väcker deras rädsla.

Är man rädd om man säger sanningen??

All mobbing är ett uttryck för mobbarens oförmåga att
älska något hos sig själv.

En ung nybliven präst var ute och gick en dag tillsammans med en äldre erfaren kollega i trädgården.
Han var litet osäker vad Gud hade för uppgift för honom i kallet och frågade den äldre.
Denne gick fram till en rosenbuske och bröt av en kvist med en knopp och gav den yngre.
Han uppmanade honom att öppna knoppen utan att ta bort eller skada kronbladen.

Den yngre tittade vantroget på den äldre och försökte fundera ut vad en rosenknopp hade att göra med att han ville veta vad Gud hade för mening med hans liv och hans uppgift som präst.
Men eftersom han hade stor respekt för den äldre mannen så försökte han öppna rosen och bibehålla varje kronblad oskadat.
Men han förstod snart att detta var omöjligt.

När den äldre såg att den yngre inte kunde öppna rosenknoppen oskadad läste han upp följade dikt

Det är bara en liten rosenknopp,
en blomma skapad av Gud;
men jag kan inte öppna den
med mina klumpiga händer.


Hemligheten hur en blomma slår ut,
känner inte en sådan som jag.
Gud öppnar blomman så vackert,
men i min hand den vissnar och dör.


Om jag inte kan öppna en rosenknopp,
denna blomma av Guds hand,
hur kan jag då tro jag har vishet
att öppna detta mitt liv?


Så jag litar på Honom för ledning
varje ögonblick, varje dag.
Jag vill gå till Honom för guidning
varje steg på pilgrimsvägen.


Livets väg ligger framför mig,
bara min Fader i himlen känner den.
Jag litar på att Han öppnar varje ögonblick,
så som han öppnar rosenknoppen

Skriven av Bryan T. Burgess

En man planterade en ros och vattnade den noggrant, och innan den blommade så tittade han litet närmare på den.
Han såg knoppen som snart skulle slå ut men han såg också taggarna.
Och han tänkte: "Hur kan en så vacker blomma komma från en växt med så många vassa taggar?"
Han blev nedstämd av dessa tankar och lät bli att vattna rosenbusken. Så den dog innan den var färdig att slå ut.

Så är det med många människor.
Det finns en ros i varje själ.
De gudalika egenskaperna som finns i oss från födseln växer jämte de taggar som våra fel utgör.
Vi ser på oss själva och ser bara taggarna, det otrevliga.
Vi blir missmodiga och tänker att ingenting gott kan komma från oss.
Vi låter bli att vattna det som är gott inom oss och så dör det kanske.
Vi ser inte vilka möjligheter, vilka resurser vi har.

Vissa människor ser inte rosorna inom dem själva.
Någon annan måste göra dem medvetna om dessa.
En av de största gåvor en människa kan äga är att kunna nå innanför taggarna och hitta rosorna inom andra.
Detta är vad som karakteriserar kärlek: att kunna se en människa och känna henne med alla hennes fel, men också upptäcka den ädla själen, och sedan hjälpa henne att förstå att hon kan komma över sina fel.
Om vi visar henne rosen så skall hon besegra taggarna.
Då kommer hon att blomma, och blomma trettiofalt, sextifalt, hundrafalt på det sätt som var henne givet.

Vår plikt i denna värld är att handla så att vi hjälper andra att upptäcka sina rosor och inte sina taggar.
Det är bara då som vi kan uppnå den kärlek som vi bör hysa för varandra. Det är bara då vi kan blomma i vår egen trädgård.

Var och en har fått vår egen färg och vår egen doft.

Vi är lika och ändå unika.
Vi är menade att växa tillsammans och utgöra ett färg och dofthav!

översättning av texten
The Parable of the Rose

En röd liten stuga med familj och två barn.
En röd liten stuga omgiven av grönt.
Den röda stugan är inte längre röd, den är grå nu
allt det gröna är borta och det är vitt överallt.
Familjen är borta, var finns dom?
Varför är inte dörren öppen?
Hur myckte jag än försöker, kommer jag inte in
Dörren förblir stängd
Jag ligger utanför dörren i dagar, nätter och månader
Men den öppnas inte
Var är den snälla familjen?
Var är alla smekningar, och var är min mat?

Jag hör någon komma och jag reser mig på ostadiga ben.
Det är pappa, å vad glad jag blir!!!
Men han ser mig inte, och märker mig inte när jag lätt smeker mot hans ben
Nu tittar han på mig, men det är något som är fel..
Han stöter undan mig och fortsätter mot uthuset.
Han hämtar något och försvinner snabbt, fast han hör hur jag jamar så bryr
han sig inte om mig.
Jag står kvar ett tag ifall han kommer tillbaka.

Men jag märker hur trött jag är
Hungern sliter i mig, och jag går sakta tillbaka till min plats utanför dörren
Jag lägger mig på den kalla stentrappan
Snön faller ovanför mig, täcker mer och mer av min kropp.
Jag slumrar till och tänker på sommaren, öppna dörrar, smekningar och mat
Minns hur barnen lekte och skojade med mig och tyckte att jag var världens
gulligaste katt.
Minns hur vänliga alla var
Men nu är det kallt och alla människor är borta
Pappan var så bitter och kall...varför? Vad har jag gjort som är så fel?
Jag älskar ju honom..pappa...

Min päls är nu tovig och ena ögat igengrott av var efter ett slagsmål med en
vildkatt.
En vildkatt om kanske haft det som jag men som klarat sig
Jag spänner öronen en sista gång ifall någon kommer, men det är så tyst.
Kylan biter i mig, men jag tänker på sommaren och känner mig varm.
Snön har nu täckt hela mig, men jag känner värmen från sommaren

Jag känner sommarens sol värma min kalla kropp...jag ler..minns...

                  ..och sluter ögonen för evigt...