Just nu försöker jag landa i mig själv efter ett möte som jag minst sagt upplevde omtumlande.

Det är ett jobb med många kontakter med människor i olika livssituationer som är mitt.

Och jag älskar den spännvidd det ger åt livet.

Idag har jag mött en medelålders kvinna som är blind sedan tvåårsåldern.

Jag har alltid undrat hur det är att vara blind.

Att inte kunna se allt det vackra som vi som ser faktiskt får se varje dag.

Och varje gång jag möter en person som är blind så ligger frågan nära för mig.

Hur klarar du dig utan att se det vackra.

Denna kvinna svarade helt förbluffande (för mig): Men - jag ser det ju - på mitt sätt!

Hon beskrev hur alla andra sinnesförnimmelser gav henne en inre bild.

Och hon sa i slutet av vårt samtal.

Vet du, jag tror det finns många fysiskt seende personer som är mera blinda än mig.

Efter vårt samtal satt jag och tänkte på de orden....

Kan det vara så att vi med fysisk syn glömmer att verkligen "se"?

Det vackra gömmer sig ju ofta i det vardagliga.

Just nu tror jag att vi kan titta på bilden här ovenför och säga: Så vackert.

Vi är inte bortskämda med det gröna överdådet så här mitt i vintern.

Men i sommar kanske vi åter går förbi utan att se.

Lovar mig själv att bli mera seende - på alla nivåer.

Oxveckorna kallade min morfar dessa veckor efter jul....

Och oxveckorna k är vad  man i det gamla bondesamhället kallade den arbetsperiod som vidtar efter en längre ledighet, t.ex jul, och när det är långt till nästa ledighet.

Det var typiskt tiden efter julledigheten.

Det var en tid då man fick slita som en oxe.

Men visst finns det en känsla av långt och segt över januari.

Inte så mycket att se fram emot.

Och det är långt till påsk........

Oxveckor - och långt till påsk i all ära.

Jag tycker nog ändå att det är ganska skönt att få gå in i vardagslunken.

Är det mitt i vardagen som det är som allra bäst - jag tror nästan det.

När man kanske inte väntar sig så mycket spännande saker blir varje annorlunda upplevelse något extraordinärt.

Och vi får inte glömma att det är vi som bestämmer hur våra dagar ska se ut.

Om vi börjar dagen med att bestämma oss för att den ska bli bra...ler mot vår spegelbild...gillar det vi ser trots rynkorna och det grå som börjar titta fram...då tror jag vi kan sjunga...vår bästa tid är nu....eller hur?

Det är trettondagskväll och det känns lite grand som att nu är helgerna slut och vardagen tar vid.

Som en slags slut på julen.

Men på ett annat sätt känns det också som att nu kan vi äntligen börja se fram emot och drömma om våren.

Under några dagar bakåt har vi fått lite mera ljus för varje dag.

Och det är inte bara mera ljus.

Visst känns det som att ljuset fått en annan, ljusare ton också!

Inte gråvädersdagar som idag kanske - men när solen tittar fram.

Visst har många vinterdagar och halkiga vägar framför oss ännu . men drömmen börjar röra sig.

Och det är viktigt!

Vi måste drömma.

Att ha en dröm, att få göra en resa, en resa mot ljuset - ljuset som ökar lite för varje dag!

Mitt i vintern börjar vi känna hur något rör sig inom oss - drömmen.

Ge den näring.

 Jag ska ge dig lite vår i bildform att suga på här så du blir inspirerad!

Drömmen - och tiden som går bär oss dit!

Första dagen på jobbet efter många dagars ledighet.

En intensiv och underbar julhelg med barn och barnbarn - enda molnet på glädjens himmel var att min fina man drabbats av både förkylning och ryggskott.

(Tomten behövde inte låtsas för att se gammal och krokig ut i alla fall)

Inget ont som inte har något gott med sig.

När tystnaden spred sig och alla lakan och dukar låg tvättade och rena och huset var tyst och rent igen - ja då var det min tur att ta över dunderförkylningen.

Som tyvärr gått till lunginflammation.

Så på darriga ben och med pencillin som inte riktigt hunnit börja verka gick jag till jobbet idag.

Lite moloken och neråt.

Men när jag öppnade postlådan och hittade ett underbart fint och gulligt kort från en frivillig - då blev stegen genast lättare trots orkeslösheten.

Så här stod det: Du är en stjärna. Du är navet som sprider ut hjälpen till den som behöver här i stan.

Utan dig vet ju inte vi var behovet finns!

Undertecknat med  "En av dina frivilliga"

Så underbara rader som spred värme i både hjärta, knopp och kropp.

Och gav kraft att orka idag!

Och så vackert kort att jag önskar jag haft en sån där fin ny telefon med bra kamera som jag kunnat fota det med så ni fick se det.

En flicka som sitter i en stjärna och strör ut en massa stjärnor med ett litet spö som hon håller i handen.

Men ni får tänka er istället!

Sååå glad att känna - just idag - att någon tänkt på mig och visar att hon/han gillar!

Ska försöka själv att bli bättre på att skicka ett vänskapskort när jag känner att jag borde ...och alltför ofta låter tiden springa ifrån mig.

Det blir ett sent nyårslöfte från mig!

När jag verkligen känner hur vägen ljusnar av en tanke som blivit papper och ligger i min hand!

Nyårsaftonens eftermiddag!

Bara timmar kvar av det gamla året.

Min dunderförkylning gör att det blir bara jag och mannen i mitt liv som firar här i år!

Vi brukar vara flera.

Jag vill innerligt tacka er kära läsare och besökare  för ett fantastiskt bloggår.

Det är ju ni som med era kommentarer och tankar  gör detta till en plats fylld med värme, omtanke och glädje. Ni inspirerar mig.

Att komma in här är som att omslutas av en stor varm öppen famn!

Varje famn så otroligt värdefull!

På tröskeln till ännu ett nytt nu - vill jag verkligen uttrycka hur betydelsefulla ni är var och en!

Utan er skulle jag inte blogga!

Så går tankarna till året som gått och som har varit ett turbulent år i världen.

Med sorg går tanken till människorna i Syrien och delar av Afrika som får ta emot ett Nytt År under ofredens bistra stjärna.

Ekonomiskt har jag en känsla av att det mesta är upp och ner i hela världen.

Terror och avskyvärda övergrepp hör vi talas om hela tiden.

Men ändå - det finns människor som arbetar för det goda...lite överallt.

De lyser liksom stjärnor på en i övrigt svart himmel - men sällan om ens någonsin hamnar de i rubrikerna och får pris och beröm för vad de gör.

Dem vill jag lyfta fram nu - med ett stort tack för vad de har gjort under 2012.

Vi hör sällan talas om dem som sagt  men de arbetar och sliter för det de tror på.

I en värld som oftast är osynlig förde flesta och som sällan får någon större uppmärksamhet.

Eller kanske flera världar....men dem jag tänker på idag är alla de som utför en massa frivilliga timmar för att göra skillnad i en eller flera medmänniskors liv.

Bara i vårt land har det utförts minst 480 miljoner frivilligtimmar under året som ligger bakom!

Den Frivilligcentral där jag arbetar som samordnare har bidragit med cirka 40 - 50 000 timmar!

Sverige skulle inte klara sig utan alla dessa underbara frivilliga!

Med de orden önskar jag alla oss alla Ett riktigt Gott Nytt år!

Vi talar ofta om att förverkliga sig själv.

Det låter ju bra - men många gånger kan jag tycka att det verkar som att att man helst ska bli någon annan än den man redan är, för att betraktas som “någon”

Att förverkliga sig själv måste ju istället handla om att inte hänga masker och utklädnader på den unika person man är.

Det är nog den absolut svåraste utmaningen man någonsin kan få.

Var dig själv ser vi och hör vi här och där.

Det låter ju jättebra - men frågan är om vi alls vet vem "jag" är - eller om vi har irrat bort oss i alla krav på att vi ska vara så eller så - göra det eller det.

För den som har målet att bli en idrottstjärna är det ju en kamp på ett sätt - men vägen är kantad av applåder.

Svårare om man har upptäckt att man är lite mera udda - och helst vill göra saker som kanske inte är så "allmänpopulära".

Om man tänker till så inser man att  den självförverkligande människan är en person som styrs inifrån och står fri och obrydd av omgivningens kulturella påverkan.

Nu blev det genast svårare - eller hur?

Den som nått självförverkligande måste ju vara en person som oberoende av vad andra tycker och tänker går sin egen väg och som i slutet av sitt liv, likt Frank Sinatra i den bekanta sången, kan säga ”I did it my way”.

Ikväll - på  jobbet kom några ord osökt i mina tankar: " Alla dör - men alla lever inte."

Tankarna spann vidare och jag insåg att oavsett vad uttrycket har sina rötter så är det sant.

Döden kommer ingen av oss ifrån, varken när den kommer eller HUR den kommer - , men våra liv kan vi ju faktiskt påverka .

Det är så lätt att bara låta dagarna gå och glömma bort att njuta av livet..

Jag brukar ofta tänka att jag inte vill se döden närma sig - och inse att jag levt bara för att uppfylla plikter- eller för att tillfredsställa andras åsikter.

Vilken fasa!

När du kan se tillbaka på ditt liv, med nöjda, glada minnen och att det du har gjort med ditt liv är något du inte skulle ha ändrat på även om du fick göra om det, då är det ett liv som har varit värt att leva!

Det är nu du och jag bestämmer om det är ett sådant liv vi ska se tillbaka på den dag när ingen återvändo finns!

När vi drabbas av sorgen blir gärna hela livet ett enda stort varför.

Varför hände detta?

Vad har jag gjort som ska straffas så? Och så vidare...

Jag tror inte vi kommer ifrån den där varför-perioden.

Kanske gäller det särskilt när sorgen slår ner som en stor svart rovfågel från en blå himmel.

När vi inte alls hunnit förbereda oss.

Jag mötte häromdagen på mitt arbete en kvinna som för en kort tid sedan drabbats av en ofattbar sorg.

Hennes enda barn - en liten flicka på fem år - insjuknade och dog på bara några dagar....en boreliainfektion som ledde till hjärnhinneinflammation.....

Ett mail nådde mig  från en vän som  berättade att en ung människa i fasmiljen ryckts bort i en trafikolycka...

Vi som står omkring de som drabbas tycker lätt att vi inte kan göra något...

Vi vill så gärna- men det vi mest av allt skulle vilja - att ge tillbaka den älskade som vännen förlorat _ det går inte....

Det dör ca 250 personer varje dag i vårt land.

Unga, mitt i livet och gamla.

 Hur tröstar man där ingen tröst finns....

När jag själv drabbats av sorg har denna dikt av Claes Andersson betytt mycket för mig.

Givit mig en känsla av att sorgen har ett ärende till mig....

En insikt som kommer så småningom när alla varför mattats av

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen

Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

Claes Andersson