Ett  experiment med att ta apungar från deras mödrar direkt ef­ter födelsen och uppföda dem i sepa­rata burar i ett speciellt rum har utförts av forskare vid Wisconsin-universite­tet.

Aporna kunde se och höra varandra och pladdra med varandra, men de fick aldrig möjlighet till fysisk kontakt med andra apor eller med sina skö­tare.

Resultatet blev en grupp svårt psykiskt störda apor som visade autistiska, hyperaktiva och självdestruktiva beteendemönster.

Att vi som människor skulle reagera på samma sätt som aporna kanske en och annan vänder sig emot.

Men jag tror att det är precis så det är.

Vi behöver beröring.

Det lilla barnet, skolbarnet, tonåringen, den mogna vuxna människan  - och inte minst våra äldre.

Det har visat sig att äldre människor har ett stort behov av beröring, mer än personer i andra åldersgrupper.

Trots detta är det de äldre som får minst beröring.

Beröringssinnet - det taktila sinnet, är det sinne som utvecklas först, och det finns kvar hela livet ut.

Beröring hör till människans mest basala behov.

.

Det är inte så konstigt.

Beröring triggar utsöndrandet av endorfiner i hjärnan – en smärtstillande endogen som är mer kraftfull än heroin!

Beröring motverkar muskelspänningar, smärta och stress.

”Utan beröring dör ett barn, hjärtat smärtar och själen förtvinar. Behovet av beröring är en nödvändighet genom våra liv, från födseln till döden, och den hjälper oss att upprätthålla vår emotionella och fysiska hälsa”, skriver Phyllis Davis, författare till boken ”The Power of Touch”.

Med det i tankarna så kanske vi blir mera intresserade av att krama om vår arbetskamrat imorgon när vi möts.

Vår gamla mormor på äldreboendet.

När du kramas frigörs måbra- hormonet Oxytocin, samma hormon som utsöndras vid amning, massage, beröring.

Dock skall kramen vara i minst 6 sekunder.

Det är tiden det tar för hormonet att frigöras i kroppen.

Och tänk att när du ger en annan person en kram så "drabbas" du själv av samma välbefinnande!

Tala om att må gott av att göra gott!

Begreppet tid tycker jag är oerhört intressant. 

Klocktid, dvs den fysikaliska enhet som en gång definierats kan vi jufaktiskt  inte påverka alls.

En sekund är en sekund.

Däremot kan vi påverka vad jag skulle vilja kalla för den upplevda tiden.

Aldrig har vi haft så gott om tid, som nu.

Vi lever längre än man gjorde för bara några generationer sen.

Vi jobbar färre timmmar nu än någonsin.

Tillvaron är full med ”verktyg” som gör att vi spar tid.

Ändå - har människor aldrig haft så ont om tid som vi har idag!

Förr gick vi till fots eller åkte bakom en häst. 

 I affärerna finns färdiglagad mat som vi värmer upp i en mikrovågsugn på en minut och hos 7-Eleven serveras lunchen i en förpackning så att vi både kan äta och promenera.

Ingen köar längre på banken för att ta ut pengar, bankomaten servar oss på ett ögonblick. .

Vi har en massa olika apparater för att göra det vi ska göra snabbare.

Vad är det som har hänt?

Varför har vi inte tid?

Tid att stanna till när vi möter en vän på stan.

Tid att gå hem till den sjuka arbetskamraten med en blomma eller en bok eller något annat vi vet skulle pigga upp.

Tid att träffa våra vänner.

Prioriterar vi fel?

Blir vi för trötta av våra jobb?

Eller- har vi helt enkelt inte lust - och skyller det på brist på tid.

Det här med att vara ensam beskriver ett tillstånd som kan vara väldigt olika.

Att vara för sig själv behöver inte betyda att man känner sig ensam.

Att vara bland många människor behöver inte heller betyda att man känner gemenskap.

Ibland tror jag att ensamhetskänslan är en inre känsla.

Alla vill är ju egentligen att någon ska se just mig.

För den vi är är innerst inne .

Först då skulle vår ensamhetskänsla släppa.

Jag hör många människor i samtal på mitt arbete säga just så.

Om bara någon såg.....såg just mig....vem jag verkligen är...jag är så ensam...

Ordet ensam har en så begativ klang.

jag tänker ibland på att ordet alone på engelska betyder ensam. Men - att det också kan betyda ifred. Lämna mig ifred!

Sverige har enligt ett antal olika undersökningar den högsta procenten ensamboende i hela världen.

Antalet enpersons - hushåll har passerat fyrtio procent, och det kommer inte att dröja så länge innan varannan svensk är ensamstående. D

et här är internationellt sett astronomiska sif­fror.

Så det är inte konstigt att ensamhet är ett problem i vårt land.

Särskilt om ensamheten inte är sjävvald.

Mina make eller maka är död - har gått före mig...och jag är ensam.

Just den ensamheten möter jag ofta i mitt arbete och det är en ensamhet med bjärt svarta sorgkanter!

Och jag tror att dessa som vars tvåsamhet brutits av döden, utgör en ganska stor del av ensamhushållen.

Så finns det unga som inte träffat sin livskamrat ännu.

Och -- förstås - en liten del som valt att leva ensamma.

Men jag tror att den delen är försvinnande liten.

Ensamheten - när den inte är självvald blir nästan alltid till börda.

Eftersom ordet ensam i sig inte säger något om hur det ligger till med graden av frivillighet, så undviker vi det helt enkelt mer och mer.

För säkerhets skull.

Nästan ingen är längre ensam i Sverige.

Man är själv....

Men ofta själv med sin stora ensamhet är jag rädd....

Vår syn på frihet är ibland en smula märklig.

Vi får ibland för oss att frihet är lika med avsaknad av gränser, att vara fri är lika med att inte behöva rätta sig efter någon annans uppfattning, påbud eller förbud.

Att frihet är detsamma som avsaknad av gränser.

Medan jag tror att frihet är en inre känsla.

Att man faktiskt kan vara fri även om man sitter i fängelse.

Att frihet innebär att våga ledas av kärlek och inte av rädsla.

Kärlek och rädsla är två sidor av samma mynt. Kärlek och rädsla är varandras motsatser som ljus och mörker.

I avsaknad av kärlek, så skapas rädsla. I kärlekens ljus, så försvinner rädslan.

Kärlek är den starkaste kraft som finns.

Det finns ingen starkare helande kraft än kärlek.

Kärlek förvandlar människor, utan att egentligen göra någonting.

Bara närvaron av kärlek förvandlar människor.

Kärleken till oss själva gör att vi vågar visa den fina människa vi innerst inne är.

Och är faktiskt förutsättningen för att kunna älska någon annan.

Att älska någon är att se och acceptera och älska den som den är.

När vi älskar någon ´ger vi denne rätten att vara sig själv.

Och ingen är mera fantastisk - än den som ett original.

Låt oss älska fram originalet hos varandra.

Världen är ju överfull av kopior.

Kände ett starkt  behov av att landa efter intensiva dagar

Gick ner till sjön,  ser vinden tar i, hör hur vattnet kluckar mot stenarna

Samlar bilder på min näthinna.

Naturens storhet och min litenhet.

Sätter mig ner på en sten och ser en liten myra som kryper med ett strå över min fot.

Vilket berg den måste vara för myran.

Men hon stretar på - och kommer över.

Strået är mycket större än myran och jag försöker föreställa mig vad slags börda jag skulle bära om den skulle vara i proportion för mig vad strået är för myran.

Och inser att jag nog ligger i lä för den envetna lilla myrans energi.

Kan det vara så att myran aldrig har funderat över detta?

Är det inte så med oss människor att när något känns svårt och tufft sätter vi oss ner och bygger riktigt riktigt stora tankeberg som står i vägen för oss.

Myran har aldrig gjort det...

Hon tar bara strået och går...

Medan jag betraktar henne vandrar tankarna...

Kan det vara så att om jag tror att jag kan - så kan jag...?

Är det våra egna åsikter om oss  som formar vår självkänsla - och som också bygger upp hindren?

Inte kan jag....

Jag ska försöka tillämpa myrans undervisning lite mer.

Ta i och gå - inte fundera över om jag kan eller orkar....

Kan inte låta bli att skratta åt mig själva, mina personliga problem, mina tillkortakommanden...  och jag tror detta faktiskt kan vara en bra start till förändring.  

Det är en annan luft ute när vi går ut på morgonen än det var alldeles nyss.

Insikten om att sommaren sjunger på sista versen och att hösten närmar sig med stormsteg kan få oss att deppa ihop.

Som vi längtade till sommaren och som vi har njutit av den!

Och så är den redan på väg bort ifrån oss!

Sommarblommorna börjar se lite trötta ut.

De har prunkat och glatt oss genom varma sommarveckor.

Men nu behöver de vila.

Precis som vi.

Inte  skulle det vara lätt och kanske inte ens roligt att leva i en evig sommar.

Hösten erbjuder oss lite vila- lite andhämtning och tid för reflektion vid tända ljus.

Naturen förbereder sig för vila.
Vila för att med ny kraft, åter grönska och slå ut i full blom till våren igen.

Men hur är det med oss människor?
Ger vi oss tid för vila och återhämtning?

   
Jag tror de flesta av oss är överens om att stress är vår tids största folksjukdom!
Vi ska vara ständigt tillgängliga – gärna dygnet runt och hur vi än kämpar och försöker så gnager likväl det dåliga samvetet över allt vi inte hunnit med eller ”borde” gjort.

Känslan av otillräcklighet finns med oss hela tiden.

Vi behöver också vila - precis som naturen.

Men för att vila behöver vi lära oss och träna på att sätta gränser.
Gränser som hjälper oss att göra val efter vad vi själva vill och tycker om och ger oss möjlighet att vara fullt närvarande i det som är vårt nu.

Vilan är det som fullbordar det arbete vi lagt ner.

I vilan finns reflektionen, tillbakablickarna och eftertanken.

Något som vi i vår tid behöver mer än någonsin!

Det är nog både med sorg och lite vemod som vi tar farväl av sommarens ljusa kvällar, syrsornas spelande och den ljumma sommarvärmen.

Låt vemordet finnas kvar - men glöm sorgen.

Låt oss följa med naturen in i hösten med öppna sinnen.

Dagarna bäddas snabbare och snabbare in av ett rogivande mörker och ger oss tid för att stanna till!

Ta den tiden!

Hösten är en fin tid.

Ta tillvara den.

En tid att se tillbaka och minnas det som varit men också att unna sig vila i väntan på det nya som ska komma.

Kanske vi kan lära oss av naturen att var tid, var stund - var tid -  har sin rikedom? 

Att vara förälder har nog altid varit svårt.

Ett stort ansvar att fostra nästa generation.

I början på 1900 talet och en bit över femtiotalet  framåt hade föräldrar en viktig yttre uppbackning i sitt föräldraskap – dvs. en sammanhängande samhällsmoral som alla var överens om.

Senare delen av 1900-talet då min genration var föräldrar hade det uppluckrats en hel del.

Det var flera och svårare frågor att ta ställning till tyckte jag mig märka än vad mina föräldrar hade haft att kämpa med.

Och idag - när mina barn blir föräldrar tycker jag det verkar hur svårt som helst.

Jag har full förståelse för om dagens  föräldrar känner sig förvirrade och osäkra och letar efter svar.

Vi vill alla ge våra barn det bästa.

Vi vill att våra barn ska vara lyckliga.

Vi vill att våra barn ska känna sig trygga och vi vill att de ska klara sig bra i livet.

Men jag tror att barn också klarar av att föräldrar är mänskliga.

Att de misslyckas ibland - kanske tappar humöret och skriker åt det barn de älskar....

Jag kan inte tänka mig annat än tt barn kan klara det om allt är bra i övrigt.

Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn.

Men byn finns inte kvar.

Inte på det sättet som den fanns en gång.

Nu bor de flesta av oss i anonyma storstäder och föräldrar känner sig kanske utlämnade i sin fostrarroll.

Min mamma som var en mycket klok kvinna sa: "Ta det lite lugnt. Det blir folk av de flesta"

Och det rådet vill jag gärna ge vidare till föräldrar av idag som dignar under fostraransvaret.

Kris är ett uttryck som ibland används lite slarvigt när något känns dåligt.

Vi säger gärna att vi "krisar" lite när livet känns motigt, men en kris är mycket mer än så!

De flesta av oss hamnar någon gång i livet i kris.

Det kan handla om en livskris= att bli förälder, gå i pension osv, problem i relationer, oro för barnen eller arbetet.

Att hamna i  kris betyder alltså att det sker en stor förändring i ens liv.Även lyckliga familjer får del av kriser.

Men man inte går under i dessa kriser, om man tar dem som en utmaning så tar man sig igenom dem.

 En kris kan vara början på något nytt om man hanterar den på rätt sätt.

Utåt sett reagerar vi alla olika på chock och krisupplevelser.

Det viktiga är inte hur det ser ut på ytan, utan hur utan hur det ser ut inom den som drabbas.

Och här kan vi inte göra några som helst  jämförelser.

Du upplevde ungefär samma sak på ett helt annat sätt än din vän kanske - men du är inte din vän.

En chockad person kan utåt sett uppträda behärskat och sansat, samtidigt som man inom sig upplever ett kaos.

Det är vår uppgift att tänka så här: Sorg ska inte tröstas bort utan tröstas fram. Det vi ofta glömmer är att sorg botar sorg.

Bara genom att vara i sorgen kommer jag ur sorgen.

Den ska gås igenom hur smärtsam den än kan vara.

Då kan man komma ut som en starkare och betydligt mera livskapabel person än man var innan krisen