Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Var plockas under träden
så stora rosenhäger,
var vaggar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Var bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Var leva mina minnen?
Var leva mina döde?
Var lever jag i njugga
och långa år, som väva
av gråa garn mitt öde?
Jag lever som en skugga
där mina minnen leva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
av alla sammanblåsta
och torra löv en matta.

Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock därinne
vid fönstret, själv ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi övergiva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat riva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar

De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De överskygga jorden
och alla dina tankar,
som hur din lott är vorden,
var natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
– vår egen värld – den enda
vi mitt i världen bygga.

Verner von Heidenstam

På en tid
värmdes mina fötter
framför spisen.

Ugnsluckan nedfälld,
ett vedträ tvärsöver
som fotapall.
Någon rörde om med spiskroken
bland glöden.
Brassade på.

Utanför blånade snön.
Leken var slut. Den dagen.
Från strumporna
hängda till tork över tråden
föll klumpar av smältande is.
Fräste på järnspisens ringar.
Det värkte och stack i rödfrusna tår.
Hettan spred sig som kärlek i blodet.
Ja, som kärlek.
Skrik inte.

Jag vet.
Att allt har sin tid.
Att elden har slocknat i gamla spisar.
Men värmen
har varat länge...

Elsie Johansson

Avundsvärda är de likgiltiga
- de i stugvärmen sittande
dem ska intet ont kunna vederfaras

Sannerligen, vad skulle kunna sveda
deras plattfötter -
vad skulle kunna rubba
deras snäva cirklar -

Ett klokgrepp runt en trädstam
kan inte åstadkomma någon skada
inte heller ett käfthugg
kring kall sten

Att hela världen brinner
angår dem inte - möjligen
om grannens hus skulle hotas
- då kanske de går ut och höjer
brandförsäkringen
på sitt eget -

Birger Franzén

Det är vackrast när det skymmer

All den kärlek himlen rymmer

Ligger samlad i ett dunkelt ljus

Över jorden, 

Över markens hus

Allt är ömhet

Allt är smekt av händer

Herren själv utplånar fjärran stränder

Allt är nära, allt är långt ifrån

Allt är givet

människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig

Inom kort ska allt tagas ifrån mig

Träden, molnen, marken där jag går

Jag skall vandra -

ensam utan spår

Pär Lagerkvist

Innan jag dör vill jag tala om för alla att jag älskar dem
Innan jag dör vill jag ha åstadkommit något med mitt liv
Innan jag dör vill jag ha levt livet
Innan jag dör vill jag veta att allt är klart
Innan jag dog ville jag så mycket
När jag dog var allt redan försent

Okänd poet

En liten geting flyger mej vilset förbi
där jag sitter
i trädgårdsbersån.
Så fylld av dess surrande bienergi
att fylla upp nektardepån:

Så ser den ett blomhav och dyker så strax
och letar bland stjälkar och blad,

men det blomhav den finner är duk utav vax,
med ratad citronmarmelad.

Och getingen suger för drottning och kupa
och fastnar i kletet och hur det sen gick,
så slet den sig loss och föll ned huvudstupa
i gräset och stack sen med mord i sin blick.

Den getingens ilska jag nog hade väckt,
för jag skrattade visst ganska rått.
Och när jag såg att den vände med hela sin släkt -
Jo då, vet ni,
rusa jag brått.

Och jag kuta och fäkta med armar och ben
och tog skydd bak en gårdspalisad.

Där snopen jag åsåg i kvällssolens sken,
att intresset nog inte var jag;

Utan vaxdukens klet
av citronmarmelad.

Göran Hansson

Kanske är jag en blomma på sommarens äng
som ler fast det snart är adjö
Som ler för det väntar en lustgård nånstans
på blommor som inte vill dö.

För det är nåt i blommor som inte hör hit
som vägrar bli jord eller stoft
det märker man tydligt i gullregnets färg
och i liljekonvaljernas doft.

Atle Burman

Anna Greta Wide är en ganska bortglömd poet.

Hon föddes 1920 och dog 1965 - alldeles för tidigt.

Men hann ändå sätt sitt avtryck i den poetiska världen.

En av hennes  dikter jag verkligen gillar är denna:

Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.