Riktigt så soligt och fint som på bilden är det inte när jag ser ut genom fönstret.

Tvärtom - det är kallt och allt hålls i ett järngrepp av kylan.

Precis som det ofta är i våra liv.

Ljuset glimtar till och skingrar gråhet och mörker. och kyla.

Livsvindarna ser till att det inte blir för lugnt.

Men - ständig sol ger öken säger ett arabiskt ordspråk..

Även om det känns jobbigt att erkänna det så är nog lagom bäst.

Julafton varje dag skulle inte vara så upphetsande.

Man skulle bli urtrött på både tomtar gran och klappar.

Hur känner man igen lyckan, och kan uppskatta den, om man alltid är lycklig?

Vad är sorgen om inte en förutsättning för glädje?

Lördagsgodis varje dag tappar snart sin tjusning.

Jag tror inte att det är att göra en dugd av nödvändigheten att säga så.

Vi behöver gråheten, livsstormarna - och solglimtarna!

Kaela

  

Det är så du bäst finns till här i världen.
Förmedla kärlek och glädje.
En lycka är det att vara ljuset - visa ljuset - lär ut om ljuset -  lycka, kärlek och fred -  frid på vår jord.

Tala om för alla att kärleken är det högsta.

Det kommer att hjälpa många på deras vandring här i livet.

Var kärlek .
Visa i handling vad det är vad det är.
Många har gått vilse i kärlekslösheten.
I ljus och kärlek  från dig och mig får de näring och kraft.
Kraft att gå vidare i sina liv, att göra nya val
Lys med ljuset så att de kan gå mot ljuset själva.

Jag är glad att jag har lätt att glömma.

Låter kanske avigt - men det betyder att jag inte behöver gå omkring och ästa det någon gjort emot mig.

Vissa saker sitter förstås kvar och gnager längre medan andra känslor av ilska eller besvikelse på någon annan snabbt försvinner.

Ska man förlåta allt?

Är det bra att alltid förlåta?

Forskningen säger ju till exempel att människor som har "lätt att förlåta" är mindre neurotiska, mer avslappnade, har högre grad av empati och välbefinnande än de som inte lika gärna förlåter.

Men kan förlåtelse aldrig bli självförnekande?

Innebär detta att jag förlåter att jag accepterar det som gjorts mot mig?

Har du upplevt att du plötsligt kan bli väldigt ledsen, rädd eller arg utan att något större har hänt.
Du kanske mötte någon som sa något som träffade dig rakt i magen eller i ansiktet.

Den irriterade busschauffören som snäste av dig, han som knuffade dig i kön, hon som skällde ut dig eller han som alltid kommer för nära dig när

ni pratar.

Kanske någon bara tittade på dig eller vidrörde dig, eller platsen eller situationen gjorde dig sårbar.

Om du har lätt att hamna i situationer där du får de här känslorna för helt vanliga saker som händer de flesta dagligdags - då betyder det att du har ett sårat barn inom dig som du gömt och försöker glömma.

Om du har det så behöver du hjälp att komma i kontakt med ditt inre barn och låta det få berätta och gråta ut.

Men om du går omkring och är arg på något som någon gjorde för en massa år sedan - eller igår - då handlar det om att förlåta.

Det vanligaste missförståndet är att förlåtelsen är ett tillstånd, att förlåtelsen är beroende på vilken sinnesstämning den förlåtande befinner sig i.

Förlåtelse är inte ett tillstånd utan en handling.
Oftast finns det ett stort motstånd att förlåta.
Kanske det som skett har varit så smärtsamt, förnedrande att det känns som om förlåtelsen är omöjlig.

Tankarna fi nns där ofta ibland hela tiden.
Tankar om vrede, rädslor och hämnd.

Du kanske ägnar tid varje ledig stund att upprepa det som hänt och känner att det som hänt gör att du inte kan förlåta henne/honom.

Har du bestämt dig för att den andres handlingar eller ord inte längre får förgifta ditt liv och dina tankar?

Om du är trött på att använda din energi och din tid till att vara ledsen, arg och hatisk har du förmodligen nått till den punkt där du nu är mogen att förlåta henne/honom för din skull.

Det fantastiska med detta är att du kan frigöra din kraft, din energi, din glädje och tid genom att släppa negativ energi och förlåta -  för din skull!

 Lycka till - det önskar jag dig av hela mitt hjärta!

  

Ensamhet är svårt att definiera, det är en subjektiv upplevelse.

Man kan känna sig ensam mitt ibland människor.

Kanske är det den allra värsta känslan av ensamhet.

När gralsväggarna emellan är kompakta.

Så kan det finnas de som inte känner sig ensamma fast de i realiteten är det.

Dag efter dag.

 En del av oss är ensamma i den bemärkelsen att vi saknar familj, vänner och en kärleksrelation.
Men upplever ändå inte att de är ensamma.

Jag talade häromdagen med en kvinna som sa: : Jag har arbetat hela livet med mycket människor omkring mig - nu är det skönt att kunna välja ensamheten om jag vill - och gemenskapen när jag längtar efter den."

För att komma ur känslan av ensamhet är första steget att våga erkänna sitt behov av närhet till andra människor.

Närhet skapar vi enklast genom att börja hjälpa och ge uppmärksamhet till andra människor.

Det enda som krävs för att vi ska dra människor till oss och knyta band med dem, är att vi bryr oss om varandra i tanke och handling.

Börja bry dig om andra, le mot dem du möter, fråga den du talar med hur den mår - och fråga på ett sätt som visar att det inte är en artighetsfras, utan att du verkligen är intresserad av svaret.

 Du kommer ingen vart med att gå in halvhjärtat, i vänskapsförhållanden och relationer.

 Kanske känns det lättare för stunden att göra det.

 Men för att du ska få ut det yttersta av en relation, en vänskap så måste du våga gå in helhjärtat.

Konfucius som levde 550 år före Kristus lär ha sagt: "Vart du än går - ta med dig hela ditt hjärta."

  

Enligt författaren Charlotta von Zweigbergks bok Cirkus-50 så finns det mycket man glömmer om medelåldern.
Men kan man se det på rätt sätt så slipper man krisen.

Nedan kan du se några bra saker som är tagna ur boken Cirkus 50 av Charlotta von Zweigberk.

Du vet vem du är och vad du kan.

Du vet att du klarat av andra bekymmer förut.

Du tar fler saker med en klackspark.

Världen rasar inte samman om du misslyckas.

Du vet att du har åstadkommit väldigt mycket bra genom åren.

Barnen har vuxit ur boet och

Ni kan umgås när det passar.

Du har inte längre samma ekonomiskt ansvar.

Det är slut på diskussioner om tider, städning, att hjälpa till.

Du kan ringa unga kloka människor du litar på.

Du har alltid någon att be om hjälp när det behövs.

Du kan stolt luta dig tillbaka och titta på ditt livsverk.

Du vet dina begränsningar. ¨

Äntligen kan du säga:
"Jag förstår att jag duger bra."

Du vet att all yta blir bättre av en god insida.

Du kan konstatera att din egen stil gör dig snyggast.

Du vet att kärlek och utseende inte har något samband.

Du inser att det inte spelar någon roll att du aldrig blev fotomodell.

  

Att leva i tvåsamhet.

Det är stort och härligt - men ganska svårt.

Så lätt att vardagen tar över.

Och att romantiken och anledningen till att man lever i denna tvåsamhet försvinner under vardagsgråheten.

Sååå viktigt att ta tid för att samtala med varandra regelbundet .

Annars är risken stor att vi övergår från att tänka utifrån ett vi- och vårt perspektiv och hamnar tillbaka i jag och mitt.

Har hört om par som bestämmer en viss tid och skriver in den i sin almanacka för att träffas på tu man hand.

Kanske över en lunch eller middag eller kanske för att gå på bio.

Kanske är det lätt att tycka att det blir uppstyltat på det sättet

Och tänk om någon annan skulle se att man skrivit "date med frugan" i sin almanacka.

Vad skulle de tro?

Jag tror att de skulle tycka att det var en bra idé.

För det är nog många som upplever svårigheter med att få tid för varandra.

  

Visst upplevs varje måndag lite grand som en nystart!

Den här måndagen är det i ännu högre grad för bland annat de flesta skolelever (om inte alla) i Sverige.

Kanske för en och annan av oss som jobbar och som passat på att ta lite vintersemester.

Nystarter är bra.

Då kan man skaka av sig den gamla veckan med vad den än innehöll - framgångar eller missar - och börja på nytt.

Tänka nytt - lägga alla felaktiga tankar bakom sig.

En utopi kanske.

Men man ska sikta på stjärnorna så når man i alla fall tr'dtopparna!

Önskar dig som läser en riktigt fin ny vecka!

  

Idag är det ingen som höjer på ögonbrynen när en ensam flicka föder barn.

Tack och lov för det!

Men annat var det för flickorna på mormors tid.

För att inte tala om ännu längre tillbaka.

I dagens Sverige föds faktiskt flertalet barn av ogifta kvinnor.

Vilken ju i och för sig inte innebär att de är ensamma om att ta hand om barnet.

Varje kvinna i ett samboförhållande är ju ogift.

Den stränga sexualmoralen i samhället på medeltiden bidrog till att människorna inordnades i stabila äktenskapsrelationer.

Mot 1600-talets slut föddes färre utomäktenskapliga barn än någonsin förr eller senare.

Samtidigt kan man se att den stränga moralen ledde till att ogifta mödrar stigmatiserades.

För att undkomma den skam och vanära som var förknippad med rättegången och kyrkostraffet, valde många kvinnor att dölja graviditeten och döda sina nyfödda barn.

Barnamordsbrottet var tidens stora straffrättsliga problem – i hela Europa.

Det blev Gustav III som självsvåldigt – och i sann upplysningsanda – radikalt ändrade den svenska sexuallagstiftningen med sin egen kungliga förordningsmakt.

Det berömda så kallade Barnamordsplakatet 1778 förankrades ändå aldrig i riksdagen. 

 Den äldre lagstiftningen upphävdes ändå inte, men i praktiken satte Barnamordsplakatet alla gällande regler ur spel.

Genom plakatet tilläts ogifta mödrar att föda sina barn på okänd ort utan att uppge vare sig sitt eget eller faderns namn.

Barnen kunde sedan anonymt lämnas in på barnhem, visserligen mot en rundligt tilltagen penningsumma. I plakatet förbjöds samtidigt barnmorskor, tvärt emot vahur det varit tidigare att fråga kvinnan efter namnet på barnets far.

Plakatet innehåller också ett förbud för rättens domare att ställa generande frågor till kvinnan under domstolsförhören.