Inte finns det många så underbara sånger och dikter om barn som Olle Adolpssons "Det gåtfulla folket"

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Kom, sol, som en gud över åker och slog,
lys hjärtan som längta till ljus!
Blås, vind, och fall rägn i den spirande skog,
väx, gräs, över viddernas grus!

Väx, spirande säd, i den mörka mull,
skjut ax och gulna till bröd!
Av hunger och jämmer all världen är full,
kom, sommar, att frälsa från nöd!

Kom, sommar, med bröd, tiofalt, om du vill,
nu blive din räddande gärd.
Dig sol, dig jord, vi bedja till,
och till plogar i stället för svärd.

Dan Andersson

Jag har aldrig fått se hans
ansikte,
än mindre rört vid hans sår.
Jag har bara skymtat ett
leende
över mytens tätaste snår,

en regnbåges mjuka leende
genom tårarna:

ljus av ljus.

- Och det talas om många
boningar i ett stort
förbarmande hus.

Anna Greta Wide

Det är så sällsamt att tänka:
Nu kommer ett nytt år igen,
med dagar likt vita brevark,
som ingen skrivet på än.

Ty vad ska vi skriva på arken,
som vi inte skrivit förut?
Och vad kan vi hoppas ännu
av vandringen utan slut?

Det framfarna årets sidor
dem skrev vi i hastigt mod.
De blev klottriga, fulla av plumpar
och bitvis skrivna med blod.

Vi vända med bävande hjärtan
de nya dagarnas blad,
ty från dem skall det goda stråla
och värma ur varje rad.

Det gamla var ju det gamla,
men det nya är rent och vitt,
på det skall vi pränta om kampen
för allt som är ljust och fritt.

Vi vill - ty den eviga elden
den dör ej trots alla sår.
Och vi ropar varandra ur mörkret:
O, bröder! Ett gott nytt år!

Gustav Sandgren

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
små stjärnor som strålar och blänker,
kanske tänds de av kärlekens tankar
som nån här på jorden tänker.
Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
som levande klara kristaller
för att återge himlen ljus och balans
när andra slocknar och faller.

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
när någon har knäppt sina händer,
kanske tänds de av kärlekens böner
som nån här på jorden sänder.
kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
i rymdernas stjärnströdda vimmel,
kanske kärleken är vår jordiska chans
att skapa en ljusare himmel....

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
ty kärleken kan göra under,
kanske skapas det något för evigt
i flyende korta stunder.
Kanske nya stjärnor kan tändas nånstans
när kärlekens makter får råda,
kanske blev det rätt mörkt om kärlek ej fanns
och inte fanns stjärnor att skåda....

Atle Burman

Denna dikten av Nils Bolander har två olika namn.

Den heter" Ett ark papper" och den heter "Sylvestertankar"

Jag såg ett pappersark fullskrivet med bokstäver och ord.

Grova stavfel och språkfel. Osköna överstrykningar.

Fula plumpar. Klumpiga staplar. Slarviga öglor.

Jag läste och upprördes i mitt innersta.

Vilken klåpare hade komponerat detta nonsens?

Vilken inbilsk narr hade skapat detta fuskverk?

Då såg jag med ens vad det var

och rodnade av blygsel och skam:

Det fullskrivna arket var mitt gångna år.

Jag själv var den klene skrivaren,

mästaren till klottret och kråkfötterna.

Och längst ned på sidan

hade en mäkta sträng lärare skrivit

med rödaste blod

ett rättvist betyg: Underkänd!

I samma stund skymtade jag en hand,

som räckte mig ett nytt, bländande vitt, oskrivet ark,

och förnam en röst som sade: Skriv!

Det vita arket var mitt nya år,

och handen och rösten var den stränge lärarens

som givit mig ännu en chans

före avgångsexamen, den sista, den ofrånkomliga.

Då föll jag på knä

- en skamsen liten skolpojke-

och bad:

Herre, du stränge men rättvise lärare!

Inte en bokstav vill jag skriva

utan att du håller i pennan,

inte en mening

utan att du formar den,

inte ett skiljetecken

utan att du godkänt det.

Som dånet av ett starkt tordön

och bruset av väldiga vatten

nådde mig då hans röst:

Skrivare, skriv!

I en starkare hand har du utlämnat din penna.

Nu är du äntligen mogen

att skriva en godkänd sida.

Och fylld av en outsäglig trygghet

präntade jag de allra första stavelserna

på det nya arket:

Se, han gör allting nytt!

En pennfjäder i den Store Skrivarens hand

vill jag vara.

Skrivare, skriv!

Skriv snabbt, skriv hårt, skriv brinnande!

O, att han ville ta ett fast grepp om mig

och med sin levande ande

skriva en outplånlig skrift,

ett Kristus-brev, i mitt liv

för bröderna att tröstas, stärkas

och förnyas av.

Så att någon enda liten människa

kunde tacka Gud för mig.

Nils Bolander

Nils Ferlin har skrivit många underbara dikter.

Många dikter känns mörka och beskriver en stor ensamhet och ett utanförskap.

Jag tycker om hans dikter - alla hans dikter.

Men den som tar priset för mig är nog ändå denna.

Kan du höra honom komma – ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder -
Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder – -

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
- så djup och så drömmande stilla
han vandrar dej till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dej inte alls något illa.

Ty han talar ej latin – som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.”

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
små stjärnor som strålar och blänker
Kanske tänds de av kärlekens tankar
som nån här på jorden tänker
Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
som levande klara kristaller
för att återge himlens ljus och balans
när andra slocknar och faller

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
när någon har knäppt sina händer
Kanske tänds de av kärlekens böner
som nån här på jorden sänder
Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
i rymdernas stjärnströdda vimmel
Kanske kärleken är vår jordiska chans
att skapa en ljusare himmel...

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
ty kärleken kan göra under
kanske skapas det något för evigt
i flyende korta sekunder
Kanske nya stjärnor kan tändas nånstans
när kärlekens makter får råda
kanske blev det rätt mörkt om kärlek ej fanns
och inte fanns stjärnor att skåda...

- Atle Burman