Birger Franzén, som gick bort för fem år sedan har skrivit många underbara dikter om det lilla som ändå är det stora, och här är en av dem.

Varsågod att njuta!

Detta med människors möten
- de flesta går spårlöst förbi
men några sätter sina spår
blir till molnbarn med solstänk i
Blir till jubel och sång i själen
- till en blommande maskrosäng
- en näktergalsdrill i snåren
innan natten bäddar sin säng

Nog är det svårt att förklara
- och inget det tjänar väl till -
men livet skulle nog bli trist
utan maskros och fågeldrill
Och ett möte där våglängd stämmer
kan förändra en gråtrist dag
ge längtan och lust att leva
- ge vår vandring nya behag

Störst av allt är kärleken
- den kravlösa kärleken
som inte villkorar -

Som bara finns där
- som inte är missunnsam
- som inte minerar
och lägger ut snubbeltrådar

Sann kärlek är generös
- bygger inte på något ägande
- den bara finns där
lika självklar som sol och måne
som havet och vindarna

Som en granitklippa är den
varpå själva livet vilar

Det går inte att älska
och samtidigt ställa krav

Kärleken är inte förhandlingsbar
men den är nödvändig
och svartsjukans yttersta motpol

Störst av allt är kärleken
- den kravlösa kärleken

Birger Franzén

Livet är en chans, ta vara på den.

Livet är skönhet, beundra den.

Livet är lycksalighet, njut den.

Livet är en dröm, låt den bli verklighet.

Livet är en utmaning, anta den.

Livet är plikt, uppfyll den.

Livet är en lek, lek den.

Livet är dyrbart, ha omsorg om det.

Livet är en rikedom, bevara den.

Livet är kärlek, ge dig hän åt den.

Livet är en hemlighet, upptäck den.

Livet är ett löfte, låt det gå i uppfyllelse.

Livet är sorg, övervinn den.

Livet är en sång, sjung den!

Jag upplever att de flesta av oss är på väg och

Det är väldigt bråttom till det som väntar där

Borta…..

Varför är det så bråttom?

Jag upplever att lyckan är i det som jag upplever just

nu, för i går och i morgon kan jag idag inte

uppleva…inte ännu i alla fall.

Så varför inte

vara i det som är just nu, och se hur det är!

Jag är sängen du sover i..märker du hur

skön jag är?

Jag är kaffet du dricker…känner du min

doft?

Jag är barnet vid frukostbordet…ser du

mig?

Jag är solen som skiner på dig…märker du

det?

Jag är sången i radion…hör du mig?

Jag är kassörskan på affären…ser du mig?

Jag är maten du äter…känner du vad jag smakar?

Jag är människan som älskar dig…förstår

du det?

Jag är hjärtat som arbetar för dig…är du

tacksam för det?

Jag är vårfågeln som sjunger för dig…hör

du mig?

Jag är den som pratar med dig …lyssnar

du?

Jag är längtan i din kropp…känner du mig?

Denna dikt är skriven av signatur Lena P

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.

Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt

Ord kan bli till en hängbro

som tyngs utav gräl och gråt.

Ord kan bli till en svängbro

som skiljer älskande åt.

Ord kan bli till en gångbro

som byggs med ett snabbt förlåt.

Ord kan bli till en betongbro

som aldrig rivs efteråt.

Börje Crona

Denna dikt kom en av våra frivilliga med till kansliet idag.

Visst är den otroligt fin?

Orkar du inte ett steg mer,

lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet

-- tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma

-- små, små ting,

föraktade i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.

Karin Boye