Den här dikten är skriven av en äldre långvårdspatient i Skottland.
Hon såg inte ut att intressera sig för omgivningen utan satt mesta tiden och stirrade ut genom fönstret.
Efter hennes död hittades dikten bland hennes papper.Den ger oss alla en tankeställare.

Vad ser ni systrar, vad ser ni; säg?
Vad tänker ni inom er, när ni tittar på mig?
“en knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Ser inte ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till".

Är det så ni tänker, när ni ser mig; säg?
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag skall tala om vem jag är,
som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster, och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo-mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag givit och hållit.
Vid tjugofem — ännu har jag egna små
som behöver mig i hemmets lugna vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar, och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går emot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog med att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje,
jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren de alltför få
som flytt
och accepterar kalla fakta att
inget kan bestå.
Om ni ÖPPNAR era ögon; systrar,
så ser ni ej
bara en knarrig gumma.

Kom närmare,
se MIG!

En dikt av en mycket ung Karin Boye

Jag är född i en stad.

Kring min första dröm

har gatornas höga hus stått vakt,

 och gatornas sorlande människoström

har sin förtrollning i blodet mig lagt. J

jag är född i en stad, och jag vet,

 att än en gång skall jag trampa dess gråa sten,

 jag skall höra dess forsande buller igen

och vandra om kvällen i lyktors sken.

När skymningen faller djup och blå,

då skall jag se, huru tusen ljus

 likt skälvande eldstalaktiter stå i vattnet,

där ångarnas lyktor gå,

 medan fönsterna tändas i strandens hus.

Och jag vet, att här andas en livscentral,

förtätat liv är dess atmosfär;

här samlas all världens lust och kval,

 och arbetet, arbetet härskar här.

I morgonens gråkalla våta dis skall jag gå

till min möda min dagliga gång

och höra den stora mödans sång,

 som sjungit i sekler på samma vis.

 Här känner jag världens pulsar slå,

här brusa tankarnas strömmar fritt;

 just här, just här vill jag stridande stå

 i den stora heliga kampens mitt!

Just här är min plats,

jag vet att så är, om jag vill eller ej.

 Men jag vill, jag vill!

Jag är född i en stad.

jag hör staden till.

Det bud, som jag söker, bidar där.
Det håller alltjämt min längtan varm
, fast ännu till hälften det döljer sig...

Men djupt ur gatornas mullrande larm
dess kallande, bjudande stämma jag hör -
den gärning, den gärning, som väntar mig,
det verk, det verk, som jag lever för!

Månvaka

Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hänger på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrug timma
och låter min längtan glimmma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar.

Så...

Han är en robot.

En som kan allt, utom att leva

Han vandrar genom livets sal, med fokus

på dammet i hörnet

Han tror att krig är fred och att döda

är människovärde

Han förväxlar tomhet med substans

och mening med tidens ofrihet 

Han talar om böcker han inte läst och liv

han bara kan ana

Han talar om livet som om det vore en

tavla eller på sin höjd ett CV

Han litar på rapport och aktuellt

Han glömmer sin barndom

Nej jag menar gömmer...

- Vad är en tanke, säger han svagt.

Han vet att tala med sig själv - men glömmer

oftast frågetecknen

Han svär åt livet, men förbannar döden

Bär skor vars spår inte vittnar om riktning

Han vill ha sex med terapeuten,

men inser inte sin sjukdom 

Migrän i sina andetag och

ångest i sin penna - inte ens hjärtat är kluvet 

Han planterar åska, men aldrig i sig själv

Han tycker att åren gnager i benen

men föredrar fortfarande videovåld

Så...därför låter han åren gå,

men glömmer att leva  

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Edith Södergran

Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se - det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!
Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!

Nils Bolander

Innan jag blev mamma,
lagade jag och åt varm mat.
Jag hade kläder utan fläckar
Jag kunde sitta i lugn och ro och prata i telefonen.

Innan jag blev mamma,
sov jag så länge jag önskade,
och oroade mig aldrig över hur sent jag kom i säng.
Jag borstade mitt hår och mina tänder varje dag.

Innan jag blev mamma,
städade jag mitt hus varje dag.
Jag klev aldrig över leksaker.
Jag glömde aldrig texten till vaggvisorna.

Innan jag blev mamma,
oroade jag mig aldrig för om mina växter var giftiga.
Jag tänkte aldrig på vaccinationer.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig kräkts på, bajsats på, spottats på,
tuggats på, kissats på,
ej heller blivit nypt av små fingrar.

Innan jag blev mamma,
hade jag fullständig kontroll över mina tankar, min kropp.
Jag sov hela natten.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig hållit hårt i ett skrikande barn,
så att läkaren kunde ta prover och ge sprutor.
Jag blev aldrig härligt lycklig över ett enkelt leende.
Jag satt aldrig uppe sent och tittade på ett sovande barn.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig suttit med ett sovande barn i famnen,
för att jag inte ville lägga ner det.
Jag kände aldrig mitt hjärta krossas i tusen bitar,
när jag inte kunde stoppa smärtan.
Jag visste aldrig att någonting så litet,
kunde påverka mitt liv så mycket.
Jag visste aldrig att jag kunde älska någon så mycket.
Jag visste aldrig att jag kunde älska att vara mamma.

Innan jag blev mamma,
visste jag inte hur det kändes att ha hjärtat utanför kroppen.
Jag visste inte hur speciellt det kunde kännas att mata en hungrig baby.
Jag kände inte till dessa band mellan en mamma och hennes barn.
Jag visste inte att någonting så litet kunde få mig att känna mig så betydelsefull.

Innan jag blev mamma,
hade jag aldrig gått upp mitt i natten var tionde minut för att se att allt var bra.
Jag hade aldrig känt till värmen,
glädjen, kärleken, hjärtesorgen, undret eller tillfredsställelsen
över att vara en mamma.
Jag visste inte att jag var i stånd att känna så mycket …
innan jag blev mamma.

-OKÄND FÖRFATTARE-

Godnatt alla kära bloggarvänner.

Ska försöka vara isäng så jag hinner sova 6 timmar inatt.

För dig som ännu sitter vid datorn kommer här en dikt av Nils Ferlin.

TVÅ GÅRDAR

Två gårdar synte jag på min stråt:
Tomtebolycka och Själagråt.
Den första var målad himmelsblå,
fadd blev färgen att titta på.
Det skrällde av livslust och grammofon
därinnanför; jag gick därifrån
och kom till den andra stugans dörr.
Då föll det mej för att jag stått där förr.
Skyggt bultade jag - Med ett ljus av vax
kom en nattportier och öppnade strax.
Där frågades inte om mantalsort,
om namn och titel och annat stort.
Jag blev visad en bädd och jag somnade tryggt
från allt som är grällt och fult och styggt.
Stärkt vaknade jag till dag och sol
av en gök som gol.
Morgonen tycktes mej underbar,
Min själ så genomskinlig och klar.

Men fuktigt av gråt var mitt örngottsvar.