Omsluten

av livsvattnet

små lemmar
rör sig


ännu bara

instinkter

reflexer

till hälften väckta


livssträngen

fylld av liv


vars märke

din kropp en gång

ska bära för alltid

Kaela

Överfallen av en känsla
lyssnar jag mig
genom min egen
andhämtning

vem vill ha ett liv
.............ett äkta

vill alla bli
..........miljonärer
sjunga allsång
på Skansen
.........bli känd
vara
NÅGON

----- och fisken
i havet
är snart slut

översvämningar
i Kina
dränker drömmar

1000-tals dör
i jordbävningar

................och du

man kan göra fynd
på rean i stan.....

Trädet står redo
inför vinterns köld

knoppen finns där redan

gömd

inför vårens blomning

trädet vet att skydda knoppen
emot kylan


ger den dunigt pansar...

Kaela

Bilden tagen från vårt hustak

Ibland rör vi oss
liksom vid sidan av
vårt nu

Inneslutna i dagarnas
trygghet

där vindarna tystnar
i andakt
inför livet

medan
tiden stelnar
till ett avtryck i sten

Kaela

Han gick utmed dikesrenen
och talade för ingen

så milda var hans ord

om hur världen
bara kan förvandlas
av kärleken

men vem orkade väl lyssna
till token
som sjöng sin visa
i mollton

riktade sina ord
till den avlägsna himlen

-----

Nu finns där inte längre
någon dikesren
och ingen tok
som sjunger sin visa
i moll

kanhända dröjer ännu
över asfalten en ton

och kanske blommar orden
i den gula maskrosen
som tvingat sig upp

genom betongen

för orden om kärlek
kan väl aldrig spärras
av betong och asfalt

eller tid som går

Kaela

Min börda tyngde

och vägen var lång
då bad Du mig

att bära

en annans börda

Mörkret kändes
helt kompakt
ingen
ljusning
åt något håll

då bad Du mig
räcka en annan

mitt
ljus

Skälvande av rädsla
bad jag om mod

då lade du en ny
uppgift
i mina darrande händer

att vara trygghet

i någon annans
liv

Underliga är de
Dina bönesvar

men jag tackar Dig
för
Dina vägar

Kaela

I Dig
hittar jag en bro

till mig själv

I Dig
är jag
den jag verkligen är

I Dig
lever jag
och andas

Den dagen
jag mötte Dig
sjöng vinden
sången om kärleken

Din kärlek
smälte ner
min rädslas pansar

gav mig skrattet
och glädjen

och fick mig att inse
att jag bara kan vara jag

i Dig

Kaela

Bortom det djupa havet
där bergen når
högre än himlen
ska jag stå
på
en klippa av pärlemor

mött av oändlig kärlek ska jag
självklart stiga
in
i förvissningen om
att äntligen hittat hem

Kaela