Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm

En droppe som faller
i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg
en minut

Brister och faller
och drömmen är slut

Nils Ferlin

Jag letar efter ett ord
ett helt nytt ord
ett ord som ingen
någonsin hört
Jag letar efter ett ord
som betyder
att du är det finaste

Hans & Monique Hagen, översättning Barbro Lindgren

Jag undrar mer och mer
om allt konstigt som jag ser
på TVn varje dag,
där finns barn som inte har det lika bra som jag,
inga kläder, inga skor,ingen mat
inget hus därdom bor

Jag undrar mer och mer
om allt konstigt som jag ser,
det är krig i många länder,
där finns barn med rädda ögon, tomma händer,
de borde gå i skolan, leka och ha rast.
I stället får domgömma sig för bomber i all hast.

Jag önskar att en ängel från himlen kom ner
och gav dom allt dom behöver och ännu mer.
Men sen fattar jag, den ängeln är jag och du.
Men sen fattar jag, den ängeln är jag
och vi kan dela med oss nu.

Jag undrar mer och mer
om allt konstigt som jag ser
på vår skolgård varje dag,
där finns barn som inte har det lika bra som jag,
retad, knuffad, får inte va me'.
Jag vill nån vuxen ska komma och se
hur det e.

Jag önskar att en ängel från himlen kom ner
och gav dom allt dom behöver och ännu mer.
Men sen fattar jag, den ängeln är jag och du.
Men sen fattar jag, den ängeln är jag
och vi kan dela med oss nu.

Matilda 13 år

Så kom du då till slut, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!

Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timman innan gryningen.

Så kom du då till slut, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!

Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timman innan gryningen.

Ylva Eggehorn

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.

Än leker ett barn i höstens gråa rök,
och en flicka går med blommor i handen.
Och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp

Edith Södergran

I vårens tid, då lövsångarn börjar att drilla
och finken och trasten, var fågel på sitt vis,
då sjunger också Mannen att Kvinnan förvilla.
Men hon som finken sjunger om, hon sitter tyst och stilla
/ty hon är icke skön blott, men hon är även vis/.
Dock, människan bör ha någon hyfsning framför djuren,
och artigheten stiger med den högre kulturen.
Ty ämnar jag sjunga till Mannens pris!

Tro ej att därigenom någon värdighet du mister,
du stolte man. Höj icke något missnöjets skri.
Jag vet det ligger mer för vårt späda röstregister
att hela ömt, men tyst dina strumpfötters brister.
Tag blott emot en ofrivillig suck av sympati!
När vårmånen skiner på den gamla slottsfasaden
och lönnarna glada blandar guldstänk i staden,
då är du så värderad som du nånsin kan bli!

Du vet att sedan urtid vi förekom tillsamman.
I grottor sög vi björnmärg i glädje och gamman,
men björnen fällde du /det var hederligt gjort/.
Vår strävan blev att vårda den på härden tända flamman,
du vände dig till bragder som sagorna sport.
Sen dess har världen ändrat sig - mot dolda mål hon hastar -
och du, o Man, en omild blick på konkurrenten kastar.
Men vet, att innerst inne är det likt sig i stort!

Du täckes lyxstudentska, den doftande snäsa?
O Man! Den fina doften, den sprids för din näsa!
O, Man! Den granna jumpern, den lyser för din skull.
Och om du skulle finna henne klen i att läsa,
o Man, det är av dig hennes hjärta är full.
Och för de mera flärdfrias doftlösa skara
är du ett lömskt Memento, en lurande fara,
som hotar störta framtidsplaner kapitalt omkull.


O Man, vad vi har gnabbats genom alla dessa tider,
o Man, vad vi har tärt i förbittrade strider
vår vilja, vår vardagssega kraft och vårt mod!
Så låt oss sluta fred och besinna omsider,
att du och jag till sist dock är av ett och samma blod.
Så långt som forntid skymtar och som framtid sig sträcker,
var dotter har en far, som mot skyarna räcker,
var son har en moder, som är helig och god.


Du lyfte fordom kvinnan som madonna över jorden,
och äntligt, när hon rördes av de dyrkansheta orden,
då räckte hon sin gyllene sko åt trogen trubadur.

Nu är hon vid din sida till jordens dotter vorden,
och riven mellan oss är det okändas mur.
Hon bär ej guldskor mer, och ej gloria heller,
men om ett handslag ännu emellan oss gäller,
så håller vi som förr ihop igenom ur och skur.

Det är om aftonen man bryter upp

vid solnedgången

Det är då man lämnar allt.

Tanken tar ner sitt tält av spindelväv

och hjärtat glömmer varför det har ängslats

Ökenvandraren överger sin lägerplats

och fortsätter sin färd i nattens stillhet

ledd av gåtfulla stjärnor

Pär Lagerkvist