All slags kärlek.

Den till mannen/kvinnan ivårt liv.

Barnen

Föräldrarna

Vännerna

Det är inte alltid lätt.

Och det finns inga genvägar.

Några små tips som jag skam till sägandes inte alltid orkar/minns/hinner leva upp till själv.

Så detta är inte bara en påminnelse till dig som läser detta.

Utan även till mig själv.

Jag tror det finns tre saker som är särskilt viktiga när vi vill vårda kärleken.

*Tålamod
*Tacksamhet (att jag "har" dem hos mig)
*Osjälviskhet

Inte försöka förändra dem..
Det är ju just som de är som jag älskar dem....

med förtjänster och vad som i mina ögon kan se ut som brister.

Att aldrig glömma bort att säga: "Jag älskar dig"

Ingen av oss vet om vi en dag får stå där och tänka: Försent...jag hann inte berätta.

Se dem som de unika individer de är...

och uppskatta det jag ser - och förstås - tala om att jag uppskattar det.

Bussen tog sig fram genom årets första snöyra...bromsade in vid den sista hållplatsen innan staden bara skulle vara ljus bakom oss.
Då stiger hon in...en främmande fågel tänkte jag...så vacker...det svarta håret gråsprängt vilket förstärktes av snöflingorna hon bar med sig.
Hon närmade sig min plats och upptäckte att stolen bredvid min var ledig.
Halvt motvilligt tog jag ner min ryggsäck från sätet.

Hon satte sig, räckte mig handen och sa: Adrina heter jag.
Jag sa mitt namn och så lägrade sig tystnaden mellan oss för en stund.
Plötsligt vänder hon sig mot mig och säger: "Får jag berätta min historia för dig?"
Lite överrumplad nickade jag bara till svar..men bättrade så på det med ett..javisst, gärna.

Så började hennes berättelse..."vi vaknade en natt av att det bultade hårt på vår dörr..tre soldater störtade in, slet min man ur sängen och nerför trapporna.
Jag hörde ytterporten slå och så ett skott.. så blev allt tyst.. så förfärligt tyst.
När jag böjde mig genom fönstret såg jag min man där på gatan..orörlig i en blodpöl.

Jag insåg att jag måste fly och slet upp vår ettåring ur sängen, band fast henne på min kropp som redan var tung på grund av min graviditet,plockade ihop pengar och lite småsaker i ett knyte, slängde på mig kappan och sprang nerför trapporna..
Bort..ut ur stan var min enda tanke..bort över bergen..till det andra landet..för att ta mig vidare till Sverige.
Min man hade alltid sagt att dit ska vi. Där blir ingen förföljd och man får ha vilken åsikt och vilken tro man vill- och alla är vänliga.
Av den orsaken hade vi hela tiden lagt undan lite pengar, de jag nu gömt i mitt knyte.

Natten var iskall och stjärnklar. Bergen var höga och tog alla mina krafter.
Jag gav den lilla di, men hon gnällde ändå. Min mjölk mättade henne inte.
Rev i den svarta jorden efter rötter och annat att äta. Två dagar då jag gömde mig.. och två nätter då jag vandrade. Till slut barfota eftersom mina skor gått sönder.

Men så äntligen i gryningen den tredje morgonen såg jag staden därnere.
Ett par timmar senare var jag där.
Köpte mig ett par nya skor och lite mat till mig och den lilla.
Så en bussbiljett till den stad där flygfältet låg.

19 timmar senare togs jag emot av utlänningspolisen på Arlanda.
Fick bo på en flyktingförläggning. Fick asyl.
En dag en helt ny fin lägenhet där jag och mina två små flickor hade det så gott.
De pratade redan svenska felfritt medan jag stakade mig fram bland de besynnerliga orden.

Idag är de 20 och 19 år- vet inget om sångerna från mitt land och inget om min längtan hem.
För dem är hemma här.
Och här är så bra. Men jag längtar...förstår du sa hon och vände sig plötsligt emot mig."

Ja ssvarade jag.. jag förstår.

Vid nästa hållplats steg hon av. Vände sig om innan hon försvann ut i mörkret och vinkade och kvar satt jag - med ett liv i mina händer.

Nu kände jag att jag ville skriva ner hennes historia och kan bara hoppas att jag lyckats återge den lika gripande och lika osentimentalt som hon gav den till mig...

 Kaela

Utanför mitt fönster på jobbet hör jag förhoppningsfulla barn trava hem från skolavslutningen - och plötsligt vandrar tanken....

Juni och december var förr i tiden  i mitt liv utstressiga månader.
Alla skolor hade utflykter och fester, och likaså fritis och andra verksamheter som barnen gick på.
Det var ett bra och kul sätt att få inblick i det liv de levde .
Men som ensam förälder  med flera barn önskade man ibland att man hade kunnat klona sig.
För upp till en viss ålder var det ju jätteviktigt att mamma var med.
Så småningom blev det mindre viktigt, ja kanske rentav inte riktigt önskvärt.
Visst är det skönt att slippa just den delen.
Men på något märkligt sätt kan jag ändå nästan sakna den ibland.
Jag vet att jag hela tiden när barnen var små var rädd för hur det skulle bli när alla var utflugna.
De var ju så oerhört stor del av mitt liv.

Häromdagen mötte jag en mamma som just var i färd med att släppa sin siste av tre.
Ut till eget boende
Jag kände igen mig i hennes ångest och hennes frågor, när hon sa att nu blir det aldrig mer på samma sätt.

Nej- det blir aldrig mer på samma sätt, men det kan bli bra ändå.
Det är spännande och oerhört nervöst när de tar sina första darrande kliv över bokanten.
Men härligt att sedan undan för undan upptäcka att stegen blir säkrare.
Det är ju det man fostrar barn för.
Deras eget liv. Det som de ska leva på egen hand-kanske långt borta ifrån oss.

Längtan heter min arvedel,
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar
skrev ju ErikAxel Karlfeldt och det är sant.
När vi är barn längtar vi att bli vuxna och när vi är vuxna längtar vi tillbaka till barndomens bekymmerslöshet - ibland i alla fall!

Många som har små barn hör jag längta till dess att barnen är vuxna.

Jag försöker vara klok nog att inte tala om för dem att när ungen hoppat ur boet så kommer de att längta tillbaka.

Tillbaka till släng i dörrar, kladdiga fingrar på kylskåpsdörren...tvättberget...ockupationen av telefonen.

Undrar om längtan mognar med tiden - nej jag tror inte det.....längtan tillbaka och längtan framåt är kanske som en öppen famn mot nuet...

Det är svårt att vara människa.

Och ännu svårare att vara just den människa man är.

Och sorgligt att vänlighet av många anses vara lika med oförmåga att bita ifrån  Inget kan vara mer felaktigt och för att uttrycka saken en smula kategoriskt.

Tvärtom - den som vågar vara just den den är är modig.

Men om man inte är den man är - då är man en kopia.

Att våga vara den man är - är att våga vara originalet.

 Att våga vara den man är

Att våga bära det man bär.

Att vilja höra, det man hör

Våga göra, det man gör

Att våga se, det man ser

Att våga le mot den som ler.

Att ha tid för livet.

Inte stressa - det är givet

Att ta det som det är.

Att våga lära det man lär.

Att inte fly och skämta bort .

Att inte oroas över att livet är allt för kort

Häromdagen satt jag och läste hur viktigt det är med både in och utflöde för att en sjö ska bevaras frisk och ha ett rikt förekommande djurliv .

Osökt började jag göra jämförelse med oss människor.

Vi behöver allt också både inflöde och utflöde om vi ska må så bra som det är möjligt.

Vi behöver få kunskap, ömhet, uppmärksamhet och kärlek och vi behöver ge vidare detsamma.

Vi ska ha bra skyddsnät i samhället, men också se till att lämna en plats inom oss för det ömsesidiga omhändertagandet.
Och då behöver vi träna oss i att öppna oss för varandra – att ta emot hjälp, att själva ge hjälp.

Då skapar vi ett in och utflöde och vi mår alla bättre.

Vi behöver varandra - mer än vi tror.

DU behövs - DU är viktig!

Jag möter ofta människor,i mitt arbete, som befinner sig på någon av de sista trappstegen i livet.

De har det gemensamt att de är gamla förstås - men också något annat.

En stor ensamhet och en sorg över att inte längre vara behövd.

Jag vet inte hur många gånger jag den senaste månaden hört någon säga: "Ingen behöver mig".

Ingen sorg kan troligtvis vara större.

Vi har ju på något sätt vårt livsberättigande i att någon behöver oss.

Varje gång jag hör de här orden från en gammal människa undrar jag om det är så att vi verkligen inte behöver dem.

Deras erfarenheter, deras minnen.

De som har ett betydligt längre perspektiv än vi andra.

Igår satt jag och talade med en dam som ska fylla 90 år nästa månad.

Hon berättade om när hon gifte sig 1940 och hur hennes man två dagar innan deras första barn skulle födas ett knappt år senare blev inkallad.

Dessutom var det bara några dagar före jul.

Ofreden i Europa gjorde att många svenska unga män fick ligga efter vårt långa lands gränser- framför allt vintrarna -41 och 42

Hon talade om deras kärleks första hem - ett s.k spisrum-ett enda rum men där det fanns en järnspis att få värme och mat ifrån.

En gammal kökssoffa stod i hennes kök...hon berättade att den köpte de då gifte sig - och sov i.

Först de två, så med ett barn och så ett till något år senare.

Hur i allsin dagar fick de plats?

Hon skrattade vid min fråga och svarade...det var kärleken förstår du- den har alltid rum.

Först vid krigsslutet kunde de flytta till en enrummare...både kök och rum.

Hennes ögon lyste när hon berättade om hur rika de kände sig.

Jag behöver de här människorna!

De som har upplevt det jag bara läst i böcker.

Och jag tror att så många andra behöver dem.

De är så ensamma och de har så mycket att ge.

Jag känner mig oändligt prioriterad som får möta dem.

Låt oss ta vara på den visdom de har att förmedla- innan de är borta!

Ett utmärkt sätt att göra det är att anmäla sig till någon frivilligorganisation som frivilligarbetare/volontär och avsätta ett par timmar i veckan för att umgås med någon ur den generation som snart är borta.

Jag tror att tillit många gånger egentligen handlar om att förvänta sig något - till exempel ett visst beteende -  av någon annan, och att bli sviken handlar om att någon inte betett sig som man förväntat sig?

Men hur ska man någonsin kunna ställa krav på andra att dom ska uppfylla mina förväntningar?

Det går ju inte.

Jag kan aldrig till fullo veta hur en annan människa resonerar eller reagerar - hur skulle jag då kunna ha några krav eller förväntningar på hur dom ska bete sig eller reagera?

Grunden till tillit  tillit ligger i gott självförtroende, och att min förmåga att känna tillit ligger i min förmåga att tillåta mig själv att känna mig värdefull och uppta ett utrymme precis så som jag är?

Eller vad tror du?

Jag vet inte hur det är med er - men när jag var liten lärde jag mig att det var fult att vara nyfiken.

Och det är klart.

Det finns ju absolut olika slags nyfikenheter.

Man kan vara illasinnat nyfiken och nyfiken för att få lite stoff att föra vidare som ska kasta skimmer över den egna personen.

De båda nyfikenheterna är förstås inte så vackra.

Men så finns det en nyfikenhet som jag tror man kan kalla människointresse.

Vi får ju alla ett enda liv att leva.

Och vi möter olika fina och svåra  saker under den sträcka vi kallar vårt liv.

Men allt som går att möta i världen - det kan inte samlas i en människas livstid.

Och jag gömmer inte undan att jag är nyfiken på en massa olika slags liv.

Hur är det att leva i ett annat land, att sälja sitt bohag och ge sig ut på en världsomsegling, eller att vara född med ben som inte vill lyda och bli beroende av hjul för att ta sig fram eller....eller...eller....

Men man kan ju inte fråga- inte i alla lägen i alla fall - eller kan man?

Men man kan läsa bloggar!

Där kan man till viss del få sin nyfikenhet stillad!

Eller hur?