Jag bläddrar i en liten bok av Dom Helder Camara, freds- och fattig-biskopen i Brasilien.

Den heter 'Tusen skäl att leva' och är små lyriska meditationer på några rader, skimrande som pärlor.

Camara har verkligen levat med människors sorg, svält, tortyr, död, gjort det allt till sitt eget.

Hans meditationer lyser av tacksamhet och glädje.

Dom Helder Camara.

Hans enkla, stillsamma livsvisdom är en av tonerna i det

trygga grundackordet i mitt liv, det som vibrerar djupt inom mig även när den ytliga melodislingan är ur rytm av stress eller ostämd av spända relationer.

Här delar jag några ord av honom som följer mig....

Herre förbarma dig

och se med särskild ömhet

till dessa personer

som är så väldigt logiska,

så väldigt praktiska,

så väldigt realistiska

att de blir irriterade

över att man kan tro på

en blå liten häst.

********

Lägg örat till marken
och lyssna till ljuden runt omkring.
Först hör du bara
brådskande, oroliga steg,
rädslans steg i mörkret,
förtvivlans och upprorets steg.
Ännu hör du inte några hoppfulla steg.
Men pressa örat ännu hårdare mot marken,
håll andan, lyssna noga:
Mästaren är på väg.
Du hör honom kanske mindre
när allt är som det skall
än i de tunga och osäkra stegens
svåra timmar.

************

Du har lärt dig av livet,
säger du.
Menar du då,
att du kryper ihop
och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu
av alla dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme
och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig
att hellre fortsätta genom livet
som analfabet,
inför människor naiv,
som ett barn inför Gud

********

Försök att nå
din egen hand
genom en glasruta
och du inser
hur fasansfullt det är att stå
bredvid den man älskar
men mellan sig ha murar av själviskhet

Du måste offra allt
och ta din glädje,
där den är vassast mängd med tagg
vid dikeskanten

där den är bittrast
och mest tung för dig,
den hårda glädjen.

Säg, anar du vad den förmår att ge,
den hårda glädjen,
som pressar allt ditt innersta
och smular ditt hela jag
och träffar det du djupast gömt
och dödar -

men finns hos dig
och växer till ett ofattbart
och sällsamt dyrt och bittert vunnet ting
i dig -

den hårda glädjen,
som stiger som ett jubel
ur din själs förtvivlan?

Kerstin Söderholm

Ett barn som blir fött -en sång klingar sprött
och överallt är det stor förväntan
Ljus i fönstret -snöflingsvind
kalla tår -blossande kind

Juletid -stilla ro och frid och på himlen stjärna så blid
Det klingar av klockor och människor ler
En tid då vi tror på det goda vi ser
En tid att glädjas -att öppna vår boning
En tid för tillit och försoning
Ljus och värme -som kommer närmre
Änglar i höjden som hälsar vår Herre

Det är tid att dela och tid att drömma

 tid att förlåta -tid för att glömma
Julen är här, kärlekens ord

ger hopp om att det ska bli fred på vår jord

J. Forsman                                      

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

Nils Ferlin

I livets villervalla vi gå på skilda håll

vi mötas och vi spelar vår roll –

Vi dölja våra tankar, vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar och slår –

Vi hakar våra skyltar var morgon på vår grind

och prata om väder och vind –

I livets villervalla så nära vi gå –

men så fjärran från varandra ändå.

Nils Ferlin

Du måste offra allt
och ta din glädje,
där den är vassast mängd med tagg
vid dikeskanten
- där den är bittrast
och mest tung för dig,
den hårda glädjen.

Säg, anar du vad den förmår att ge,
den hårda glädjen,
som pressar allt ditt innersta
och smular ditt hela jag
och träffar det du djupast gömt
och dödar -

men finns hos dig
och växer till ett ofattbart
och sällsamt dyrt och bittert vunnet ting
i dig -
den hårda glädjen,
som stiger som ett jubel
ur din själs förtvivlan?

Kerstin Söderholm 

"Man talte om kärlek poetiskt
på gårdagens tekalas
och herrarna tog den estetiskt
och damerna tog den med grace.

”All kärlek bör ske platoniskt”,
sa hovrådet kort och torrt,
då log hovrådinnan ironiskt
och vände sig suckande bort.

Domprosten talte med svada:
“Se, kärlek får ej bli för rå,
för då kan den hälsan skada”
Då läspade fröken: “Hur så?”

Grevinnan fick vemod i kroppen:
“Ack, kärleken är en passion”
och räckte älskvärt koppen
med teet åt herr baron.

En plats stod tom vid bordet
du, barn, skulle suttit där
och sagt det rätta ordet
och lärt dem vad kärleken är.

Okänd poet