Människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av -

den mynnar i doftande sommaräng

och källor och blåa hav -

den för ur de djupa skikten

det eviga livets saft:

_

den gränslösa tillförsikten,

som tror på det godas kraft

och botar det ondas sjuka

och blommar och ler och vet

i barnansiktenas mjuka

och rörande öppenhet

och svävar kring barnets vita säng

och över den gamles grav -

_

nej, människosjälens navelsträng

kan aldrig gå riktigt av.

Anna-Greta Wide

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt

20 juli 1864 - 8 april 1931

Då man bäst skulle behöva orden
äger man dem inte -
orden som skulle trösta
och ge nytt hopp -

glädjen har så många ord
men sorgen nästan inga
- är det därför
sorgen är så svår

Då man bäst skulle behöva orden
får tystnaden tala
och gör väl så också
men Gud -

vad jag hade önskat några ord
några goda ord
några hjälpande ord
då du kom med din nakna sorg

Birger Franzén

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt

Du vet säkert vem Henry Bronnet är.

Cirkusdirektör - just det ja...tänker du nu.

En av bröderna bakom Cirkus Scott.

Men människor är mångfacetterade  - det vet jag ju - men fick ytterligare ett bevis för när en god vän sände mig en dikt som heter Höst - av Henry Bronnet.

HÖST

avsked ligger
i luften
liv och död
följs tydligt åt

dörren synlig
i dunkelljuset
ännu stängd fast
med tydlig såt

i dess närhet
hör jag hjärtat

blir jag älskad
älskar jag

för min hand
är ännu tom

hinner jag
innan dörren
öppnar sig för
mig en dag

Inte bara vad du gav
tackar jag dig för
utan också
för vad du ville ge

Inte bara dina ord
tackar jag dig för
utan också
för allt du ville säga

Inte bara dina tankar
tackar jag dig för
utan också
för ditt varma hjärta

Birger Franzen

Även om sommarvärmen dröjer på steget så vet vi att imorgon är det första september och den första höstmånaden.

Kom att tänka på Edith Södergrans dikt: Höstens bleka sjö i morse och tänkte att kanske någon av er kära vänner, läsare och besökare skulle gilla den också:

Varsågod!

Höstens bleka sjö
tunga drömmar drömmer
om en vårvit ö
som sjönk i havet.

Höstens bleka sjö,
hur din krusning gömmer,
hur din spegel glömmer
dagar som dö.

Höstens bleka sjö
bär sin höga himmel lätt och tyst,
såsom liv och död i ett ögonblick
i en somnad våg varandra kysst.

Jag måste få ge mej själv en dag, då min

tanke får sväva fritt,

en dag då jag tar mitt första Steg,

och vet att det Steget är mitt!

Jag vill vakna upp i ett eget rum,

och resa mej upp, och stå på golvet en stund,

och fråga mej själv,

åt vilket håll ska jag gå?

Ett Steg i sänder!

Och sedan ett Steg till!

Det blir härligt att se vad som händer,

när man går åt det håll man själv vill!

Jag måste få fråga mej själv,

Vem jag är,

och varför jag gör det jag gör?

Jag kan inte leva med dörren stängd, om mitt Liv står där utanför.

Och ropar man på mej från alla håll, så svarar jag -

Vänta en stund!

Idag vill jag följa min egen röst.

Idag är jag ingens Hund.

Ett Steg i sänder!

Och sedan ett Steg till!

Det blir härligt att se vad som händer,

när man går åt det håll man själv vill! 

Kent Andersson

Kent Anderson är välkänd för de flesta av oss - som  skådespelare, dramatiker och manusförfattare.

Däremot vet inte alla att Kent skrev en hel del dikter.

Kent  föddes 1933 i Göteborg  och dog 2005 i Göteborg.