Försent redan igår

väntar på oss

imorgon


mörknande framtid

lyses upp

av bombkrevaderna

och skogsbränderna


barnet suger gift

ur moderns bröst

brödkakan du räcks

ger inte bara näring


luften du andas

blandar syret

med dödsbringande

partiklar




Men ännu lyser

solen

på jorden

och ger hopp

att allt det damm

som skymmer

våra blickar

kan skingras

och vi ser

att jorden

är skadad

och illa trött

men ännu inte

död
 

Kaela

När jag ser alla trådarna
i min ofärdiga livsväv

frapperas jag
av att glädjen
har övertaget

trots att både botten och inslag
är hårda och svarta

inte ens den
grymmaste mörka botten
eller den djupaste smärtans inslag

kan förringa
glädjen i att få leva

förakta aldrig
skuggorna

de ger ljuset skärpa

och se

livet fortsätter

att möta mig
ur framtidsdimman

som döljer både
överraskningar
och besvikelser

allt medan glädjen
lugnt rotar sig

Kaela

Mitt i livet

behöver både
din kropp och din själ

nya glasögon

dubbelslipade kanske

så du ser
både långt borta
och mycket nära

med klara glas
så du kan läsa

de hemligheter
som livet
hitintills

dolt för dig

Kaela

Fastän kanske ingenting märks
har ändå allting hänt

vida är dagarna
och nätterna

långsamt inser jag
att precis som dagen
liksom av mildhet
först blir gryning

är skeendet långsamt

Det som bor där djupast
inom mig
kan ännu inte
förenas med mitt liv

Men
bortom all ödslig kretsgång
anar jag ett ljus

en hoppets latitud
där själen inte mera
strövar hemlöst

Detta är nåd och frihet

Mitt hjärta är en rymd

spänt över brinnande poler
av undran och hoppfullhet.

Kaela

Ingen djupblå sommarhimmel
kommer så andlöst nära

som hösthimlens
morgonlek
med den skira dimman
över insjön


ingen grönskande
sommardag
speglar en sådan stillhet
som de dunkelgråa vågornas
stilla svall mot stranden


där suddas gränserna ut
våra ögon blir genomskinliga
och ljudet av våra röster 
                       

                                                  


           når långt

Kaela

Glömskan ekar
i den
välpolerade korridoren

frusna tårar
rinner
nerför skrynklig kind

leende
utan läppars rörelse
tomma ord
som mist sitt innehåll

på fältet där utanför
står ett torrt träd
vars grenar
bryts

en efter en
av blåsten

glömskan ekar.......

Kaela

När mitt hår blir grått
och nätet av rynkor tätnat
ska jag fortfarande
le åt min spegellbild

när mina ben blir stumma och tunga
ska jag gå långsamma promenader
bland blommorna och fåglarna

när mina händer blir svaga och skrynkliga
ska jag läsa böcker
om regnbågar och soluppgångar


och om jag blir ensam och bortglömd
ska jag sitta vid fönstret
och vinka åt stjärnorna

och om jag glömmer allt jag vet
förlorar allt jag kan
då ska jag jubla över
att jag kan gå
över golvet

om solen slocknar
och regnbågen bleknar

ska jag leende minnas dem

Kaela

Med brinnande fingertoppar
rör poeten
vid orden

och vet

för att skapa en regnbåge
krävs både regn
och solsken

och för att orden ska lysa

måste de hämtas

i det djupaste mörker

och i bländande ljus

Kaela