Att finnas till hands är det allra mest centrala när det gäller kärleken, liksom i livet och i döendet.
För många år sedan upptäckte jag något intressant på ett sjukhus där jag arbetade.
Många av de döende patienterna hade börjat att må bra, inte fysiskt, men psykiskt.
Det berodde inte på mig utan på städerskan.
Varje gång hon gick in till någon av mina döende patienter hände det någonting.
Jag kunde ha gett en milion dollar för att få veta hennes hemlighet.

En dag träffade jag henne i korridoren och sa - ganska tvärt:
"Vad gör du med mina patienter?"

"Jag städar bara rummen" svarade hon i defensiv ton.
Fast besluten att förstå hur hon gjorde för att få människor att må bra, följde jag efter henne.
Men jag kunde ändå inte räkna ut vad det var för speciellt som hon gjorde.
När jag hade spionerat på henne några veckor tog hon tag i mig och drog in mig i ett rum innanför sköterskornas expedition.
Där berättade hon att för några år sedan hade ett av hennes sex barn blivit svårt sjuk, en vinter.
Mitt i natten tog hon sin treåring till akuten där hon satt med honom i knäet och väntade på att en läkare skulle komma.
Men det kom ingen - och hon satt och såg sin lille pojke dö i lunginflammation i hennes armar.
Hon beskrev all sin smärta och förtvivlan utan vrede, utan ilska, utan negativism.
"Varför berättar du det här?" undrade jag.
"Vad har det att göra med mina döende patienter?"

"Döden är ingen främling för mig längre" svarade hon.
Den är som en gammal bekant.
Ibland när jag kommer in till någon av de döende ser de så rädda ut.
Jag kan inte låta bli att gå fram till dem och klappa om dem. Jag berättar att jag har sett döden, och att när den kommer så går det bra. Sedan stannar jag bara där hos dem.
Jag kanske vill springa därifrån men det gör jag inte. Jag försöker finnas till för en en annan människa. Det är kärleken."

Utan någon psykologisk eller medicinsk utbildning visste den här kvinnan ändå en av livets största hemligheter: Kärlek är att finnas där och bry sig om.

Ett utdrag ur Elisabeth Kubler - Ross bok "leva i livet"
Hon är läkare som ägnat sig åt palliativ vård hela sin yrkeskarriär.

Palliativ = vård av döende.

Vem är min mor och min far?

Vem är min man och mitt barn?
Vem är min syster och bror?
Vem är min vän?

Inte den som håller mig fast

och säger: du är min!
Inte den som anklagar mig

som tror sig kunna överblicka mitt liv

och kunna vara min domare.

Ingen känner min väg

Ingen enda

Inte heller jag känner den -
men den blir synlig för mig
medan jag vandrar.

Mitt hjärta springer den till mötes

som önskar utan att kräva

och delar sitt lidande med mig

utan att hota och pressa mig.

Jag finner ett hem hos den

som vill ha mig sådan jag är
med de livssammanhang som är mina

och de människor som tillhör mitt liv.

Bara den kan jag leva nära

som bejakar att jag drar mig undan

Bara den kan jag anförtro mig åt

och tala till från mitt innersta

som är trygg inför min tystnad

och det som inte kan delas.

Den som hävdar sin rätt till mig

dödar min glädje

kväver min kärlek

tar mitt liv.

Från den människan går jag bort

även om hon skulle vara

min mor, min man, mitt barn...

Ingen har någon rätt till mig

Ingen enda

Ingen ska ta mitt liv ifrån mig

Det jag ger

ger jag av fri vilja

när min tid är inne.

Den som tar
hindrar mig att ge.

Den som kräver min kärlek

hindrar mig att älska

Den som tar mig

mister livet.

Men den som litar på livet

ger min kärlek vingar

Livet

som inte kan fångas och styras

som är frihet och vind

och färdas sin egen väg.

Jag är ett vindens barn

som inte kan fångas

levande.

Jag är en grå liten fågel

som förstummas i fångenskap

och dör.

Men i frihetens rymd

och nattens tystnad

sjunger jag lycklig

utan att bli trött -

som lärkan, min syster

och broder näktergal

Margareta Melin Ur boken "Vara den jag är"

Sissi i Norge- så viktigt att göra saker som man själv vill.

Det är gott att du gör det. Som du skriver mår man bra av det.

Och ja, det är en rörande berättelse.

Ha det gott!

Kram

*** Många kör bil tio mil om dagen. Det tar lite drygt en timme och kostar 20 kronor milen. Man kör alltså upp 200 kronor på en dag. Om man ska tjäna ihop 200 skattade kronor tar det ca fyra timmar. Det betyder att man visserligen kan köra de tio milen på drygt en timme, men man får arbeta fyra timmar för att täcka kostnaden. Man har alltså att göra fem timmar för att köra tio mil. Det innebär en medelhastighet på 20 km i timmen. Så egentligen kunde vi lika gärna ha cyklat. Men då skulle inte omgivningen tro att man var riktigt klok - vi har ju lärt oss att det är mycket klokare att köra fort en timme och vara på jobbet fyra timmar än att vara ute och cykla sammanlagt fem timmar på en dag!
 Den som räknat heter Lars Jonsson

Livet är för kort för att:
- titta på repriser
- svara på nyfikna frågor
- förklara snällt för besserwissrar
- blötlägga, handtvätta och låta torka plant
- damma ovanpå kylskåpet
- bry sig om vad som är passande
- idissla sina misslyckanden.

Livet är för kort för att INTE:
- strunta i allt och åka ut och fiska
- använda bästa porslinet
- dricka rött vin i vackra glas
- ha en favoritfåtölj - återvända till havet
- ta en mental friskvårdsdag
- läsa ut en roman trots att det är för sent
- säga vad man önskar sig.

eller hur.....?

Nu, när några av oss sliter halvt ihjäl oss medan allt fler drabbas av arbetslöshet, är det kanske dags att påminna om "Anekdot för sänkande av arbetsmoralen":

Turisten ser en fattigt klädd man som dåsar i sin lilla fiskebåt.
- Varför slöa nu när vädret inbjuder till storfångst?
- Jag har redan varit ute och fått så jag klarar mig för dagen, svarar mannen.
- Men tänk om ni skulle fara ut fler gånger? Om ett år kan ni köpa en motor, sen en kutter och så kanske en ännu större båt och få riktigt stora fångster.

Turisten blir riktigt uppeldad över sina planer för fiskaren som han till slut ser som ägare av kylhus, rökeri, konservfabrik...
- Men sedan då? frågar fiskaren.
- Ja, då kan ni dra er tillbaka och bara lata er och titta på det härliga havet.
- Det gör jag ju redan, svarar mannen.
Fritt efter Henrich Böll

Smickra mig och jag kanske inte tror dig.
Kritisera mig och jag kanske inte tycker om dig.
Ignorera mig och jag kanske inte förlåter dig.
Uppmuntra mig och jag kommer inte att glömma dig

William Arthur Ward

Jag vet att du tror att du förstår vad du tror att jag sade,
men jag är inte säker på att du har fattat att det du hörde inte var det jag menade

Okänd