Det är lördag och efter en tuff vecka med många arbetstimmar fyllda till brädden av både jobb och härliga människor ska det bli underbart att träffa yngste sonen med lilla Stella.

Och mina svärföräldrar som också kommer!

Underbart!

Så tacksam att ha människor i mitt liv som är så betydelsefulla för mig.

En familj är en underbar gåva.

Vi ses alltför sällan.

Men det gör ju egentligen bara att stunderna då vi ses blir verkliga högtidsstunder.

Önskar er alla härliga goa varma besökare och bloggvänner en riktigt riktigt fin lördag!

Hösten har varit här ett tag....och jag kämpar mot min ovilja mot den.

Egentligen gillar jag hösten - men inte det den förebådar.

Allt blir starkare, färger, dofter och hav.

Mörkret kommer tidigare, stjärnklara kvällar varvat med höststormar.

Vad kan egentligen slå doften av hägg och syrén på våren -nja... kanske den brinnande färgen av lönn och rönn på hösten.

Nu börjar färgerna allt mera gå över i brunskala och trädens grenar blir kalare för varje dag.

Men just nu när jag skriver dessa rader skiner solen - och då blir det sandbruna guldfärgat!

Jag njuter en kort stund mellan besöken på jobbet av utsikten genom fönstret!

Utanför mitt jobb pryder ännu några blommor rabatterna, men mycket har vissnat ner.

Intressanta fröställningar sticker upp här och där och färgerna kan variera allt från grönaste grönt över rött och gyllengult till jordbrunt.

Hösten är ganska skön - när jag vågar vila i dess nu - och glömma vinterstormarna den gömmer under vingen!

"Det gör inte lika ont i hjärtat längre, när jag kommer hem och möts av tomheten"...

Orden är en kvinnas som jag samtalade med i fredags.

För ett år sedan miste hon sin make, två dagar innan han skulle gå i pension.

De hade så mycket planerat, så mycket att se fram emot när nu äntligen båda fick sin livssemester som hon uttryckte det.

Själv hade hon gått i pension ett år tidigare - och båda såg fram emot det de såg som oceaner av tid tillsammans som låg framför dem.

De kom in genom dörren och hade storhandlat inför förra julen när han bara sjunker ihop på hallgolvet.

Ambulansen hann inte fram.....

I början av augusti kom hon till mitt jobb och sa: "Finns det någon som behöver mig"

Efter samtal och kurs och registrering fick hon möta den gamla kvinna som länge väntat på att få en besöksvän.

Nu har det gått en tid och vi möttes för att prata om hennes uppdrag.

Jag frapperades av hur den livsgnista som jag sett hos henne redan vid första besöket men då gömt under sorg och ensamhet...nu hade tagit över och genomsyrade hela hennes personlighet.

Om du visste...sa hon ...så underbart det är att ha någon som väntar att jag ska komma, som blir glad och den där härliga stunden vi har tillsammans....jag får känna  att jag inte behöver vara ensam, att jag är betydelsefull - och jag behövs...så stort....

Jag bär saknadenav min make inom mig för resten av mitt liv - men det här med att bli frivillig och få ett uppdrag - det har givit mig en ny mening....

När hon hade gått satt jag kvar och tänkte på hennes ord...jag behövs....vet du...jag tror att behövas är det viktigaste av allt för oss människor.

Det allra största behovet vi har.

När någon vi känner drabbas av sorg känner vi nog de flesta av oss att vi skulle vilja göra någonting.

Men - vi vågar inte riktigt.

Vi vill inte störa.

Jag tror att man aldrig behöver sina medmänniskor så starkt som när man drabbats av sorg.

 När vi sedan möter den som drabbats något år efteråt säger vi ofta att vi har tänkt så mycket på honom eller henne.

Vet du! Tankarna känns inte.

Skriv ett kort om du inte riktigt vet vad du ska säga och drar dig för att ringa eller besöka.

Visa dina tankar.

Den som drabbats av sorgen behöver dem!

Vi behöver egentligen inte vara rädda för att vi inte ska hitta rätt ord.

För vet du - det finns inga rätt ord.

Men vi kan erbjuda vår närhet!

Vår hand att hålla i och vårt öra att lyssna med.

Det är ofta så att den som sörjer behöver få omvandla sin sorg i ord för att få den hanterbar.

Och just då - när detta behov är trängande drar sig många undan.

Visst vill vi vara den som vågar stanna.

Även om vinte har ord som kan torka tårarna.

Det har faktiskt ingen.

Sorgen måste få ha sin tid.

Men den som sörjer behöver stöd.

Att se andra som individer med sina egna berättelser om livet innebär att vi är som öar för varandra.

Att vi aldrig riktigt möts.

Det innebär att du behöver ett sätt att förhålla dig till att du inte har kontroll över din omgivning, att du inte känner den fullt ut.

Du känner inte till andras berättelse och deras inre värld är till största del dold för dig, även om de står dig nära.

Vanligtvis råder vi bot på avsaknaden av information om andra människor genom generaliseringar baserade på erfarenhet och bedömningar av vad vi observerar.

Du gissar deras intentioner när de gör något, du skapar en bild av deras personlighet utifrån deras tidigare beteende, du använder mer eller mindre välgrundade fördomar för att gissa hur någon är.

I själva verket är det omöjligt att överbrygga utrymmet mellan våra öar.

Det går inte att helt lära känna någon annans livsberättelse.

Men om andra är egna små öar med en inre värld som är dold för oss är det bättre att låta dem äga sin egen berättelse.

Anta att du inte kan känna till deras berättelse och leta istället efter anledningar att bli nyfiken på den.

Ställ frågor för att lära dig mer istället för att anta och sluta lära dig.

Uppmärksamma alla de tecken som finns på att det finns något du inte förstår.

Närma dig andra med nyfikenhet och vilja att lära dig mer om dem.

Det är inte bara ett bra sätt att förstå mer och minska missförstånd.

Det bidrar dessutom till att förbättra relationen.

Andra tycker om när vi respekterar att de är annorlunda än oss och visar intresse för att förstå dem.

Satt och sökte mellan hela den rad av TV-stationer som står oss till buds udag när jag kom att tänka på vilken förändring som skett bara i mitt liv.

Från två kanaler till hur många som helst.

Jag tänker ibland på hur mina förfäder upplevde de stora historiska förändringar de var med om.

Världskrig - två stycken.

Från ingen bil i socknen till en på varje gård.

Från att nästan ingen de kände hade suttit i ett flygplan till att de flesta gör det både nu och då.

Det är inte så ofta som tankarna vandrar så.

Tillbaka.

Vad beror det på?

 Ja, svaret är nog så enkelt att vi jobbar på och tar de problem som kommer dagligen och löser dem efter bästa förmåga.

Tiden för att sätta oss ner och känna efter vad som händer runt om kring oss är svår att hitta.

Och tiden för att inse att de beslut vi tar idag formar morgondagen - ja den är inte lättare att hitta den.

Men kanske räcker det att vi stannar upp ett ögonblick ibland - och tänker till - så vi handlarmed tanke på betydelsen av vårt val.

Mitt hjärta är i öster, men jag själv vistas vid västerns yttersta gräns

Så skrev den judiske poeten Jehuda Ha-Levi för snart tusen år sedan.

Han var bosatt iSpanien, men längtade till det Jerusalem som då var under korsfararnas styre och inte tillät

några judar att vistas där.

Och Verner von Heidenstam beskrev sin längtan så här:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem

. Jag längtar, var jag går —men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
En mera okänd diktare beskriver längtan så här:

En längtan kan fara så vida omkring

man kan längta efter något eller någon

eller just ingenting

Nog är längtan något som förenar oss alla.

Vi längtar efter villkorslös kärlek som består för evigt, men istället har vi relationer som rinner som sand mellan våra fingrar.

Vi lever i en tid, när vi står på randen till att man börjar klona människor, och den risk, som finns att vi blir utbytbara, kanske inte är alltför långt borta.

Visst längtar vi tillbaka - till en enkelhet som det verkar som om vi för alltid har förlorat.

Vi längtar till våren genom hela långa vintern.

Vi längtar efter människor som vi älskar - men som inte finns geografiskt nära oss.

Att vi alltid längtar - betyder ju inte att vi inte kan befinns oss i nuet och vara glada åt det som är idag.

Längtan kan för mig vara: stark som ett rytande hav piskat av en virvlande orkan, skör som en dröm man glömmer, en knappt förnimbar dimma över ett stilla vatten vid solens uppgång.

Martin Lufter King hade en längtan - en dröm.

Den förändrade ett helt samhälle.

Om vi vågar se vad vårt inre längtar efter, vågar öppna dörrarna till vår själ kan vi växa och bli den bästa jag  - som vi kan bli, även om det  kanske tar emot och gör ont ibland.

Vi människor har starka drivkrafter att göra gott för våra medmänniskor.

Att göra något för andra skapar en mening med att finnas till - att vara människa.

Jag hör varje dag från våra underbara frivilliga hur de upplever en stor och viktig meningsfullhet i att göra en insats som underlättar livet för en medmänniska.

I vår stora samlingsal har vi två tavlor i en fönstersmyg.

På den ena står det: Människans största behov är att behövas.

Man blir aldrig lycklig genom att jaga lycka för egen del. Lycka är en sidoeffekt av något annat, av hängivet intensivt arbete för en eller flera andra människor till exempel,

Enda sättet att att nå lycka är att glömma sig själv för andra.

Jag är övertygad om att det är så.

Medan vi bär en annans börda löser sig oftast dessutom våra egna problem .

Att glömma sig själv -  gå utanför sig själv och leva så totalt som möjligt i världen -  i nuet.

Varje människa föds in i ett sammanhang med nära relationer.
Vi har ett djupt behov av andra människor och vi är alla i olika faser av våra liv så svaga att vi är helt beroende av andra.

Kanske framför allt i början och i slutet av livet.

Men även den som är gammal och inte orkar så mycket har ett behov av att behövas.

Jag hör ofta våra äldre som väntar på att få en frivillig säga: "jag behövs inte längre".

Ord som sägs med sorgsen röst och ledsna ögon.

Men livet är så fantastiskt så när denna person får en "frivillig vän" någon som kommer, som tar med.
Då sker det näst intill magiska som sker i alla möten mellan människor.

Den som kom för att hjälpa och underlätta upptäcker ofta mycket snart hur viktig den här peronen som den besöker blivt för henne eller honom.

Så detta att behövas handlar om möten och relationer.

De vi möter - de som blir viktiga för oss i en längre eller kortare relation - vi behöver dem - och de behöver oss!