I grannstadens tidning - Östgöra Correspondenten- i folkmun och lite till kallad blott och bart "Corren"läser jag en artikel från förra året.

Om ondska!

Men det är ett ämne som väl aldrig blir inaktuellt.

Gillar jag ondska?

Nej inte alls - men vi ser den gärna som något långt ifrån oss - något som vi inte har med att göra.

Kanske kan inget vara så fel.

Vi frossar ju i ondska som artikeln skriver.

I blod och ond bråd död - bara det drabbar någon annan.

Vi läser deckare, ser deckare på TV (jag jag är inget undantag)

Även om jag gör det mindre och mindre eftersom jag vill tillföra mig själv något bättre de få korta stunder jag har till förfogande för

Och visst finns det rent onda människor....men ändå är det ju så att linjen mellan gott och ont inte går mellan människor utan rakt igenom alla människor.

Sedan är det förstås upp till oss att välja att bli mark för godhet eller ondska.

Jag tror inte att humanismen är svaret som Svendsen, norrmannen som artikeln delvis handlar om gör.

Men jag tror att han har rätt när han säger att vi måste upptäcka ondskan hos oss själva - och se till göra oss av med den!

Söndagsmorgonen är tyst och stilla.

Precis som om både naturen och människorna håller andan.

Inte ens grannens hundar skäller när jag öppnar dörren och går ut på altanen.

Där står bord och stolar övergivna och gräsmattan är nästan helt gömd under lönnens blad.

Snart ska gräsmattan klippas för sista gången och de gula löven kommer att trasas sönder och bli näring för gräsmattan.

Förundras vid tanken på att trots att trädet som burit löven är i vila så bildas redan vårens knoppar.

Arbetet för en ny vår på jorden är i full gång under det som mitt öga kan se.

Jag bestämmer mig - huttrande där i morgonkylan - för att inte rikta in mina tankar på förgängelsen som jag ser - utan på det den förbereder.

Det jag inte ser.

Men ändå vet att det är på gång.

Visste du förresten att det är karotenoider som gör bladen gula, samma ämne som ger moroten dess färg. Färgämnet finns i bladet hela sommaren, men syns inte på grund av klorofyllet.

Och att den röda färgen kommer främst från antocyaniner, som nybildas i bladcellernas hålrum på hösten.

I vakuolerna, som hålrummen kallas, bildar träden socker på dagarna.

Under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner.

Nu kan man snart plocka rönnbär och göra gelé som är så underbart god till till exempel tjälknöl eller andra stekar.

När den första frosten varit är det tid att plocka.

Och glöm inte nypon.

De innehåller mycket mera C-vitamin än vad apelsinerna gör.

Och vad slår varm hemkokt nyponsoppa en kall vinterdag:

Kanske kommer jag att ägna dagen åt en skogspromenad för att hitta både rönnbär och nypon.

Ett par av höstens vackra och nyttiga gåvor till oss....

Så önskar jag DIG en underbart fin höstsöndag och hoppas att du haft en fin stund härinne i mitt lilla krypin i cyberrymden.

Kastade en blick över vår trädgård en kort stund innan vi lämnade för att åka till stan och våra jobb.

Stannar till vid de två stolta lönnarna....förundras.... de brinner i den grå morgongryningen....

Löven faller - ett efter ett. 

Det är ingen blåst idag - så löven singlar sakta, nästan motvilligt ner mot den gröna gräsmattan där de lägger sig tillrätta som glödande stjärnor.

Gräsmattan blir alltmera täckt av de brinnande röda och  gyllengula löven. 

De har glatt oss under ett par hektiska höstveckor de korta stunder vi hunnit stanna upp och njuta deras färgsprakande skönhet.

Nu faller de....sakta - med en viss grace.

Mot marken och mot förgängelsen....

Men ännu har de en uppgift kvar...at ge näring till nästa års gräsmatta.

Tankarna vandrar - allting är i en ständig förändring - lönnens löv, liksom våra liv.

En dag kommer när det är vår tur att falla som lönnens löv därute.

Någon kommer att minnas oss....

Kanske som en grönskande vår - som en solstekt sommar innan lönnen brann - och innan de sista bladen föll mot marken.

Men än är tid att leva-tid att grönska och brinna - för att lugnt gå vidare när livshösten kommer...

Så här i den tidiga ottan innan mörkret ens hunnit skingras råkar jag hamna i Dagens Nyheter och en artikel där som jag läser med stort intresse.

Hur mycket kostar ett äkta leende undrar artikelförfattaren.

Är våra leenden till salu?

Ja faktiskt.

Arbtade för länge sedan - en tid i en möbelaffär.

Och jag tänkte välsigt ofta just så...mitt leende är till salu.

Jag tyckte inte om känslan av att "le på beställning".

Men för att komma ifrån denna känsla började jag tankemässigt påverka mig själv och tänka att mitt leende är inte alls till salu.

Jag avskydde den plastiska känslan av ett påklistrat leende och bestämde mig för att försöka tänka på mötena med kunderna så att leendet blev äkta och verkligen kom inifrån - så jag började tänka ungefär så här:

Jag är en människa som blir glad över att möta en annan människa och kanske också kunna hjälpa henne i hennes val av vara - och se- då kom leendet utan att jag lät hjärnan ge munnen order att le.

Så, nästa gång du möter den leende expediten - det kan vara ett äkta leende...så som vi ler mot en annan människa för att det är roligt att möta henne eller honom.

Eftertanke....ett ord som fastnade i huvudet på mig nu på morgonen i bilen på väg  till jobbet.

Hinner vi....vill vi....ha tid för eftertanke.

Själva ordet säger ju att det är en tanke som kommer efter någonting.

Ett sätt att sortera något som har hänt.

Jag tror att det är just bristen på tid för eftertanke som gör att vi känner oss så stressade och som ger det kaos i hjärnan som gör att vi inte förmår leva i stunden som är....vi är alltid på väg...med stressen som likt en blodhund flåsar oss i nacken.

Det är eftertanken som ger oss de insikter som var budskapet i det vi just var med om.

Om vi skyndar förbi möjligheten till eftertanke kommer vi inte att kunna ta emot kunskaperna och insikterna i våra erfarenheter.

Att ge sig tid till eftertanke är ett sätt att sortera de intryck hjärnan är överfull av.

Och att förstå det i ett nytt ljus.

Jag önskar dig och mig idag små korta stunder för eftertanke!

"Ibland utsätts vi för tillsynes slumpmässiga händelser som man inte kan välja bort, men man kan alltid välja hur man låter sig påverkas."

Läste orden på en anslagstavla häromdagen och sedan dess har jag gått runt och funderat på dem.

Är det sant?

Är det alltid möjligt att välja hur man låter sig påverkas?

När det värsta sker - när mardrömmen blir verklighet?

Jag tror att det finns saker som kan möta oss när vi inte -  oavsett hur mycket vi försöker - kan bestämma oss för att vi ska välja att må bra i det som hänt.

När någon vi innerligt älskar är borta - då måste vi få sörja.

Då kan vi inte förvandla det skedda med aldrig så mycket positiva tankar.

Men när sorgen kanter slipats av lite - kan vi kanske se att det var fint att få haft den här personen i sitt liv.

Men inte förrän då!

Och där kan vi välja att ta fram allt det fina det ljusa som den som är borta gav mig medan han eller hon fanns i mitt liv.

Jag tror att sorgen är viktig!

Den måste få ha sin tid.

Det betyder inte att vi inte kommer att välja ljuset när det allra värsta lagt sig.

Besvikelsen för den som blivit sviken gör ordentligt ont.

Också då måste man få sörja.

Eller om man drabbas av en svår sjukdom - Ingen kan se något bra med det just då.

20 år senare kan vi kanske däremot se att det svåra som mötte oss genom sjukdomen har gjort oss till en rikare person med en ljusare livssyn än vi hade dessförinnan.

 Förr sa man "Inget ont som inte har något gott med sig" och jag tror många av oss är beredda att skriva under på det.

Men - först efter att vi sörjt....gråtit, skrikit och tröttat ut oss med alla varför som det inte finns något därför till.

När sorgen kan integreras med vårt liv i övrigt, när vi tillfrisknat, när den stora smärtan av att ha blivit sviken klingat av kan jag förstå och acceptera att mitt liv spelar roll.

Då först kan jag inse att mina val gör skillnad.

Att jag faktisktär betydelsefull.

Varken bättre eller sämre än andra, - men lika betydelsefull som de.

Betydelsefull på så sätt att mina val även påverkar annat och andra människor  runtomkring mig, och därför spelar roll. Jag kan göra skillnad.

Jag kan välja att göra skillnad. 

I det lilla och i det stora.

När jag tog en "tumvers" i min bok med tänkvärda ord idag och fick upp detta:

"Kunskap är stolt över att han lärt sig så mycket.
Visdom är ödmjuk
inför det faktum att han inte vet mer.”
William Cowper"

så vandrade min tanke vidare kring detta med ödmjukhet.

Ödmjukhet är ett av mina favoritord!

Man säger oftast om tystlåtna, undfallande, konflikträdda och blyga människor att de är ödmjuka.

Hmm...jag håller inte riktigt med.

Ödmjukhet är att se på sig själv med ärliga och sanna ögon.

En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.
Men också om sina tillgångar.

Men skyltar inte med dem

För mig är det just att ha ett mjukt och respektfullt sätt, att vara mjuk i sin framtoning i mötet med andra människor som är att vara ödmjuk. 

Och kanske extra viktigt är när man kan vara ödmjuk även när andra människor har en dålig dag, gör påhopp och utfall utan rimlig förklaring.

Jag är kvar i min mildhet och låter mig inte påverkas av att andra mår dåligt och måste hävda sig, jag svarar mjukt och lugnt ändå - klarar man det - ja då är man verkligen ödmjuk.

Jag skulle vilja säga att ödmjukhet är en egenskap - men ändå något man måste träna på.

Det är illa svårt att vara ödmjuk är när man inte är balanserad med sig själv, när livet är jobbigt och motgångarna hopar sig.

Ändå tror jag att det ofta är genom att gå igenom svårigheter man kommer att få ödmjukhet som håller.

Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov.

Vi är sociala varelser.

Vi föds in i en familj och blir den vi är i samspel med människor som står oss nära.

Vi behöver höra till - höra ihop med någon eller några!

Det är ett livsviktigt behov.

Idag lever vi tätt intill varandra de allra flesta av oss - i städer.

Vi möts på gatan, men vi tittar ner, tittar bort eller rakt fram.

Vi tar inte in varandra - och möter inte dens blick som är mycket ensam.

Just idag har jag suttit i ett samta på mitt arbete  med en kvinna som flyttat hit till stan för några veckor sedan.

Hon vill få en frivillig som vän.

Hon sa: Jag blir rädd när jag upptäcker att jag börjar på att inte vara någon.

Jag har ju ingen att spegla mig i.

Orden stannade kvar i mig länge efter vårt samtal var avslutat.

"Jag har ju ingen att spegla mig i!

Det är verkligen vad vi behöver för att vi ska se att jag är jag!

Genom att spegla oss i  andra  får vi upptäcka det som finns i vårt inre  - genom att någon speglar oss så kan det vara som att vi plötsligt ser något vi inte visste att vi hade.

Något som är jag.

Själva grunden för ett inre växande är att vi har möjlighet att spegla oss i andra  och på det sättet upptäcka vår unika individualitet.

SÅ viktiga vi är för varandra!

Måtte den insikten få oss att vara aktsamma om varandra och behandla varandra som de oerhörda tillgångar vi alla är.