Man vaknar upp till en ny morgon och ser ljuset
Samma sak sker förmodligen i det andra huset
Känner man efter hur bra livet egentligen är.


Din stund på jorden låt kärleken få flöda
För du lever bara en gång, låt känslorna glöda
För när du ligger där, vad kan din stolthet göra
Människor är levande väsen och ibland mycket sköra

Ord kan skada och tänk ofta på dina ordval
Låt istället din ljusa sida komma fram i stort antal
Ett förlåt kan faktiskt göra ett under
För hur du än ser det, är livet det bästa av stunder

Din stund på jorden är som i öknens sol, ett sandkorn
Man borde inse att alla blir till aska, även de som
förskansar sig i ett torn
Så låt livet bli till det bästa du någonsin har känt
För det enda du behöver är att ha hjärtat riktigt på glänt
Mona har skrivit dikten

Med en obönhörlig kraft och mjukhet
berör du mitt allra innersta.
Letar dig fram till varje liten vrå.
Dyrkar upp hjärtats låsta rum.

Väcker känslor jag inte trodde fanns.
Väcker mitt slumrande jag.

Jag vill ge dig det finaste jag har.
Jag lägger mitt hjärta i dina händer.

Det är fullt av kärlek.
Det är fullt av längtan.
Jag ger det till dig.
Du gör med det vad du vill.
Mitt hjärta det är ditt.

Av: Ann Johlin

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
Anna Greta Wide

Det är som ett mirakel
när ett barn har blivit fött
- ut kom en liten mänska
som ingen förut mött!

Ett spädbarn är så vackert
och dess doft helt underbar.
Och det är nåt visst med blicken
som är sällsamt vis och klar.

Från den stund man tar emot det
blir inget mer detsamma.
För ett barn förändrar livet
för sin pappa och sin mamma.

Ett sånt hav av ömsint kärlek
som plötsligt väller fram
för detta lilla under
som ännu vägs i gram.

Siv Andersson

DET STORA UNDRET

av Karin Boye

Tyst! Nu är allting stilla - striden ändad,

så sällsamt hastigt som en dröm, som far -

den långa, långa gryningskamp fulländad,

och solen stiger, strålande och klar.

O, vad är detta? Har då all min villa och strid blåsts bort liksom ett korn av damm?

Var stilla, hjärta, och min tanke, stilla! Du får ej störa det, som nu går fram.

Vart har de flyktat, mina vilsna frågor? Jag kan ej fatta vikten, jag dem gav.

Vad göra mig nu tusen kval och plågor, när udden av dem alla brutits av?

Nu vill jag möta alla skilda öden med öppna armar, utan rop och knot.

Jag åtrår varken livet eller döden - jag är en skål, som fylls och tar emot. Jag är en källa, vilkens stilla vatten skall spegla skyarna, som gå förbi.

Ja, jag vill spegla dagen liksom natten av andakt full, från hopp och fruktan fri.

O, vad är detta? Säg, ha himlens grindar på sina gångjärn ljudlöst vridit sig?

Nu må jag drivas fritt av alla vindar - från detta kunna de ej driva mig!

Vila tryggt
i förnimmelsen
av en närvaro
så förunderligt
kärleksfull
och fullkomlig
bortom allt förnuft.
Vila tryggt
omsluten av ljuset.
Helvi Persson

Telefonen ringer

Den gamla rycker till

väckt ur den totala tystnaden
Ett avbrott i ensamheten
Vem kan det vara?
kanske mitt barn
Hoppet lyser i hennes ögon
när hon mödosamt tar sig fram
till apparaten
Hennes glädje besannas
De talar med varandra
länge Hon lägger tillbaka luren
i klykan
Hon ler

Ensamheten känns inte
så intensiv längre
hon upprepar i sitt minne
samtalet gång på gång
Känner att någon tänker på henne
och tycker om henne
Hon får med ens sådan lust
att göra något
kanske gå ut en stund
Nu upptäcker hon det sköna vädret
solen som tittar inSå var då detta
en glädjens dag 

Maj-Britt Westman

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.

Den första kommer du inte ihåg.
Den andra kallar du mamma.

Två olika liv skapade för att ge dig ditt.
En tände din stjärna.
Den andra blev din sol.

Den första gav dig livet.
Den andra lärde dig leva det.

Den första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.

En gav dig ett ursprung.
Den andra gav dig en identitet.

En gav dig begåvning.
Den andra ett mål med den.

En gav dig förmågan att känna.
Den andra fanns där när du kände dig orolig.

En såg ditt första leende.
Den andra torkar dina tårar.

En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, och hennes önskan gick i uppfyllelse.

Och nu ställer du, genom tårarna, den urgamla frågan som förblivit obesvarad genom alla år. Arv eller miljö; vad är du en produkt av?
Varken eller raring, varken eller, bara två olika sorters kärlek
Okänd poet