Läste en blogg som pläderade för dödshjälp.

Jag känner alltid en stark motvilja när jag hör eller läser att människor vill driva fram ett beslut att vi har rätt till dödshjälp.

Idag - när läkarna säger att i princip all smärta kan bli avhjälpt genom medicinering.

Det vanligaste argumentet för dödshjälp är ju att den sjuke lider i onödan.

Min uppfattning är att det inte är dödshälp vi behöver – det vi behöver är livshjälp.

Hjälp att hitta det som gör livet värt att leva.

Hjälp att se vår betydelse i den stora människogemenskapen.

Hjälp att lindra smärtan.

Hjälp att stilla rädslan.

Rätt till en värdig omgivning, typ hospice de sista dagarna av vårt liv om vi inte vill vårdas hemma

Varje aspekt av ett människoliv är ett vittnesbörd om hur det är att vara människa.

Värdigheten ligger inte i färdigheterna utan i att en människa lever under de livsvillkor som människolivet bär med sig.

Det finns människor som lever många år av sitt liv utan att kunna förflytta sig själva, med ständiga smärtor.

Men med en aptit på livet som vi som förunnas rörelseförmåga kan avundas.

Hur skulle ett beslut om  rätt till dödshjälp påverka dem.

Rätt blir så lätt skyldighet.

Se bara på fosterdiagnostiken.

Många jag talat med som fått ett besked att deras barn kommer att födas handikappat säger sig ha upplevt sig pressade till ett beslut om abort.

Det är så lätt att gripas av rädsla, inte minst när det dyker upp i mina tankar vad som kan hända med vår natur i framtiden.
Hur våra barn och deras jämnåriga i olika oroliga delar av värdlden ska kunna bli vuxna harmoniska människor.
Ibland kan jag bli helt förtvivlad över hur framtiden hotar att bli.

Polarisarna som svälter och barn som blir utan föräldrar i terrordåd och andra våldshandlingar.

Eller grannfrun som drabbats av en inoperabel hjärntumör och vännen som väntar på att få föda fram det barn som dött i hennes mage.

När dessa tankar slår ner och nästan tar andan ifrån mig - ja då finns det bara en sak, eller två- som hjälper.

Det första är bönen.
Inget annat kan göra mig lugnare, mer närvarande och harmonisk.

Det andra är tacksamheten.

Tacksamhetebn över alla de handlingar i kärlek och omsorg jag fått vara med och förmedla denna dag.

Tacksamheten över mina barn - och mina barnbarn.

Över mina vänner.

Både de som är vänner sedan länge - långt innan jag ens anade att internet skulle komma - men också de underbara onlinevänner som internet givit mig.

Jag har så mycket att vara tacksam för.
Det liv jag får lov att leva, min kropp som möjliggör så många fantastiska erfarenheter här på jorden, min familj och alla andra underbara människor som finns i mitt liv, maten jag får lov att äta, landet jag får lov att bo i…

Ju mer jag uttrycker min tacksamhet, desto mer tacksamhet och glädje upplever jag.
Bröstet blir så fyllt av kärlek att det värker och ögonen tåras.

När jag lägger mig på kvällen fylls jag av tacksamhet för min underbara säng.

De kvällar jag får förmånen att somna bredvid min älskade fylls jag av tacksamhet för vår dag, för att han finns i mitt liv.

Bönen får mig att minnas vem jag är, att jag är så mycket mer än min lilla person.
Varje dag ber jag om vägledning i mitt liv, jag ber för människorna omkring mig, jag ber att få hjälp att göra det som är mest kärleksfullt och rätt i varje stund.

Bönen ger mig perspektiv på mitt liv. Den får mig att se vad som är viktigt –egentligen.

Tacksamheten ger mig glädjen - den som är så viktig om jag ska orka ge ut!

Jag älskar dig

 
inte bara
för den du är

också för den jag blir
i din närhet

jag älskar dig
för att du ser
hos mig

det ingen annan
ser

jag älskar dig
för att du
hjälper mig
bygga ett tempel
ur alla
mina dagars möda

jag älskar dig
för att du är du

och ger mig
tillåtelse

att vara jag

jag älskar dig

för att du

för in din hand
i mitt hjärta

och hittar juveler
klenoder

jag inte anade

jag älskar dig

för det skira löftet
som darrar i luften

när våra ögon möts

och mitt rätta jag

blir till

Kaela

Vi är enormt åldersfixerade i västvärlden.
Vid 50+ har man som regel passerat ”bäst före datum”.

Enligt en undersökning som Manpower gjort i 25 länder bland 28 000 arbetsgivare är Sverige sämst på att rekrytera personer över 55 år.

Men den som är ung har också svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Från att vara ett föregångsland i Europa med låg ungdomsarbetslöshet har vi nu en av de högsta nivåerna för ungdomar i åldern 15 och 24 år, uppger Ekonomifakta.

 
Ungdomsarbetslösheten är uppe i nästan 22 procent.

Kramar är hälsosamt

Det hjälper kroppens immunförsvar

Det botar depressioner

Det minskar stress

Det befrämjar sömn

Det är stärkande

Det är föryngrande

Det har inga obehagliga biverkningar

Det är inget mindre än en mirakeldrog

Så ge den drogen ofta, ofta..

till dem du tycker om...

och till den som du ser behöver en kram....

man kan aldrig ge en kram för mycket.....

Vi människor behöver tystnad, den vilsamma tystnad som naturen bjuder på. Fågelsång, trädsus, stilla vågskvalp...

Få går ner i varv, rensa bland tankarna och ta bort allt jobbigt.

Vi alla behöver en stund ro varje dag.

En liten stund av ensamhet så man kan samla tankarna och få nya krafter.

Själv kommer jag till ro efter stress när jag ensam kan gå omkring ute.

Och bara njuta av allt som finns omkring mig i naturen.

Det finns så mycket att titta på - och lyssna till.

Naturliga ljud som stämmer oss till lugn och eftertanke.

Det har gjorts en stor studie som visar att bara genom att titta på en

bild som visar natur, så sjunker stresshormonerna.

Och stresshormoner gör oss illa på sikt.

Visst kan det vara så att vi har svårt att ta oss till skogen - men när vi gör det tror jag de allra flesta av oss upplever en känsla av lugn som vi inte hittar någon annan stans.

Möjligen kan skogen - när vi har bråttom och behöver en kort retreat - ersättas av att vi går in i en kyrka och sätter oss.

De stabila väggarna utestänger trafikbullret och vi får en möjlighet att komma i kontakt med oss själva!

Så om du inte har tid för en skogspromenad idag - ta en stund och försjunk i bilden här ovan - och känn avslappningen i hela kroppen

Att gå i tystnad är livsnödvändigt för mig.

Kanske för att jag har så mycket ord och prat runt mig hela dagarna.

Så många och så mycket
Så många människors svåra livssituation-så många ord- så många måsten.

Om jag inte fick tillfälle till en dags absoluta tystnad ibland skulle jag inte orka.

Jag tror det är så för många av oss.

Tystnaden har blivit en bristvara.

Den goda tystnaden.

Den tystnad som helar och renar vårt inre.

Det finns ju en ond tystnad

Det finns ett gammalt talesätt som säger att tystnaden är ondskans bäste vän.

Och det är sant om det är så att jag tiger om oegentligheter eller brutalitet som jag vet om eller blir vittne till.

Då är tystnaden ond.
Eller om jag är tyst när jag borde säga till någon hur fin den är...hur mycket den betyder för mig...

 Och  när orden inte längre får finnas mellan två människor som nyss hade så mycket att säga varandra.

Kanske man inte kan säga att den tystnaden är ond - men den gör ont!

 
Helt klart finns det både en god och en ond tystnad. Och dessutom en tystnad som gör ont.

Det är den goda tystnaden jag tror vi alla behöver.

Så vi kan hitta tillbaka till oss själva.

Så lätt att tappa bort sig själv i det virrvarr av ord som så mångas vardag består av idag.

Den goda tystnaden öppnar mig för möjligheten att reflektera.

I ett ständigt informationsflöde som vi har i det samhälle vi lever i i dag tror jag tystnaden är viktigare än någonsin.

Vi har gjort oss så beroende av stimulans utifrån att vi knappast märker allt brus och alla bilder som bombarderar oss och - som stjäl vår sinnesfrid!
Den som dagligen utsätts för höga och skiftande krav kan ha extra stort behov av att i ensamhet gå ned i varv och bottna i sig själv.

Att dra sig undan ett tag är ett bra sätt att komma till klarhet - både om sig själv och sina relationer.
Men - det är lätt att hitta undanflykter!
Det är mycket en människa kan ta till för att slippa möta sig själv.

Ensamhet är ett ord som låter stort och tomt- men ensamhet tror jag också är nödvändig och positiv - när den är sjävvald.

Frågan är om vi inte borde välja den lite oftare?

Vi hittar tusen skäl till att slippa vara ensamma och möta oss själva - fast vi vet att man behöver det?

Många av oss har redan från tidig ålder vant oss vid att betrakta ensamhet som en brist, något som bryter ned oss.
Jag tror att många oroar sig för att möta ett mörkt oändligt tomrum i sitt inre. Men jag är övertygad om att i själva verket finns det långt mer att hämta hos oss själva än vad vi anar.

På engelska skiljer man mellan uttrycken alone, att vara för sig själv utan sällskap och lonely att känna sig ensam.

Man måste inte vara lonely när man är alone.
Man kan vara alone utan att vilja ha någon hos sig -bara vara där och upptäcka och utforska den spännande inre person som man bara anar glimtvis mitt i bruset från alla andra.