När dagen drar
sitt sista andetag
föds nattens sång

där i
gränslandet
mellan sömn och vaka

är allting möjligt

när du
vilar
stilla i din längtan

skimrar ljusa dagar
i drömmens
väv

Käraste

ser du frukterna
som lyser
i det daggvåta
gräset

låter rådjuren
äta sig mätta

ser du
rosornas
genomskinliga blad
som täcker marken
likt en
tyllkjol

hör du den milda flöjten
i granarnas sus

anar
du
snyftningarna
i regnet


ser du hasseln
vid den
mossbelupna
muren

liksom glänsande trådar
av guld

så låt
oss följa
de röda bladens lek

hoppa i lövhögarna
du just samlade
ihop


denna höstens svepning

som blir jord

till kommande
vårar


Kaela

Jag behöver Dig
som vårbäcken behöver rännan
för att kunna porla

som blommorna behöver solen

jag behöver Dig
som örnen behöver vinden
för att kunna breda ut sina vingar

Jag är penseln
Du är målaren

Jag är strängen
och Du är harpospelaren

stäm mig till Din ära

Jag behöver Dig
som leran behöver

krukmakarens händer

som låset behöver nyckeln
som skeppet behöver sitt roder

och korallerna ett hav...

Kaela

Solen som sjunker
vid randen
av skogen

omvärver
mina
sinnen
med något jag inte kan fånga

kylan sveper
utmed
marken
når mina bara fötter

tvingar mig in
i mitt mörka
hus

så tänder jag ett ljus
i mina skumma rum
ser skuggorna
fly
in i hörnen

så sitter jag här

medan ljuset flämtar
och
skuggorna vandrar
och tankarna går

om förgänglighet
och
glömska

om allt som var
men inte är

de bittra tårarna
har
torkat

ansikten jag älskat
börjar suddas ut.

känslor av
glädje
och känslor av sorg
har svalnat
och lagt sig till ro

så
vill jag vara
ett med natten
ett med mig själv,
och med ljusets låga


sitta här
och försöka minnas
det jag aldrig fick
utsagt

Kaela

Man måste gå
försiktigt
in i natten

för att få se
den röda
himlens eld
ta stjärnorna i famn

närma sig
med mjuka steg

om
man vill låta drömmarna
födas och bäras
på vingar av kristall

smyg så sakta
ut ur dagen

låt den tömmas
på sin färg

och sina ord

Kaela

Regndropparna smeker mitt ansikte

hoppar av glädje

glänser som
kristall

som om de inte märker
att molnen de faller från
är svarta
och hotfulla

jag sträcker handen
mot dropparna

de
brister

i min hand

för att visa
att i smärtan
bor något
större
som tränger igenom
de mörka
hotfulla molnen

Kaela

 Leena har tagit och bearbetat bilden 

Vet du
att din blick
kan tända någon annan
bejaka krafter
som sovit
i mörkret
av ingen sedda

Så låt oss stämma möte
i varandras
blickar
och bejaka det vi ser

så att allt som slumrar
kan väckas
till
skimrande liv
och skapande kraft

Kaela

När våra händer möts
i bön

och våra hjärtan
i längtan

när
insikten föds
att allt liv
är en enhet

blir drömmen
sann

kärlek och ömhet
ersätter
våld och förtryck

Kärlekens
mysterium

segrar......

Kaela