"Problemet är att antologin sällan lyckas gestalta plågorna så att (medelklass)läsaren känner dem." skriver Björn af Kleen i sin recension av antologin "Tala om klass" i Sydsvenskan. Han tycker den har fastnat i det privata, och önskar sig något mer om strukturella orättvisor.

Antologin består av livsberättelser av 15 kända och okända kvinnor som gjort någon form av klassresa från arbetarklass eller underklass. Som varit den första i sin släkt att ta en studentexamen - men som blev utan besökare på sin studentmottagning för att klasskamraterna från villorna inte hittade till hyreshuset där hon bodde. Som gick en teoretisk gymnasieutbildning på trots av syokonsulentens råd att ta något praktiskt eftersom flickor från hennes stadsdel ändå aldrig blev något. Som pikades av skolläraren fär att familjen inte hade någon morgontidning. Som lämnat arbetarklassen, utan att självklart ha någon tillhörighet i medelklassen. Som känner sig som en slags "klassinvandrare" i bostadsområdet på Östermalm etc. Författarnamnen är:
Susanna Alakoski, Marie Carlsson, Doris Dahlin, Maria Jansson, Elsie Johansson, Annelie Jordahl, Lena Kallenberg, Lo Kauppi, Raija Lanas, Karin Nielsen, Heidi Pikkarainen, Tiina Rosenberg, Gudrun Schyman, Lena Tallberg och Ulla-Britt Wennerström.

Samlingen är precis lika gripande och tankeväckande som af Kleens kommentar i Sydsvenskan är provocerande. Förstår han inte att det han säger är precis samma sak som om han skulle invända mot en antologi med texter av invandrarförfattare att de har fastnat i det privata, att de inte lyckas beskriva sin kulturella bakgrund och sina upplevelser så att han som svensk "kan känna dem"?

Jag hade tänkt svara på hans recension, men insåg att författarinnan Elsie Johansson redan gjort det i sitt bidrag i boken. I dialog med en tänkt oförstående åhörare skriver hon:

"Självklart förstår du inte. Hur ska du kunna det? Lika bra att säga det från början: det går inte att förstå den så kallade klassproblematiken uppifrån och ned. Jo, med intellektet, det går att läsa sig till kunskap, det går att lyssna och ta del, det går att analysera, ha medkänsla, förståelse, beundran också, men aldrig att identifiera sig. Känslan av underläge och omöjlighet, den där agressiva, stundom svettiga laddningen som blir resultatet när orättvisan blir uppenbar, kan du med din bakgrund aldrig uppleva som en inifrån känd erfarenhet. Så glöm det!"

Men för oss andra, som inte är adliga män ur borgerligheten kan jag varmt rekommendera boken! (Och förresten, till dig som är adlig man ur borgerskapet också - du kanske lär dig något! Förvänta dig bara inte att du ska "känna det" som "en inifrån känd erfarenhet".)

Du vet att året i år är 2008 när:

Du av misstag knappar in ditt lösenord på micron.

Du har en lista på 15 telefonnummer för att nå din familj på 3 personer.

Du kör upp för din egen uppfart och använder mobilen för att kolla om någon är hemma som kan hjälpa dig bära in varorna.

Du läser detta nickande och skrattande.

Något som måste uppskattas hos små barn är att de inte går runt och visar fram foton av föräldrarna.
Tage Danielsson

Ja Camilla, det är helt ok att du länkar till min sida.

Tack Gilla för din fina kommentar till "Skärvor av verklighet"

Kramar till er

Hej Florence...

Ja det är en jobbig dikt att läsa.

Den är skriven av och handlar om en människa i kris!

Ha det så gott!

En oerhört "naken" dikt som jag berörts mycket av

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli handlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

 Janne Morén

Självklart Yvonne får du ta "Din människa på jorden"

och Skogstrollet, hoppas kaffet smakade....idag känner jag det som att det kommer att gå åt mycket kaffe

Tack Camilla för att du tycker om min dikt "Sverige har sorg"

Jag stod i tvättstugan och dikten bara "kom".

Fick rusa in för att hinna skriva ner den innan den försvann!

Kramar till er och en önskan om en bra dag!

Det som aldrig blev av
av allt det fina jag ville
ansatser och avsikter

tankar
med frö till handling
viljan - som reste sig
och kroknade
allt det ofullbordade....

Det mesta jag ville
blev kanske halvvägs
och ibland inte ens det
förlamade ansatser
strypta avsikter

tiden gick så svindlande fort
och så mycket blev aldrig av....
Kaela