... visar förståelse för mina stapplande steg.
...  har insett att mitt öga börjar bli grumligt
         och mina tankar ibland lite tröga.
...  förstår att mitt öra måste anstränga sig för
         att fatta allt man får höra.
...  förstår att min uppmärksamhet kan svikta
         och som därför aldrig säger: "Det där har 
         du nyss berättat  för mig". 
...  med ett vänligt léende stannar upp en stund
         för att prata litegrann med mig.
...  förmår återkalla minnen från flydda dagar.
...  låter mig känna att jag fortfarande är älskad
         och inte alldeles övergiven. 
...  i sin godhet hjälper mig igenom de få dagar 
         som återstår för mig och som flyttar undan 
         några stenar från den sista biten på min väg
         till mitt eviga hemland.

Ur boken. "Ett steg i taget"

Det borde finnas någon soppa

som kunde åldrandets framfart stoppa

och gärna krydda lite lätt

med tur att tippa tretton rätt.

Tänk om det fanns en karamella

som gjorde människor så snälla

att varje gång dom bet en bit

så lät de bli att snacka skit.

Kan ingen tillverka ett klister

som lagar nerver när det brister

och lagar synen på en del

som bara ser varandras fel.

Poeten okänd för mig

Jag bär på en sång
den spränger alla gränser
en sång om lycka
given alla folk
Jag ber i min bön
att alla krig ska sluta
min längtan är stark
- få vara Livets tolk

Jag bär på en dröm
att alla ska bli vänner
att ingen längre
hatar och förstör
Jag ber i min bön
- så barnslig kan den tyckas
att inte en själ
av svält och armod dör

Jag bär på en sång
i djupet av mitt hjärta
att bara goda
tankar ska bestå
- att allt som är gott
ska sprida sig på jorden
föröka sig snabbt
och himmelriket nå

Birger Franzen

LÄS OCH NJUT!

DU KLARAR SÄKERT GAMMELSVENSKAN!

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.

Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.

Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!

Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karldfeldt

Ensamma måste vi vara-

fastän på olika sätt
Inte är ensamhet bara
ensamhet rätt och slätt.
Ensamheten värmer och kyler,
ensamhet gråter och ler,
ensamhet röjer och skyler
tar och ger.

Ensamma måste vi vara

leva i olika land -

därför kan ingen förklara

undret som sker ibland:

Livet slår upp i en flamma

dubbel,betvingad och het

först när vi mötas i samma ensamhet

Anna Greta Wide

Du som tycker om denna dikten och vill veta mera om poeten

Läs Jenny Frisks specialarbete som är lättläst

http://cke.se/jennyfrisk.htm

Visste du att Lars Berghagen skriver dikter...

Jag hittade av en tillfällighet denna .

Den heter NU

Nu, stormen har bedarrat och själen funnit frid

Ditt sista andetag, blev tystnad himmelsvid

Din sista strid är över och stum vår klagosång

  Ett skepp styr ut mot okänt mål i livets solnedgång 

N
u tystnar vind och fåglars kör, dom undrar var Du är

  Du satt ju nyss och lyssnade till vårens kvällskonsert

Du lyssnade så varsamt då, till både moll och dur

som om Du vände blad för blad, i minnets partitur 

Nu snuddar aldrig mer din fot, vid klöverängens blad

den saknar Dig, Din barndomsstig, den första i en rad

och aldrig mer ska älvens våg, få kyssa dina tår

en kvällsbris kärleksfull och öm, få leka i ditt hår 

Nu ska Du aldrig famnas mer, i glädje och till tröst

Och aldrig mer ska längtans sång få sjunga i Ditt bröst

Ett skepp styr ut och lämnar kvar, till avsked dessa ord:

Att älska och bli älskad är det största på vår jord   

Lars Berghagen   

Jag talar till mina vuxna barns änglar

Följer ni dem fortfarande?

Bär ni deras önskningar i era händer?

Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet

och när de förnekar er och livet

vänder ni er bort och gråter

Men stannar kvar?

De behöver er

Mera än då de var små

de behöver er förtvivlat

för ungdomen är den svåraste tiden

Allting ska göras på egen hand

man skall rycka sig lös

tänka igenom allt själv

vill inte veta av änglar

O mina vuxna barns änglar!

En mor får inte längre ingripa

Men ni får.

En mor kan inte längre råda

Men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

Hjälp dem att vandra i snårskogen

att finna den rätta vägen

deras enda väg

Viola Renvall

En vacker dag
kryper vi ihop med varandra
ett lås knäpper till och vi
kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda
i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism mot ditt rygskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och kära, du glömmer din andnöd,
din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr,
mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsa vi sorger och mödor och nöd.
Mina bröst, så tomma och platta,
håll om dem, kära
för en dag när du ser dem
hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tulituli tej?

 Eeva Kilpi