Bitterhet är som att dricka gift och sedan hoppas att det ska döda din fiende.

Nelson Mandela

Kliar din näsa?

Rinner ögonen, precis som i våras med alla pollenattacker?

Men nu finns det väl ingen pollen?

Nej - men mögel.

Läs lite mera i Aftonbladets artikel

Läs också här där det står mera och utförligare

Tack Spanaren för att du nominerade mig.

Jag är otacksam att nominera eftersom min tid är alltför kort.

Den jag råder över själv alltså.

För närvarande - mitt i flytt - och alldeles extra mycjket på jobbet finns den nästan inte alls.

Men visst må+ste jag kopera och svara på frågorna!

Spanaren hittar du här!

Och här kommer frågorna - och mina svar på dem.

1. När läser du?

Precis överallt....i bussen. i sängen, i köket.

Kan aldrig somna utan att ha läst ett par kapitel i den bok som just är aktuell.

2 Hur läser du?

Jag är nog snabbläsare.


3. Varför läser du?

Det är en flykt och det är vingar - det är jord att rota sig i!

Att läsa är att leva.


4. Bok-ord som du bär med dig?

Svårt. Jag bär sällan med mig ord från böcker - mera känslan av den upplevelse boken gav mig.

5. Läser du e-böcker?

Nej. 


6. Vad betyder bibliotek för dig?

Bibliotek är högtidlighetens och upplevelsens högborg.

Nästan én helig känsla att besöka ett.


7. När skrattade du högt senast vid läsning?

Vid läsningen av boken  Blåst av  Erlend Loe, en norsk författare


8. När grät du (vid läsning)?

Kan inte minnas....det händer sällan.


9. Rekommendera en bok som du tror att jag inte läst.

Och bergen svarade av Khaled Hosseini


10. Vad läser du  just nu?

I kroppen min av Kristian Gidlund

Från mig till DIG i kvällens sena timme - just innan läggdags - för mig i varje fall!

Om du vore här skulle jag ge dig en varm kram - men det är du inte - men från mitt hjärta önskar jag:

Må natten som kommer ge dig den vila du behöver och de drömmar du vill ha!

Imorgon är en ny dag!

Idag och imorgon är jag på fortbildning tillsammans med många andra frivilligsamordnare

När jag var liten fanns det inte centralvärme i det hus vi bodde.

När pappa tänt i kakelugnen medan mamma badat oss en efter en i en stor rostfri balja på diskbänken i vattnet som hon värmt på spisen - då ropade pappa- kom nu barn ska vi "kura skymning"

Det betydde att vi satt i ring runt kakelugnen med pappa medan han berättade något.

Och vi satt tills elden falnat med röda varma ansikten och ögon som blev allt tröttare.

Han berättade oftast om när han var liten - och vi förstod verkligen att han hade varit en riktig buspojke -.

Men en minns jag framför alla andra.

Den handlade om att himlen har många ängar.

Var och en av oss har en egen äng däruppe .

När vi gör något som är bra mot en annan människa då gror något av alla de små frön som ligger i jorden jättesnabbt och en ljuvligt vacker blomma slår ut.

Men om vi däremot gör något elakt mot någon vissnar en blomma.

En saga som jag plockar fram nu och då....

Det är grått, ruskigt och regnigt här hos mig.

Det är också Allhelgonadagen när vi mitt i det mörka tänder ett ljus för de som gått före oss.

Det är en dag när vi vill minnas.....

Dem vi älskade och fortfarande bär inom oss.

På kyrkogårdarna lyser  lågorna som varma fladdrande minnen av dem vi förlorat.

Vandra under stjärnorna är en bild som varieras genom hela Pär Lagerkvists författarskap.

Det har med sökande att göra, med andakt kanske men också med något som är alltför stort och obegripligt och därför skapar ödslighet och främlingskap, utestängdhet från den vanliga, jordiska vardagen.
I denna dikt beskrivs hur jagpersonen som barn upplever stjärnhimlen en kväll när han skulle hämta in ved till sin mor:

Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen
och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.

Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,

min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.
Men när jag gick och satte mig på min pall långt bort från de andra
var jag inte längre något barn.

Pär Lagerkvist