Fredagskvällen börjar gå över i sen kväll....Skavlan har tystnat och tröttheten efter en lång arbetsvecka smyger sig på.

Borde gå isäng.

Men - det finns det som är viktigare än att sova ibland....att bara sitta en stund och "baravara!

Jag ska släcka ner datorn nu och sitta i det milda ljuset från fönsterlampan och bara låta mig omfamnas av den underbara vissheten av att jag har två hela lediga dagar framför mig.

Nu önskar jag er alla en riktigt god natt med den här dikten som jag kanske har satt in tidigare - men den är så bra så det gör ingenting - eller hur?

När du ska sova står världen stilla
Då dina ögonlock sluts tänds stjärnorna
När din suck av frid når mina öron tystnar fåglarna
Då du somnar ställer livet om sig till en ny epok
för dig, för mig, för alla andra
Sara Högendahl

"OM" är ett underligt litet ord....OM vi inte gjort så... sagt så...det är lite grand av ett ångerns ord.

Ett ord som står i vägen....för om inte OM fanns....vad skulle då kunna hända.

Ja det är just problemet, det vet vi egentligen inte.

Men tänk OM det inte fanns några blommor....inte någora gröna blad...

Och OM vi inte hade någon mat....

OM - det är ett ord som gör skillnad.

Tänk dig OM det finns en bank som varje morgon sätter in 86 400 kronor på ditt konto.

Insättningarna är lagliga och korrekt gjorda av en otroligt rik välgörare.
Men banken överför inte pengarna till nästa dag.
Varenda natt blir alla pengar som du inte använt den dagen borttagna från ditt konto.

OM det vore så - vad skulle du göra då.

Självklart hade du använt alla pengarna den dagen de sattes in på ditt konto, 
dag efter dag.

Men faktiskt så är det så att du varje morgon får en insättning på din livsbank.

Livsbanken består av tid och inte pengar - så det är 86 400 sekunder som sätts in på ditt konto - dag efter dag.

Använder du dessa sekunder?

OM du inte gör det varför inte?

DE ÄR DINA- VARENDA SEKUND ÄR DIN!

Så använd dem - varje dag ...så du slipper tänka en dag...tänk OM jag hade....

Nu har den riktiga ruskhösten gjort entré.

Och - som man säger på norska - det finns ingen väg udenom!

(Tycker om ordet udenom= runtomkring)

Och så är det - vi har ingen möjlighet att slippa undan  - vi måste rakt igenom.

Då gäller det att samla glädje i alla hjärtevrår - för glädjen är en dundermedicin mot allt grått och tråkigt!

Jag jobbar med att försöka se denna årstid som en tid då jag kravlöst kan slappna av efter sommaren med alla
måsten och aktiviteter.

Låta denna tiden bli den tid för återhämtning den är ämnad att vara och våga unna mig lyxen att ibland inte göra något särskilt alls.

Att ta det lugnt och stanna upp litet grann är ju inte tråkigt och inte ineffektivt.
Det kan i stället vara kreativt..

Släppa på kraven och njuta och må bra  - det mår man bättre av i långa loppet.

En evig sommar kan låta lockande - men tänk bara vad mygg och getingar skulle frodas.

Det är kanske inte så dumt med en vinter emellan som håller sommarmarodörerna stången.

Och dessutom- att få längta efter våren är också fint.

Längtan är också en ganska bra känsla.....eller hur....

Ett litet barn funderar inte över vem den är - eller varför.'

Det bara är!

Men snart kommer den att få lära sig att det inte räcker för att bli älskad.

Även en positiv bedöming blir en bedömning som flyttar barnets fokus ifrån barnets upplevelse till barnets egenskaper.

Vi lär den här lilla nya människan att alla hennes handlingar blir vägda i en skål - bedömda och värderat.

Hon duger inte som hon är - utan blir bedömd efter vad hon gör.

Ett barn ritar för att det är roligt att rita- för själva upplevelsen - inte för att det ska bli något fint.

Allas vår innersta längtan tror jag är att bli accepterade och älskade som vi är.

Vi bär det här lilla barnet med oss ut i livet.

Vi blev ju tvingade att stänga in det längst in - och inse att vi bara blir älskade och accepterade om vi är värda det!

Lika med om dina handlingar är det.

Ibland gråter det här lilla instängda barnet och ropar efter kärlek för sin egen skull.

Men vi tystar gråten och bygger väggen tjockare och tjockare.....

Utanför mitt fönster gryr sakta en typisk novemberdag - fuktig och råkall...och dimmig.

Inte många blad är kvar på träden.

Utan tvekan är hösten här.

Den där delen av hösten som i varje fall inte jag gillar så värst bra.

Men man ska tänka positivt och försöka hitta det goda även i den grå november.

Om man tittar noga på de kala kvistar man ser så kan man se hur vårens knoppar redan anas på den tomma grenen.

Det vi upplever är alltså inget tråkigt slut, det är vårens vagga.

Man säger ju att syrenen bildar sina knoppar inför våren i november, men när jag gick en fuktig promenad igår såg jag att det är den inte ensam om.

Knotiga grenar tänker man, men när man tittar närmare så ser man ju att detta är knoppämnen.

En annan härlig sak med november är att vi kan köpa hem en Amaryllislökar och sätta i kruka.

Den första amaryllisen importerades från Holland 1948 och den korsade man med en art som förvildats i Afrika.

Jag har försökt ta reda på hur många amaryllis-sorter det finns, men gått bet.

Här kan du iallafall se foton på många av dem - och överraskas av att det finns alla sorter från stora prunkande blommor i rött, så som vi vanligen tänker oss den - till alla möjliga andra färger och former.

Och julrosorna - dem kan man plantera i kruka nu att sätta ut på trappen eller balkongen  så blommar de med sina fina vita eller lila blommor framåt jul.

Det  finns en sägen om hur julrosen kom att blomma mitt i vintern.

Det sägs att den växte första gången i snön där tårar från en ung flicka hade fallit.

Hon grät för att hon inte hade någon gåva till Jesusbarnet i Betlehem.

Där hennes tårar fallit i snön försvann snön och en underbar liten blomma sköt upp.

Så  fick hon den allra vackraste gåvan att ge; en nyutslagen ljuv, vit blomma i midvintern.

Ibland hör man människor säga: "Jag minns ordagrant vad han/hon sa"...och ja då...jag har sagt det själv.

Nu är ordagrant ett sånt där ord som har suttit i mitt huvud i ett par dagar.

Vi menar ju när vi säger så att vi kan återge helt korrekt vad någon sagt.

Är det alls möjligt?

Kan vi verkligen det.

Om det nu inte var alldeles nyss det sades . ...och kan vi det ens då?

Så här i det dagliga livet spelar nyanserna kanske mindre roll.

Men tänk om vi blir vittne i en rättegång!

Minns vi verkligen?

Jag har ofta förundrats över tvärsäkerheten hos vittnen man hört - när jag vet att om vi berättar om samma sak igen så har vi redan då ändrat lite på något.

Det sker kanske inte så mycket efter en gång - men när vi berättat många gånger - hur nära sanningen av det vi hörde är vi då?

Det finns något som heter Savant syndrom.

Det är ett neuropsykiatriskt syndrom som innebär en kombination av speciella färdigheter.

Dessa extraordinära talanger är nästan alltid kombinerade med en otrolig minneskapacitet där det anmärkningsvärda är förmågan att minnas detaljer.

Savant syndrom kan man få på två olika sätt; antingen så föds man med det eller så förvärvar man syndromet senare i livet.

Oftast  efter skador på hjärnan, t ex en hjärnblödning eller ett slag mot huvudet.^[

Som tur är drabbas inte många av det.

Och vi andra - nej jag tror inte vi har förmågan att minnas ordagrant....

Så kan man se på ordet på ett annat sätt.

Ordagrannt.

Ser du skillnaden i stavningen?

Grannt med ord - granna ord - att göra det fint med ord.

DET kan vi alla ägna oss åt.

Säga snälla ord, omtänksamma, kärleksfulla, uppmuntrande ord.....då blir vi ordagranna!

Det är så stort att leva  - när vi ser det goda hos varandra  - så växer ljuset i våra hjärtan.

Ljus är något mycket aktuellt så här mitt i Allhelgonahelgen.

Vi tänder ljus och vi minns...

Och när vi minns den som är borta så får vi möjlighet att känna hur mycket ljus den personen har givit i vårt liv.

Tänk att vi kan ge ljus in i varandras liv vi människor!

Varje gång vi möter en annan människas blick förbehållslöst så blir vår värld litet större.

Varje gång vi ser in i en annan människas ögon får våra hjärtan nytt mod.

Tillsammans med en annan människa har vi fått uppleva det stora att vara människa!

Den människan vandrar inte längre vid vår sida!

Men den bor för alltid inom oss med sitt ljus!

Visst är världen mörk och visst ser vi mycket ondska.

Ändå kan vi dela ljuset med varandra.

Ljuset och glädjen över att finnas till....över att ha fått gå en bit av vägen tillsammans med den som är borta.

Som lyste upp vårt liv.

Det ljuset försvinner inte.

Det bor kvar i oss.

Tänd ditt ljus och minns med tacksamhet!

Får man erkänna så här i hallowenyra att man faktiskt inte gillar hallowen och alla dödskallar och annat.

Eller kräver mångfalden att man tar allt till sitt hjärta.

Varje år blir jag påmind om vad min lilla mamma (som föddes den 2 november och dog den 3 november 86 år senare) sa:

"Jag tror att det är människans rädsla för döden som får folk att gilla skelettrassel och dödskallar, blod och vampyrer"

Hon hade rätt i mycket av det hon sa min mor.

Nog kan jag hålla med om att det ligger en viss logik i hennes tanke.

En dödskalle som ljuslykta eller skelett på tapeten skulle vi aldrig ha sett i våra hem för tjugo år sedan.

Dödssymbolen har ”förgulligats”.

Utskurna pumpor med ljus i på trappen har jag inget emot så länge de utskurna ansiktena ser snälla ut.

Men nog gillar jag ännu mera när någon lagt ett hjärta av granris på en älskads grav - och tänt en gravlykta.

Bilder och fester kring Halloween är något man kan värja sig mot.

Att klä ut sig till djävlar och häxor är väl ändå också något annat än den kultur som först skapade Halloween.

Tanken där var väl att skrämma det onda - inte att skrämmas med det onda.

Allhelgonafirandet som det ser ut för många, med ljuständning på gravar och minnesgudstjänster i

kyrkan har växt fram sedan 1920- talet.

Då började fenomenet med gravljuständning att förekomma, för att bli fullt etablerat i mitten av 50 – talet.

Det gillar jag - en dag att minnas.....

I stillhet. Och med tända ljus.

Men det är faktiskt också ett sätt att umgås med döden.

Kan det vara så enkelt att Allhelgonaljusen på gravarna och Halloween- spökena är två olika sätt - två olika kulturer med samma strävan.

Att lära sig hantera döden genom att konfronteras med den.