Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut

Erik Lindorm

Jag bröt mitt bröd, som andras hand fått baka,
och drack mitt vin, som jag ej själv beredde.
De, som haft mödan, fingo aldrig smaka
dess frukt, förrn de på mörka vägar trädde.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
O må mitt säde hundrafaldigt bära!
De bära fröjd, som bära andras börda,
de skära liv, som andras skördar skära.

Karin Boye

Kärleken gör dig vacker
modig ung o stark.
Ger känslan plats i himlen
och foten stadig mark.

Kärleken ger dig tröst
och läker gamla sår.
Den öppnar låsta dörrar
till någon som förstår.

Kärleken dig berusar
och gör din tanke svag.
Tänder all din längtan
men följer egen lag.

När man den ger och får
så tar den aldrig slut.
Då blir den till en gåva
som räcker livet ut.

För mig okänd poet.

Har fått dikten av en mail-vän som heter Jeanette

Poeten är okänd också för henne

När en blomma bryts av
I sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva…

Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara…

Atle Burman

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Nils Ferlin

Dina ögon, stora, djupa
sken av kärlek, sann och fri
Lik en gloria ditt ljus var
Aldrig gick du nåt förbi
Du sa "Vänta här och titta
Kom, beundra här med mig!"
Varje svag ville du hjälpa
Alla lika var för dig

Något självklart blev fantastiskt
Något tråkigt blev till skratt
Det som fult vat blev till skönhet
Du spred glädje dag som natt
Du sa alltid "Visa! lär mig!"
Din förundran var total
Allt du hade, det var oskuld
Inga laster, inga kval

Du var lycklig och såg saker
som jag inte längre såg
Du var nyfiken och öppen
Allt du sett kom du ihåg
Älska, lära blott du ville
Folk, träd, djur gav lyckorus
Aldrig mer ni borde tiga
Ni, små varelser av ljus

Jag vill tacka dig för hjälpen
Med att minnas vem jag var
Att jag älskat hela världen
Liksom detta liv jag har
Något hände under åren
Kärlek, vidsynthet kom bort
Även glädjen och förundran
Visste då, att ljuvt är kort

Jag har stannat till vid blomman
Visste doften ej blev kvar
Jag har träffat ung och gammal
Svart och vit jag älskat har
Jag har stannat upp, beskådat
Jag har nynnat glädjesång
Från idag jag lovar märka
Vad jag ser på livets gång

Okänd poet