Hör hit ni alla unga
som tror att ni vet allt
ni skönheten besjunga
allt gammalt spolas kallt.

Ej livet ännu slutar
när man sen femtio är
man både kör och tutar
och kan ännu bli kär.

Vi som har blitt till åren
har alla redan märkt
fast vi har fett på låren
och rygg som stundom värkt
att ännu kan vi njuta
utav en kärleksstund
än kan vi hastigt kuta
omkring i skog och lund.

Fast håret vårt har grånat
finns gossen i oss kvar
vi upptäcker förvånat
att inget ändrats har

Och kvinnorna blir yngre
för varje år som går
men kanske något tyngre
mer att älska man får.

Ej är det nåt dilemma
att något äldre bli
om själv vi får bestämma
och inte alla ni
som endast tar för givet
att inget kul vi har
men hälften utav livet
har vi kanhända kvar

Ty jag har börjat undra
att om vi riktigt vill
så lever vi till hundra
och kanske litet till

Det gäller blott att sträva
på levnadsstigen här
och aldrig nånsin bäva
för det som framför är

Gösta 50+

Brasan prasslar, och utanför

ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.

Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.

Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,

då brasan sprakar

och ingen är stum
då ingen av dem fattas.

Erik Lindorm

Allt längre blir skuggorna, när höstsol 
går i kanten,
nu höstlöv målats med lätta penseldrag.

Mellan molnen genom gluggarna höstsolen 
tar chansen
att ge oss en glimt utav höstens behag.

Om än vi saknar sommaren så vill vi ändå se
vad en höstsol har att bjuda på.

Om allt en sommar hade av fägring åt oss ge
det kan vi meditera om när mörket 
faller på.

Så vilsam kommer skymningen när höstkväll 
stänger grinden
till dagen som var grå och nu går in i natt.

Nu genom kala grenar rasslande 
går vinden
när löven lagts till ro över vissnad blomrabatt.

Nu åter gått en sommar å dagen går 
mot hösten
med himmel som är hög och lyser blå,
ej längre ängar blommar, men vi kan 
finna trösten
i dagar som är vilsamma och grå.

Det är för oss en lisa att låta tanken gå
tillbaks till sedan länge svunnen dag,
få sitta blott å drömma när mörkret faller på
då lågan uppå hällen lyser svag.

Så vilsam kommer skymningen när höstkväll 
stänger grinden
till dagaen som var grå å nu gått in i natt.

Nu genom kala grenar rasslande 
går vinden 
när höstlöv lagts till ro över vissnad blomrabatt.

Läste den här dikten i en tidning men kunde inte hitta något namn på poeten.

Två gårdar synte jag på min stråt:
Tomtebolycka och Själagråt.
Den första var målad himmelsblå,
fadd blev färgen att titta på.
Det skrällde av livslust och grammofon
därinnanför; jag gick därifrån
och kom till den andra stugans dörr.
Då föll det mej för att jag stått där förr.
Skyggt bultade jag - Med ett ljus av vax
kom en nattportier och öppnade strax.
Där frågades inte om mantalsort,
om namn och titel och annat stort.
Jag blev visad en bädd och jag somnade tryggt
från allt som är grällt och fult och styggt.
Stärkt vaknade jag till dag och sol
av en gök som gol.
Morgonen tycktes mej underbar,
Min själ så genomskinlig och klar.

Men fuktigt av gråt var mitt örngottsvar.

Nils Ferlin

Det goda du gör idag

glömmer folk ofta i morgon;
Gör det ändå!

Om du är framgångsrik

kommer du att få några falska och några verkliga fiender;
Var framgångsrik ändå!

Om du är snäll kanske folk anklagar dig för att ha
själviska, dolda motiv,
Var snäll ändå!

Om du är ärlig och uppriktig kanske folk lurar dig;
Var ärlig och uppriktig ändå!

Vad du tillbringat år med att bygga kan
någon kanske förstöra över en dag;
Bygg ändå!

Om du finner kärlek och sinnesfrid
kan andra bli avundsjuka;
Var lycklig ändå!

Ge världen det bästa du har,

det är kanske aldrig tillräckligt;
Ge ändå världen det bästa du har!

Du förstår,

när det kommer till den slutliga räkenskapen
så är det mellan dig och Gud;

Det var ändå aldrig
mellan dig och de andra!

För mig okänd poet

Brittsommars

skira solflor

omfamnar

höstgrönskas

blida sötma

Flyttfågelflytten

förbi

Älgöde

prövas

Vindrikt

våtväder

väntas

Ingemar Flodén

Allt som är vänligt ment,
kommer för sent,  
målas med guld på kransars band,  
lägges som blomma i kallnad hand.  
Men huggen och stygnen  
under de gråa vardagsdygnen,  
de träffade djupt i det levande hull,  
som nu skall bli mull.

Vi smussla vår ömhet och ånger  
in i det öra,  
som ej kan höra,  
men hörde vårt hat så många gånger.  

Med godhet vi le  
mot ögon som längre ej se  
och först intill slocknade pannor  
böja vi oss utan bannor.

Måste det vara så?  
Vassa blickar och tänder  
mot bröder och systrar som kring oss gå  
med levande ögon och varma händer?  

Varför skall vårt väsens musik  
lösas och strömma rent  
först när det är för sent,  
brusa som tårar  
blott över bårar,  
bränna som kyssar blott stelnade lik.

Erik Lindorm

Och månen log genom rutan
och natten var mjuk och stum
det brann några ljus på bordet
och skuggor föll i vårt rum.

Och månen log genom rutan
och hjärtat slog varma slag
vi växlade tankar i natten
och skildes strax innan dag.

Och månen log genom rutan
och frågor fick gåtfulla svar
ibland satt vi andlöst stilla
och såg att månen fanns kvar.

Och månen log genom rutan
- vem hade hängt upp den så? -
och allt vad som sedan hände
kan bara månen förstå.

Birger Franzén